Måndags-VAD?

Jag har väl avpolleterat mpndagsbuketten. Inte som princip, men som veckovis vana.

Var ett tag inne på att ha måndagsgeten.

Men nu siktar jag lite på Monday Colin. Or any day!!!

Fullständig avslappning

Såg på teve i veckan en man som bar ett spädbarn över magen med babyns ansikte framåt. När mannen gick dinglade bebins ben. Jag tänkte vad skönt det måste vara att ha en sön lealös och avslappnad kropp!

Sen såg jag den här bilden och tänker att för att bara ena lealösa krabater är de ändå rätt starka! Jag längtar verkligen efter en bebis! Ska bli faster om ett par veckor och den ungen vill jag så gärna träffa!

Har passat på

Här är bildbevis från härom veckan när jag lagade riktig mat. Vad? Köttfärspaj! Jag hade gjort degen när jag vilat mig en liten stund, sen låg den i kylen medan jag låg i sängen, och sen lagade jag riktig mat! Receptet är ursprungligen barnens mammas, men jag tror inte hon hade känt igen smaken. Jag gjorde inget fint flätverk ovanpå, vi hade ingen gräddfil så jag tog turkisk yoghurt, och det blev lite för mycket syra, särskilt som jag skar ner ett helt paket fetaost också. Och inte hade vi tomatpuré heller, och ketchup var inte ett lysande alternativ. Men jag gjorde mat, och det var såååååå roligt! Jag kände mig som deltagarna i MasterChef Australia, som jag äääälskar! Men jag såg sista timmen på hela säsong 2018 nyss så nu vet jag inte vad jag ska titta på. Men finalen var så fin, och de uppmuntrar varandra, de tävlande sinsemellan, men domarna säger också så fina saker till dem som åker ut att jag blir så glad för att människor är goda och inte bara använder sina vassa armbågar. 

Här är i alla fall bildbeviset på att jag har lagat riktig mat! Inte bara kokat makaroner till färdiga klttbullar eller ris till den grillade kycklingen. En gång för inte jättelängesen gjorde jag fiskbullar med äggsås (Mikael brukar säga att han inte vill ha när jag ska göra det, sen äter han upp det sista i alla fall och blir förvånad över att det var gott. Varje gång. Det tar jag som en komplimang) och då var det för jobbigt att mosa äggen. Så det är väldigt lite jag egentligen orkar, så när jag klarar att produera äkta mat så blir jag så glad. Mat är så gott och gör mig lycklig! Jag har ju ett speciellt förhållande till mat, ett som inte Mikael delar. Jag minns vad jag ätit på olika restauranger även om det kan vara åratal sen. God mat är minnesvärd för mig. Men som väl är så är Mikael nöjd med rätt oavancerad mat. Det är tacksamt!

Fint vykort!

Idag fick jag ett överraskande och roligt vykort i posten från Monnah. Posten hade satt nån remsa där namnet stod, men hennes handstil känner man igen överallt, det är den vackraste jag nånsin sett! Och Mikael rev försiktigt bort remsan. Det var postat den 20/2 och kom idag, den 8/4, så antingen är Royal Mail lika usla som Postnord, eller så är Postnord värre än nånsin. 20/3 till idag är långt, men 20/2. Från februari till april! Men det gör ju inte mig nån skillnad vilken dag jag får ett vykort jag inte vet att jag ska få.

Vykort är annars roligare än nånsin att få. Post betyder ju annars bara räkningar eller reklam. Jag har alltid tyckt om att hämta posten.

Ni ser vad det är för motiv? Brittiska kungafamiljen i samband med prins Louis' dop. Monnah undrar vad jag tycker om kläderna. Hon tycker de är lite trista. Så här kommer en djupanalys av den självlärde proffstyckaren. Jag tror jag ska skaffa mig ett alter ego, men jag vet inte vad hon heter än.

Kate har visst alltid haft en ljus, liksom onämnbar klänning på barnens dop. Ni ser bildbeviset. Absolut inte, tyvärr, som vårt kungahus som alltid har väldigt snygga men odiskreta kläder i såna sammanhang. Camilla var ännu tråkigare klädd, men som sagt är jag inte säker på att det är kutym over there. Kates hatt är görsnygg och personlig, Camillas lite för mycket stråhatt.

