55 ord om förhållanden, plus ett aaaaantal av mina egna

En av skrivbloggarna jag läser (har tyvärr glömt vilken, men återkommer när jag hittar dit igen) har emellanåt 55-ords-berättelser. Oftast är de mer än lovligt geniala.

Den här hittade jag på Criminal brief:

“A story in 55 words? Impossible.”
“You’re wrong.”
“Try it, then.”
“Okay: Honey, I’m pregnant.”
“What!?”
“Just kidding.”
“That’s not funny.”
“How about: I’m pregnant, and it’s not yours.”
“What!?”
“Kidding again. How many words, so far?”
“38.”
“Let’s stop this. I’m hungry.”
“For what?”
“Pickles.”
“Pickles?”
“How many words now?”
“52.”
“And ice cream.”

Jag är sugen själv. Inte på pickles and ice cream, men på att skriva med 55 ord. Fast klockan är 5,41 och jag ska gå och lägga mig för andra gången i natt. De första fyra (= ?) timmarna var riktigt angenäma; det kan bli en bra natt.

Nu ska jag drömma om att hinna/orka måla mina naglar röda tills imorgon och att jag lyckas ta mig till kyrkan. Finns inget så underbart som att hålla sin fästman i hand under sakramentsmötet. Det skulle vara att kramas efter en välsignelse då, eller blicken i hans ögon när han kommer in i det celestiala rummet och får syn på mig.

Löööööööörv.

Igår, när vi var så trötta bägge två efter motion och skogsutflykt, satt jag med hans hand i min och försökte gå ur bilen. Jag sa att jag bara försökte samla mig inför att böja mig fram och kyssa honom. Det tog en sån där vahettere nanosekund så var hans läppar på min sida av bilen. Mmmmm-mum-mummm. Det var omtänksamt, romantiskt, kärleksfullt, mysigt.

Jaja, lööööööööööööörv.