Ode till det enkla

Utan att avslöja någon så här på bloggen kan jag säga att jag känner en person som man väl får kalla lat, i brist på bättre ord. Eller i alla fall som inte gillar att göra onödiga saker. Personen är extremt lojal mot arbetsgivare och ger även mer än järnet i kyrkan. Men när det gäller hemarbete (som det ju faktiskt är) så går det inte så geschwint. Jag har dock alltid tyckt att denna person är en mästare på att hitta på förenklingar i hur man utför saker. Genialiskt emellanåt.

Men varför är det så att det enkla (lite lättjefulla) sättet att göra saker är så dåligt? Varför måste man krångla till allt? Varför är det finare att laga middag i två timmar än i tjugo minuter?

Jag börjar uppskatta det enkla mer och mer. En maträtt med fem ingredienser -- underbart (Barillapasta, köttfärs, tomatsåsburk, crème fraiche, parmesan). En bok med fem personer i handlingen -- vilken lättnad (Ellinor, Marianne, Edward, Willoughby, Col. Brandon). Fem funktioner i mobilen (prata, messa, fota, lyssna på musik, väckarklocka). Fem sorters lösgodis (nappar, cocosprickar, lakritsstubbar, Kinapuffar, stora bilar). Eller fem nagellack, fem par byxor att välja mellan, fem kjolar, fem par skor.

Nä, det där med skorna var över gränsen. Jag trampade snett efter godiset. Förlåt. Skor kan man ha hur många som helst. Och väskor, och armband, och nagellack.

Men förutom det så gillar jag det enkla.