Realism

Jag har aldrig varit tokig i att leka prinsessa eller planera prinsessbröllop. Jag lystrar inte till "Sessan", om man säger så. Därmed inte sagt att jag är nån negativ typ som inte drömmer. Man har ju haft lösenord på datorn som inbegriper påhittade bröllopsdatum... Men just det där med att vara prinsessa har aldrig lockat. Tror kanske det beror på att jag är lite känslig för ärten under dunbolstren :) Eller för att jag inte vill bli skrämd av en elak drottning och i min maktlöshet räddad av en prins. Jag vill själv vara den som smider mitt sagorike, inte hänga upp det på någon annans existens.

Såg i alla fall en tänkvärd "utställning" om prinsessor i verkliga livet. För trots en sagobörjan på kärleken eller berömdheten eller vad man nu söker, så kommer verkligheten, vardagen, ikapp en, och det är DEN man måste älska. [Vad säger man nuförtiden istället för wow? Det ordet söker jag nu! Fett? Nu vet jag: Inlägget ÄGDE!]

Konstnären, som blev nyfiken på varför hennes 3-åriga dotter blev så "förhäxad" av Disneys prinsessor, har själv sagt:
"These works place Fairy Tale characters in modern day scenarios. In all of the images the Princess is placed in an environment that articulates her conflict. The '...happily ever after' is replaced with a realistic outcome and addresses current issues.
...The Disney versions almost always have sad beginnings, with an overbearing female villain, and the end is predictably a happy one. The Prince usually saves the day and makes the victimized young beauty into a Princess."

Man måste inte vara feminist och uttrycka sig fullt så krasst, men visst är det så att sagorna egentligen är lite orealistiska? Det är väl därför de är just sagor. Ifall man bara måste drömma lite.







Riktig källhänvisning (Fallen Princesses project av Dina Goldstein och JPG Magazine) finns på Design Crush.