Charles finns det inget att säga om, förutom att han i alla fall ser glad ut. Han var med i ett avsnitt av MasterChef Australia nyss och då verkade han genomtrevlig. Men hans ähem kärleksbrev till Camilla medan han var gift, och hans antipati mkt att se trevlig ut (som han delar med Chris O'Neill. Kanske nåt med rika brittiska män på kort.) gör att jag inte är överförtjust.

Däremot ser Harry inte alls trevlig och glad ut. Som om han just har blivit tillsagd att han inte får en ny Bentley och tänker sura på kortet som straff.

Och Meghan håller lite för tydligt i sin man. Det är väl också en kunglig, brittisk kutym som hon inte har tillägnat sig, av ointresse, egensinne eller att hon inte har märkt hur de andra gör.

Jag tycker både hennes hatt och hennes klänning är misslyckade. Visserligen färgmatchar damerna i allt från ljusbeige till ljusbrun, men så värst spännande är det inte. Modellen syns inte hela men ser lite för mycket ut som en jobbklänning för min smak. Men söt är hon.

Men P.S. Nu när jag skulle hitta bild på Kate från de andra barndopen hittade jag en bild på Kate där man ser att Meghans klänning är olivgrön, inte "the poor didn't want this one"-brun. Även hatten, som är av halvgenomskinligt material, är riktigt snygg från en annan vinkel. Så där tar jag tillbaka en del av kritiken. Tydligen får man lära sig var huvudbilderna ska tas och välja färger och färgdjup efter ljuset/korten man vill minnas bäst från.

Pappa William har förgmatchat slipsen med Charlottes hårspänne och skor. Slipsen var dock mycket ljusare på utomhusfotot ovan. Barnen är ju så fina att man kan äta upp dem. William ser snäll och vänlig ut, sympatisk. Ähem, kanske till skillnad från sin bror.

Kate har en klänning man knappt ser, så svårt att säga nåt. Hatten är jättefin och det lilla man ser av klänningen är också fint. Men lite för intetsägande för min smak. Men med tanke på de andra sopbilderna verkar det vara nån grej att de ska ha en enkel ljus klänning som kör till dopbarnet. Vi får se hur Meghan gör när det begiver sig. Hon har ju redan suttit med benen i kors och haft mörkt nagellack, så jag tror hon kan strunta allt hon inte känner för. Men om drottningen går och säger det själv kanske hon lyssnar och lyder. Men jag ör inte säker på att utbildningen ör så hands-in.

Jag ser i alla fall fram emot fler barn i vårt svenska kungahus. Jag kunde hoppas att de fick varsitt till alla tre. Men det kan också vara stopp här. Tror också det kan vara stopp nu för Kate och William, och skulle inte förvåna mig om Meghan och Harry bara fick två.

Belgiska drottningen Elizabeth har fyra barn och det är mycket i kungliga sammanhang. Mary och Fredrik har ju också fyra, men de fick ju tvillingar sista gången så planen kanske var tre. Sen har ju prins Joachim av Danmark 4 barn, 2 var med 2 kvinnor. Märtha Louise tre, Haakon och Mette-Marit 2 och en halv, Spanien två, Holland tre. Ingen har bara ett, som jag har hört om.

Jaja, jag önskar verkligen en fin fest med vackra klänningar att glo på. Vi får se. Det lär inte bli nåt dop i år. Oh well.

PS. löste nåt så dumt som att kronprinsen ska resa på jobb till Asien men inte Victoria. Och då kallar de det för en spricka mellan dem som blir allt djupare. Seriöst? Hur många vanliga människor får åka på massa jobbresor utan att ha med sin make/maka, och inte går folks äktenskap åt skogen för det. De sa att de har rest så mycket på sistone, och så nämnde de nåt och Västerås. Det är ju löjligt att nämna Västerås som en ansträngande jobbresa, de jobbar verkligen stenhårt. Blah blah blah.

Fast frågan är ju om man har nåt att klaga över sina jobb när många av de jobben skulle folk äääääälska att få uppleva. Att vara tvungen att gå på Nobelfestligheterna resten av livet kanske inte är så kul, när man måste? Men de andra som "måste", Kristina Lugn och gänget, verkar inte särskilt betyngda av att behöva gå på Sveriges häftigaste fest. Jag vet inte hur många vänner och familjemedlemmar man får ta med sig som gäster, men jag säger till när det blir aktuellt för mig att få Nobelpris (vi får se om jag eller Sheldon för det först, chanserna är ungefär samma). Men nej, det är inte att jobba stenhårt att sitta på Nobelfesten. Visst måste man konversera, men säg den som inte behöver konversera på kundbesök och annat. Jag gillar inte när de beskriver de kungliga som om de vore gjorda av glas.

