Jag har ju reagerat på att detta blir en sjukblogg bara. Känner mig klaustrofobisk när allt i livet bara handlar om ME, och vad jag kan och orkar och inte kan osv. Men just nu är jag fast i just det. Är sämre än nånsin (när ska jag börja kunna sluta säga det?????) och har väl inte accepterat än att jag har det så här nu, utan är mitt i bearbetningsfasen där jag måste älta det åt vänster och höger. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till humorn, till glimten i ögat, till de übersiösa åsikterna och till de vassa samhällsanalyserna :)
Jag ska i alla fall till ME-kliniken nu på måndag. Jag väntar mig varken botemedel eller ens en ny medicin som hjälper mot bara nåt av symptomen. Men jag väntar mig att bli trodd, förstådd, och att till och med bli "överbevisad". Har varit den mest ME-kunnige i rummet under de fyra senaste årens läkarbesök på knappa tiotalet vårdställen i landstinget. Att ställa frågor om min sjukdom och kunna tro på att svaret stämmer, det ska bli STORT!
Läkaren som leder kliniken och forskningsprojektet hade varit och föreläst om ME för sjukgymnaststudenterna sa hundmamman igår. Suveränt! Så slipper fler möta sjukgymnaster/fascister som inte fattar varför man inte gör fler än två "Hitlers hund.". Och att det kommer ut en hel hoper av sjukvårdspersonal som vet att motion och rörelse faktiskt inte förbättrar alla åkommor.
Ja, så var vi nästan framme. Ge mig den där norska cancermedicinen nu, så jag kan tvätta håret snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar