När vi flög till begravningen hade Mikael ordnat så jag skulle mötas av en rullstol. Att gå på planet brukar gå bättre än av, för man är x timmar tröttare. I Malmö möttes vi av en man i uniform och som till och med körde mig i rullstolen hela vägen till utgången. Fantastiskt. Mikael bar ju på våra väskor så det var finfin service.
I Malmö fast på hemvägen erbjöd sig tjejen att skaffa fram både rullstol och körare, men det är så litet där att jag kunde gå själv. Och det stod visst redan på vår bokning att rullstol var beställd även till Arlanda. Det kändes ju bra.
Men framme på Arlanda fanns ingen rullstol. Skrutt! Jag släpade mig fram och fick ändå stanna och vila tre gånger.
Sen satte jag mig och Mikael skulle se om han såg vår skjuts. När han såg en representant för vårt flygbolag stå sysslolös i incheckningsdisken, passade han på att säga att det var en rullstol beställd och bekräftad, men det kom ingen.
Då svarar människan det ofattbara: Det var ju synd.
Mikael insåg snabbt att den sortens syn på kundservice inte gick att resonera med. Hejdlöst.
Hoppas jag inte redan har skrivit om detta. Då kan ni beklaga mitt usla minne, men mer är det inte att göra.
1 kommentar:
Under våra flygturer har vi träffat på några olika sorter - nejsägaren, cynikern och serviceman no 1. Gissa vem man som trött resenär blir gladast av att träffa? För övrigt måste jag rekommendera Bromma. Vilken trevlig stämning de har där, precis överallt!
Kram, kram. Jag gissar att vardagen, om än ofattbart förändrad, kryper sig på. Det är konstigt att saker ibland blir bättre trots att man tror att man knappt ska orka stiga upp igen...
Skicka en kommentar