Bra med kroppen

Jag hade ont i hjärtat ca 5h igår. När Mikael åkte hemifrån för att tolka på kyrkans världsomfattande konferens kände jag mig lite rädd. Vad skulle jag göra om det blev värre? Ringa mamma och pappa såklart, men Mikael är mer vårdkunnig än de, så det kändes ändå lite otryggt. Det enda jag kunde komma på att göra var att ligga stilla, fast det gjorde ändå ont. Men så tog jag blodtrycket, som var lite förhöjt, så jag mätte några gånger till. 128/83 kan man väl inte klaga på. Vet inte om bltr påverkas om nåt skumt är på g i hjärtat. Pulsen var 83, helt ok också. Så då blev jag rätt lugn och gissar att det är min påtvingade sänkning levaxin som spökar, det här är ju symptom 3 eller 4 sen jag sänkte för 2 månader sen. Men så skönt att inte behöva vara rädd. Hjärtat är inte roligt!

Sen var hemtjänsten här idag och duschade mig och vi avbokade torsdag för då ska jag göra mr på min knöl i armen. Har tidigare gjort ul och vanlig röntgen och ul-läkaren sa att det inte ser ut som cancer (det hade jag inte ens kommit på att oroa mig för, förrän då...) men hemtjänsten sa att såvitt hon vet så gör tumörer oftast inte ont. Och knölen i min arm gör ont! Så det kan vara nåt så konstigt som nåt skadat som har blivit inkapslat. Är så glad för det också. Jag är sällan rädd för me-symptom, men andra saker kan jag så lite om så där är det svårare att veta om man bör vara rädd eller inte. Så nu ska jag tro på hypotesen att cancer inte gör ont förrän i slutet och att detta nog är nåt annat. Finns ju ingen som helst anledning att jag skulle ha en tumör i armen!

Jag spår inte väder

Härom dagen sa jag till Mikael att vi är nånstans mitt emellan Bereden väg för Herran och I denna ljuva sommartid. Jag har inte varit hemifrån på hela mars, om jag inte har glömt nåt. Så idag blev jag faktiskt förvånad för vädret. Vi skulle förresten ta prover bägge två. Och det tog dubbelt så lång tid för mig för att de aldrig hittar var de ska sticka. Men när hon väl hade klämt på alla de vanliga ställena och några extra som jag pekade ut satte hon det på första försöket. Och Mikael sa att de är så trevliga på Handens närsjukhus. Jag håller med! Vi åker dit för att de har större flexibilitet med tiderna för sina provtagningar jämfört med vår vårdcentral och jag har inte råd att slösa min energi på att gå dit och sen har de redan skickat iväg proverna den dagen. Men nu är jag alldeles borta, vad var det? Jo, vädret. Jag tog min vanliga vinterjacka men den var lite för varm! Och jag hade inte ens handskarna på mig! Så nu är det nog vår! Luften var underbar, och vi åkte den vackra vägen hem, samt tog en scenic detour dessutom. Hittade ett drömhus, rött med vita knutar, bara ett trappsteg till ytterdörren, lagom nytt dvs jämfört med ett mycket mer rustikt hus i närheten som såg ut som att det skulle falla ihop om ett år snarare än om 50. Och utsikten. Jag var nära att ropa som pappa alltid gör när det är för vackert: Ungar, jag blir galen! Den här utsikten var så vacker att jag inte vet hur jag ska återgå till det normala livet efter detta. Jag har ju ett favoritställe precis före vår motorvägsavfart, där det är så böljande och vackert att man förväntar sig att se några får. Detta var precis så, fast längre vy. Alltså, nu måste vi flytta! Och ändå bara ca 10 min från både Västerhaninge och Handen. Kanske en glädjekalkyl, men jag säger vad som helst för den utsikten. En normal människa hade ju tagit ett foto, men jag har provat en gång att ta foto med min telefon och den har så få pixlar att det blev dåligt foto fast det var armlängds avstånd. Jag har ju inte nån smartphone just nu utan använder plattan till sånt. Men ni får annars bara tänka er nåt makalöst vackert! Och då kan vi ha getter!!!

