Rädd?

Plötsligt tänkte jag bara på ordet rädd. Vad är jag rädd för? Varför är man rädd? Kan man låta bli? Är det klokt?

Jag köper talesättet: Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Jag beundrar nån tanke som Oprah presenterade för några år sen om barn och typ pedofiler: Att man inte ska lära dem att akta sig för läskiga gubbar (för det är ofta nån som ser snäll ut och som ber om hjälp att hitta en bortsprungen valp) utan att ta vara på sina känslor. Det är därför jag brukar fråga barn jag bara känner sådär halvt om jag får lov att krama dem. "Pussa Tant Agda nu" får barnen att gå emot sin känsla: Agda är farlig. Nu är Agda inte farlig, men om ett barn inte känner Agda så luktar hon konstigt (så luktar gamla tanter på hemmet, men det kan inte en treåring veta) och mouchen med hårstrå i gör att hon ser ut som en häxa. Självklart ska man med sitt eget beteende visa att man gillar Agda och att hon inte är farlig utan rolig, men tills ungen har fattat det måste den inte upp i famnen och pussa. Så tar man vara på sina känslor. Det är att lära barn vara rädd för rätt personer, tror jag.

Barn ska heller inte överbeskyddas, anser jag. Men så har jag inte råkat döda nån unge heller. Rädda mammor får rädda barn. Rädda personer missar saker i livet. Jag vågade knappt flytta till Schweiz, eller ha Bosse på middag igår, men det är bra att gå över sina bekvämlighetsgränser ibland. Plus att se till att ribban inte ligger lägre än tjockmattan liksom.

Så lite rädd är nyttigt. Att tvinga sig förbi en liten rädsla är nog också bra. Men inte en stor. Det kan man vänta med, om man nu nödvändigtvis måste göra det. Baby steps.

Själv är mina tre största rädslor getingar, spindlar och människor. Jag är inte så socialt begåvad och oroar mig ibland för om jag ska lyckas prata med folk eller om jag kommer att börja stamma eller hålla föreläsning om frimärken (jag har aldrig gjort det, men man vet ju inte vad för tokigt som kommer ur en nervös mun). Därför är Mikael bra. Som ett litet talande förkläde man kan ha med sig.

Men getingar är jag verkligen, verkligen rädd för. Spindlar sådär, men mest för att jag inte ser så många så ofta. Har inte sett någon sen jag flyttade till Västerhaninge (finns det kanske inga spindlar i Stockholm???). Men getingar vimlar det ju av varje sommar, och det är inte som sån där terapi när man gradvis vänjer sig av med rädslan när man utsätts för objektet. Om jag aldrig såg en geting mer i mitt liv skulle jag såklart inte vara rädd för dem. Av samma orsak är jag inte särskilt rädd för hajar, ormar och skorpioner. Eller mördare, våldtäktsmän och pistoler.

Nä, getingar och människor räcker bra för att skrämma mig.

Ta det lugnt i backen, folks!