Jag har varit arg idag. Det var nog flera månader sen sist. Senast... Nu, efter drygt fyra timmar, kan jag nog säga att det har gått över. Men vilka värdelösa, bortkastade timmar! Att vara arg måste ju vara livets egen antites! Man har ingen kontroll över sina känslor, reagerar bara, ibland till och med ologiskt (huvva!). Man hakar upp sig på vissa saker som man (säkerligen) förstorar upp och så sitter man där, utan perspektiv och logik. Sen fortsätter det. Man gråter kanske, stirrar kanske in i en vägg. Eller ännu värre, kanske, höjer rösten, mister kontrollen över sin
glottis. En del drämmer i dörrar. Har ingen fallenhet för just det, inte ens i tonåren.
Och så ser man säkert ful ut när man är arg. Jag som krampaktigt håller mig fast vid den sista fåfängan. Älskvärdhet syns ju i ögonen, precis som snällhet, respekt. Det gör säkert ilska också, mer än bara på ytan. Och inte bara man själv blir ilsket oattraktiv, utan den man är arg på är också alltid ful, som Reb sa om sin R.
Har ni hört det gamla uttrycket:
Den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är i fara
för helvetets eld.
Dumhuvud kan man lätt hitta på värre synonymer till. Idiot är
så lätt att dra till med, och då håller man ändå inne med hälften av vad man egentligen tycker.
Men om man nu ska ta ett helt icke-religiös vändning på det sista, vad menas med "i fara för helvetets eld"? Som jag ser det, är ilskan en eld. (Visserligen sägs det att kärleken är som en brinnande eld, men i sammanhanget väljer jag att strunta i det.) Ilskan är en eld som brinner, bränner, förbrukar, tills det inte finns nåt kvar utom aska. Man kan ha haft ett helt hus eller en brygga att bada från eller en familj. Elden härjar utan hänsyn till person eller sak. Den bara tar vad som råkar vara i närheten. Så ser jag ilskan också. Den är halvblind och struntar i om det som finns närmast är något värdefullt som man inte vill ska brinna upp. Ilskan bara rasar. Även om man är rättvist upprörd över en orättvisa så blir alla ens argument blinda om man är arg. En som är arg tas kanske inte på allvar, ses inte som ett föredöme. Man tror aldrig att nån som är arg älskar en, vill ens bästa. Man kanske vet innerst inne, men det märks verkligen inte. Ilska och eld är svårt att prestera i små lagoma doser. Det är svårkontrollerbart och inte sällan ryker det med mer än man hade tänkt sig. Fråga min kusin, som råkade tända på övervåningen när han bara skulle tända brasa i öppna spisen.
Det är därför jag inte tycker om anarkism. De verkar så arga. Hur kan jag tro att deras värld ska bli bättre för mig, när jag nästan är rädd för dem? På alla plan är det mer produktivt om ingen är arg, nånsin.
Inklusive jag.
P.S. Jag vet också att ibland måste man tydligen ryta till för att den andre ska fatta, och är det ett land som behöver fatta nåt är det inte säkert att de hör sånt finlir som fredssamtal. Men exemplet att ibland behöver man dänga till en unge som inte fattar, det är ju helt fel. Så jag inser att jag inte har uttryckt alla åsikter om ilska som finns i min tanke ovan. Argumentet är inte färdigutrett. Men det blir kanske fler blogginlägg på det här stället!