Men då så, nu är det vår. Fast jag såg faktiskt två snöhögar ute i skogen. Små, men ändå.

Och jag har blivit kär i Apotea. Om man beställer nåt sent på torsdag kväll, alltså natt, så får man varorna med gratis hemkörning nästa kväll! Leverans mellan 19-22 och till oss verkar de komma runt 20, jag beställde nämligen en medicin till som jag inte hade recept på när jag beställde härom dagen. Har så lite kvar till högkostnadsskyddet att jag betalade strax under 6:- för medicinen och får den levererad till dörren nästa dag och på en tid när jag är vaken. Gratis! Helt makalöst. Fattar inte hur det kan bära sig. Och jag är ändå lojal mot Apoteket, för det är viktigt att det finns apotekare i verkligheten om man vill fråga om nåt, så jag vill stötta vårt lokala apotek också, men det här är ju så frestande service! Nu står det på hemsidan att han kommer om 26 minuter. Wow!

Får distrahera mig!

Hemtex har massa reavaror för från FEM KRONOR!!! Livsfarligt. Men jag tror vi har 4 löpare och en påskduk i originalförpackning från en rea för några år sen. Så jag ska skärpa mig och inte köpa nåt. Utom möjligtvis två blåa plädar till sovrummet, för den händelse man fryser lite extra nån natt. Just nu har vi 22,6 och det är tack vare att Mikael har legat här och andats i några timmar. Apropå temperatur så hade jag 35,2 när jag la mig typ i förrgår. Och då hade jag precis stoppat in lite disk i diskmaskinen, så jag hade inte legat orörlig och frusit.

Men jag ska distrahera mig från att shoppa på Hemtex. Såg en helt underbar reklambild från H&M Home och hjälp vad jag vill påskpynta nu!

Jag har försovit mig mycket till mina duschar på sistone. Jag somnar inte särskilt bra av den nya sömnmedicinen, och inte snabbare heller, men när jag väl sover så hör jag tydligen ingenting! Förrförra gången hade jag alarm på mobilen, hon ringde på telefonen och jag hade alarm på väckarklockan, plus att hon ringde på dörren i fem minuter, jag vaknade två timmar senare! Så jag ska försöka skynda mig att somna idag och absolut inte vakna med astmahosta klockan 9, för då tar det så lång tid att somna om att jag inte har sovit färdigt när hon kommer kl 17. Ser ni, jag försöker tränga in budskapet långt ner i det undermedvetna.

Jag vet inte om jag får säga det, men Mikael gör ett jättespännande arbete om mediciner och bilkörning. Jag har ju inte körkort, men vet att det står i bipacksedeln och på fass en rubrik som handlar om trafik. Jag brukar väl läsa den, men inte på medicin jag haft länge. Särskilt som jag inte ens kör bil! Men såna vanliga mediciner som Omeprazol kan ge symptom/biverkningar som man bör vara medveten om i trafiken, det hade jag inte trott.

Mikael har ju knep för att kolla sin diabetes/blodsockernivå innan han kör bil. Nu har han ju mätaren, men den kan ju vara sönder eller visa fel, och de första 35 (?) åren med diabetes hade han ingen sån direktmätare. Han brukar börja på en random siffra mellan 100 och 110 och räkna neråt i hopp om 7. Om det inte går fort nog testar han några andra tricks. Mitt bästa trick, för innan han hade armdutten, var först att säga ett svårt mattetal, som 243-78, men det är så svårt för mig att räkna ut i huvudet, så jag fick börja välja lättare tal och om de var så lätta att jag kunde räkna ut dem, så kunde Mikael det även med lite för lågt socker. Men så kom jag på det geniala. Matte är ju hans hemmaplan i hjärnan. Men jag vet att han har svårt med tid, så nu frågar jag: Nu är klockan 02:08. Hur många minuter är det kvar tills klockan är 02:45. Bara för att jag pratar om klockan så verkar det beröra ett annat ställe i hjärnan som han inte har så lätt för, så nu har jag mitt perfekta knep.

