Generalkonferensen

Alltså, vad jag älskar den kyrka jag tillhör. Jag älskar att dess lära centreras kring att följa i Jesu fotspår, att efterlikna honom. Jag älskar att det är en rolig kyrka, där man får skämta och skratta och vara glad. Där en av dess ledare skämtar om sig själv och säger: "Nu har han talat i tio minuter -- och ingen flyghistoria ännu??" (Mannen är gammal pilot och brukar alltid hitta nån flygliknelse att återge i sina tal.) Jag älskar att min familj förenas i kärleken till kyrkan, till den världsomfattande konferensen som var nu i helgen, och till kyrkans lärdomar.

(Här är en länk till alla talen. Man kan också höra musiken. Gillar att man kan ta ett par tal i taget, som man har tid med, och lyssna på musiken flera gånger om man vill.)

När jag satt och lyssnade (och tittade) på sessionen som började klockan 18 så var det som att hälla på vatten på frystorkade champinjoner. Det gick rätt in, nästan så att man märkte suget efter mer. Jag hade bara sett på ett enda tal före det så jag hade verkligen längtat. Vad säger ni om detta:

Hur smart är inte tanken som äldste Uchtdorf nämnde, att vi inte ska "fastna på vägen till Damaskus" utan att se till att saker händer. Mycket händer när vi är on our knees, men att mer händer när vi är on our feet. Sen kändes det som att ett tema på i alla fall det här mötet var att hjälpa andra. Det känns mer aktuellt än nånsin, med Japan fortfarande mitt i sin naturkatastrof. Sann kristendom måste vara att ta hand om sin nästa. Vi har förmånen och ansvaret att göra världen bättre, en tanke, ett leende, en handling åt gången. En hundring åt gången. En middag åt gången. Till och med ett sms åt gången.