Om jag inte hade varit rädd för att väcka honom, hade jag tagit kort på min käraste make. Han ser fullkomligt underbar ut. Jag får måla bilden med ord.
Jag har precis gått och lagt mig (grr) och hade en halskrage med batterimassage på mig. M kom släntrande utan glajjer från badrummet och la sig igen. Med korsord och penna i handen. Så stänger jag av och tar av halskragen, frågar om han vill låna den, men han tackar nej och tittar lite på sitt korsord. Själv tar jag nackgrejen, lägger den i sitt plastomslag och lägger in den i mitt nattduksbord. Vänd bort från Mikael, mot mitt nattduksbord, hör jag det omisskännliga - numera - ljudet av en korsordstidning som faller ner mot ansiktet. Förväntar mig att han ska ha tappat den bara, men han har somnat. Bokstavligen mitt i korsordet. Medan jag stoppar in en sak i skåpet???!!!
Fast jag är så lycklig att han oftast har så lätt att somna. Det är ett riktigt vackert ljud, snarkningarna, som jag numera knappt kan somna utan.
Och jag vet att jag inte ska skriva om andra människors privatliv eller skriva på nätterna när jag bara tror att sömnpillrena inte alls har börjat än. Men det här var väl ok?
Förresten har jag fortfarande inte blivit sömnig. Trött har jag varit länge, men sömnig är svårare. Brukar vänta till jag känner första ansatsen av sömnighet och då passar jag på att utföra alla mina rutiner, halvt OCD, för att förbereda kroppen på att jag snart ska somna. Fast klockan är 6:35 och jag är inte sömnig alls. Inte kul!!!!!!! Vet att senare sömntid hänger ihop med sämre allmäntillstånd och det bara går bakåt. Riktigt märkbart för även Mikael den senaste månaden.
I natt ska jag försöka tänka på all god mat jag skulle kunna laga imorgon. Om jag orkade. Har lust på fiskbullar i äggsås. Det ni, ungdomar, är vad medelålders tanter längtar efter. Det och en saftig nötbiff med potatisgratäng.
Eventuellt är jag hungrig nu också, drömmer om mat å så där. Det är ju inte så lätt om man äter kvällsmacka klockan elva och inte har somnat än vid sju. Det är ju åtta timmar utan mat. I vaket tillstånd. Kurrkurr
Men nu svamlar jag. Hoppas åt mig att jag kan somna, tack, snälla.
3 kommentarer:
Svårt att tänka att när Jonathan väckte mig 06.16 imorse så hade du inte ens somnat än. :-( Stackare. Det är också mycket svårt att tänka att du tycker om snarkningar! Huva!
:-)
Snarkningarna i sig är väl inte så vackra, men de betyder mycket: Att han inte är vaken och grubblar på elände, att hans socker är som det ska, att han lever fortfarande, att allt här hemma är som det brukar, vilket ger mig trygghet.
Jag förstår väl det. :-)
Skicka en kommentar