Men det gäller ju bara om han har lågt socker. Hur vet man om man har dålig reaktionsförmöga pga en blodtrycksmedicin t ex? Bra fråga! Jag har alltid bara vetat att man kan se en varning på fass. Men varning i fass betyder inte DU FÅR ALDRIG KÖRA BIL MED MEDLET I KROPPEN. Det betyder snarare Du har själv ansvar för att känna efter om du blir påverkad negativt som bilförare. Och det är minsann inte så lätt att veta. Men både fass, 1177 och typ Trafiksäkerhetsverket har faktiskt några tips, som Om du känner sig trött eller yr, Om du har haft svårt att göra normala sysslor eller Haft svårt att följa med i samtal, eller Om någon anhörig märker att du har det. Den sista är nog aktuell för många med gamla föräldrar.

Så, då har vi avhandla shoppinglista, påskpynt, matte i form av tid, samt Kan du köra bil med din medicin.

Förresten fick jag också reda på något mycket intressant om mediciner idag. M läste en lista över vilka mediciner som drar in mest pengar. Han frågade mig vad min spruta hette, Aimovig, men den var inte med fast den kostar 4500:- i månaden. Nej, bland de som drar in mest var Alvedon och Ipren med! Med andra ord blir man mer rik på att komma på en billig sak som alla använder snarare än en svindyr sak som färre använder. Ur ett personligt och religiöst perspektiv är det ju samma sak som gäller: Hur god kristen jag är avgörs inte av om jag en gång i mitt liv gjorde en stor sak, utan genom att jag ofta gör många små goda saker. Känns ju fint för en sån som mig som inte kan göra stora saker. Jag kan sällan heller göra såna där klyschiga saker som le mot en främling, när jag inte träffar människor på veckor. Men jag har nånstans i mitt medvetande en sån underbar äldre kvinna som vi satt bredvid och åt middag med nån gång, inte med, men på varsin ände av samma bord. Hon var så genuint vänlig och omtänksam att jag kände att jag vill vara sån mot varenda vårdperson jag möter. Alla i receptioner osv, jag blandar inte in läkare här, för då måste jag säga ifrån om de gör fel och mitt första mål kan inte vara att de ska tycka att jag är snäll. Men ni fattar. Alla i vården som inte beslutar nåt om mig ska få en förstklassig upplevelse. Bra att jag blev påmind om det igen. Mycket vårdbesök i april.

Fel med monsekvens

En av de svåraste sakerna att hantera med med ME är att även små misstag, feltänk eller dåliga val får så stora konsekvenser.

Jag vaknade, nästan som vanligt!! av astmahosta idag vid 9 och hade inte sovit färdigt. Så vis av erfarenhet gick jag och tog några små doser sömnpiller och skulle bara kolla lite på plattan. Första timmen vet jag inte vad jag gjorde men sen borde jag ha slutat. Men nej, jag gjorde ett dåligt, oeftertänksamt val och fortsatte surfa, på eBay efter Law and Order, på alla möjliga ställen om olika huvudvärk för att försöka hitta vad det jag har kan vara, eller snarare vad det inte är, för det klarar jag att avfärda men ställa diagnos klarar jag inte. Så fastnade jag ganska länge på diverse sidospår om meningit för att det var intressant. Sen hade jag varit vaken så länge att jag blev hungrig och gick upp och stoppade en dubbelmacka i smörgåsgrillen och såg på lite teve med öronpropparna i. Sen tvingade jag mig i säng. När jag till slut hade lagt mig till rätta hade det gått fyra hela timmar sen jag vaknade. Halveringstiden för stilnoct är fyra timmar, så dels har jag kapat halva medicinens effekt, dels har jag livat upp mig med dagsaktiviteter istället för att göra tråkiga nu-ska-jag-somna-grejer. Och när jag försökte somna men inte kunde blev jag såklart först arg på mig själv, sen förtvivlad över att jag redan har huvudvärk och ska jag klara den här dagen på fyra timmars sömn? Och hur DUM är jag som inte lär mig av mina misstag?!

Men det är det jag menar med att små felsteg för så stora konsekvenser för hälsan. Och mitt självförakt blir lite för stort när min självdisciplin har varit för litet.

Jag har faktiskt köpt en reabok om självMEDkänsla. Misstänker att jag måste bli bättre på att förlåta mig själv om jag ska ta mig ur den här svackan, haha, svackan på 24 år.

Så nu har jag tagit av mig ögonmasken så tårarna på den får torka, och så tar jag nya tag. Somnar jag så somnar jag, om inte så får jag betala priset för det. Men då kan jag i alla fall ligga och inreda en drömlägenhet. Jag behöver inte vara arg på mig själv. Alla gör fel. Nu säger jag Gjort är gjort, hur minimerar vi skadorna? Jo, genom att andas lugnt och långsamt och ligga och blunda. Blundvila är också bra. Inte lika bra som sömn. Men vi tar det som det kommer. Kanske lär mig nåt till nästa gång. Att man ångrar sig när man obstruerar och vägrar acceptera sina begränsningar. Jag gjorde aldrig uppror i tonåren, men jag gör ofta uppror nu mot ME. Det är varken smart i tonåren eller nu. Att göra vad man själv vill, minsann, fast nåt annat vore bättre, ökar visserligen min känsla av valfrihet, men mitt liv blir ju sämre om jag med den valfriheten väljer dåliga alternativ. Så var lite mer ödmjuk. Gör inte uppror. Foga dig. Det som till och med Kristina från Duvemåla hade så svårt för.

Då är goda råd dyra fast bra!

Om man har migrän råds man att under anfallet, förutom att medicinera sig, ligga ner i ett mörkt och tyst rum.

Skulle nån opponera sig mot det och säga att det är hemskt av läkarna att tvinga in friska personer i mörka rum utan stimuli och kontakt? Självklart inte. Den som haft migrän vet att ett tyst, mörkt rum är det bästa, förutom medicin.

Men säger man att det finns svårt sjuka ME-patienter som ligger i tysta, mörka rum, då är man närmast en, om läkare, person som borde bli av med legitimationen. Då är det plötsligt fruktansvärt att vila i ett tyst, mörkt rum.

Vad är skillnaden?

Det är ingen retorisk fråga, fast det borde vara det. Skillnaden är att migrän är accepterat, känt, beforskat. ME är fortfarande i vissas syn en hittepå, eller om de sträcker sig riktigt långt en gammal virusinfektion som satte sig på hjärnan, ja, hjärnan såtillvida att de plötsligt är rädda för motion, aktiviteter, att göra saker, och att detta kan botas enkelt med lite terapi och gradvid utökad träning.

Tänk den läkare som ska bota migrän med gradvis utökad träning. Under migränanfall ska du ut och jogga i solen. Personen skulle ju anklagas för tortyr då ljus och rörelse gör migränsmörta värre. Grejen är dock att även vid ME blir det värre av ljus och rörelse.

Men nej, säger de här "ME-forskarna", det gör inget att det gör mer ont när du rör dig, att du blir så dålig efteråt att du får feber och måste vila i f!era dagar. Du är bara otränad! Du fattar inte vad din kropp säger, men det fattar vi, för vi är psykiatriker och har god kännedom om hur man behandlar denna neurologiska sjukdom.

Ja, men då så. Nästa gång du får stroke, gå till en reumatiker. Behöver du operera bort blindtarmen rekommenderar jag personligen en naprapat. Är du schizofren, tala med en sjukgymnast eller möjligtvis med en optiker. Jäpp.

Veckans fråga läste jag kanske, kanske inte i Reuters. Varför vill ME-patienter hellre ha ett virus än en psykisk störning som lätt kan botas med samtal och aktivitet. Prof Michael Sharpe heter geniet som frågar sig detta.

Och jag har svaret! Jag har aldrig läst medicin och ändå kan jag förklara vad professorn inte förstår.

Vi vill inte ha terapi och utökad aktivitet av den enkla anledningen att ni TVINGAT PÅ OSS DET I 30 ÅR och vi står enade i en slutsats, DET FUNKAR INTE.

Ni har också försökt bevisa att det visst hjälper i studier, men då har ni antingen använt fel sjukdomsgrupp (där folk inte alls hade ME och några hade sjukdomar som faktiskt blev hjälpta av behandlingen) och/eller ändrat gränserna under studiens gång så nån som ansågs sjuk med ett visst värde plötsligt räknades som tillfrisknad fart värdet gått ner.

Jag kräver att vården ska utbilda sig inom ME. Det räknas som en sjukdom som är i absoluta "toppen" bland sjukdomar som är mest inskränkande på livskvaliteten.

För nåt år sen läste jag om ett par där den ene partnern hade Aids och den andre hade ME. AIDS-killen var långt bättre än sin partner och han fick sköta me-killen. Jag vill inte ha medljdande men jag vill att folk ska fatta. Jag är så trött på att behöva ha kraft och energi varenda gång jag möter någon i vården att behöva förklara nåt om ME, eller försvara en funktionsnedsättning. Kan ni tänka er att cancerpatienter skulle bli ifrågasatta? Jaha, behöver du assistans på flygplatsen? Men din rullstol står si och så, du kan väl gå dit och hämta den själv. Manchester Airport. Nyss.

Är det dags...

...för en igelkott i hatt och glasögon? Det måste det vara, för för tidigt kan det inte bli!

Goda ME-nyheter

Karin Alvtegen, firad svensk författare  ed bo å Skam, Svek och Skuld, har b!ivkt översätt till 3t språk och några filmkongrakt, fick ME för några år sen. Hon har blivit så dålig men en skicklig journalist och författare, Karin Thunberg frön SvD har följt henne och familjen under en så pass lång tid att hon fått se hur det verkligen är. Hon har intervjuat familj, läkare, forskare, och på det hela taget skrivit en überpersonlig bok men full med fakta. Karin Alvtegen har gjort detta för att det fortfarande råder så många gamla felaktiga stereotyper i media, vård och allmänhet och de skadar oss patienter. Fantastiskt att hon använder inte bara sin lilla energi utan sitt namn och sitt kontaktnät för att belysa denna pående vördskandal. Jag är så tacksam att jag lipar, och då har jag ändå inte ens fpttnhem boken än. Jag köpte några presenter till Johannes, 2, i samma paket,små det ska hämtas på postutlämningsstället fast jag knappt kan vänta på att läsa den.

Men jag har haft extra jobbiga dagar. Läste lite vad Karins läkare skrev i boken och det ör samma läkare som jag hade i höstas och blev så dåligt bemött av. Att läsa vad hon sa om och till Karin tog mig tillbaka till i höstas när hon skadade mig så och jag hade nog min värsta ångestattack nånsin efter att först i veckan ha sett henne på tv och sen löst några direkta citat (som inte var Jättebra, om man säger så). De säger att barn som blir kränka och svikna av en vuxen kan utveckla PTSD, och jag tror att mitt förhållande till läkare är ojämlikt och beroende, som ett barn till en vuxen. Och att det efter 24 år av "Det är inget fel på dig," det bara tog stopp i höstas när doktorn sa den ena grejen dummare än den andra, kränkte mig och sen inte hjälpte mig. Jag vet inte precis hur PTSD fungerar, men skillnaden mot att "bara" ha dåliga minnen är som jag förstår att man får tillbaka känslan, inte bara ett minne av den, och kan uppleva samma ångest efteråt, i en helt säker situation. Igår höll jag min intensivaste, men jobbigaste bön. Jag hyperventilerade nästan, kunde i alla fall inte andas ordentligt, och mina copingmetoder mot ångest (kom aldrig särskilt långt med det med Anders så egentligen har jag bara en) fungerade ö h t inte. Jag flämtade fram Him--melske Fa-----der! HJÄLP m-mig! Det fortsatte kanske fem sekunder till och sen slutade det lika plötsligt som det kom.

Jag sa till Mikael att jag ska ta det försiktigare med vad jag läser, så jag inte får ångest av att läsa vad blaj-läkaren sa. Jag blir svagare psykiskt ju längre jag varit sjuk också. Och eftersom både fysiska, emotionella, kognitiva och sociala aktiviteter använder samma energi så blir jag lika slut av att ha läkarångest som att gå en entimmespromenad. Jag kan gå en tvåminuterspromenad, kanske, som referens.

Men hallå, jag glömde vad detta skulle handla om! Goda ME-nyheter ju! Karins bok finns att köpa på Bokus för 16i:- eller på Storytel. Den håller på att läsas in av Legimus och massa bibliotek har tagit in boken. Om du vill göra en god gärning, be ditt bibliotek ta in boken. Osynligt sjuk av Karin Alvtegen och Karin Thunberg.

Här är den. Jag får se om jag behöver bli lite mindre labil innan jag löser den, men jag tror inte jag kan hålla mig när jag väl fått den i handen.

Goda ME-nyheter

Jag klagar lite väl mycket så tänkte berätta om en av veckans två goda nyheter i den svenska ME-vörlden. Tidigare i år gick en av två Jonaser plötsligt bort. Vi har knappt en handfull forskare i Sverige och två i Uppsala som heter Jonas. Det var en chock för communityt när den ena Jonas gick bort, men den som är kvar har tydligen lagt in en högre växel! Han har officiellt utsetts till att bli världens tredje ME-samarbetscenter, de andra två är på Stanford och Harvard, så i verkligt gott sällskap! Jonas har redan samarbetat med Ron Davis, som är den som har en sån extremsjuk son och har flera nobelpristagare i sitt stall, så jag är inte riktigt säker på hur detta blir bättre, officiellt knutna band är väl bättre för samarbetet antar jag, och vad Jonas ägnar sig åt det har jag absolut ingen aning om. Men han har fått mitt blod. Han analyserar saker, ryggmärgsvätska bland annat tror jag, med ganska avancerade maskiner.

Min mamma sa om sin smärtläkare en gång att man blir lite kär i dem som botar en. Och så känner jag för Jonas. (Han har ju inte botat nån än, men att han försöker så ihärdigt räcker långt!) Dessutom, när han är med på bild från de internationella ME-konferenserna så är jag som en fotbollsfantast när "vi" räddar en straff i VM. JAAAAAAA! SVERIGE!!!!!!

Så här får ni en bild på honom. Visst är han söt. Den som gör nåt gott för ME-patienter är ju nån man vill pussa och krama!

UNT Uppsala nya Tidning rapporterar:

Med hjälp av medel från en amerikansk forskningsstiftelse bildas ett nytt centrum för forskning kring den gåtfulla sjukdomen ME/CFS vid Uppsala universitet.

Åke Spross

– Mycket glädjande. Även om det blir en start i liten skala ger denna plattform oss nya möjligheter att titta på större patientmaterial och även gå djupare in i de biokemiska och neurokemiska förändringar som vi ser hos patienter med denna komplexa sjukdom, säger Jonas Bergquist, som är professor i analytisk kemi vid Uppsala universitet.

Här kan du läsa ett reportage om en patient med ME.

Han kommer att leda det nya centrumet för forskning kring ME/CFS, som på svenska för det mesta brukar kallas för kroniskt trötthetssyndrom. Uppsalacentrumet blir det tredje som finansieras av stiftelsen Open Medicine Foundation och det första som är beläget utanför USA. De två första är knutna till Stanford university och Harvard university.

– Vårt centrum blir dock betydligt mindre än dessa, åtminstone till en början. Medlen ska initialt användas för att finansiera en doktorandtjänst, som är den första i sitt slag inom svensk ME-forskning, säger Jonas Bergquist.

De tre centrumen ska samarbeta med varandra, fastän utifrån litet olika forskningsprofiler. Plattformen i Uppsala kommer framför allt att forska kring så kallade biomarkörer i ryggvätskan hos patienter med ME.

– I mindre studier har vi kunnat visa att patienter med ME, till skillnad från friska personer, i ryggvätskan har förhöjda halter flera olika proteiner kopplade till inflammation. Mer kunskaper om deras betydelse kan förhoppningsvis bidra till bättre diagnostik och i förlängningen nya behandlingsmöjligheter, säger Jonas Bergquist.

Här kan du läsa mer om Jonas Bergquists forskning kring ME.

Han är sedan tidigare medlem av Open Medicine Foundations vetenskapliga råd. I det ingår också bland annart Paul Berg (Nobelpristagare i kemi 1980) och Mario Cappechi (Nobelpristagare i medicin 2007).

ME är förkortning för myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit en inflammation i hjärnan och ryggmärgen. Mellan 10 000 och 40 000 personer i Sverige beräknas ha ME/CFS.

------------------------

OMF, Open Medicine Foundation, som står bakom allt, beskriver det såhär:

Exciting news! OMF funds ME/CFS Collaborative Research Center at Uppsala

We are proud to announce that OMF has funded the establishment of a third ME/CFS Collaborative Research Center, at Uppsala University in Sweden.

The new Uppsala Center will be led by OMF Scientific Advisory Board member Jonas Bergquist, MD, PhD and will work synergistically with the ME/CFS Collaborative Research Center at Stanford led by Ronald W. Davis, PhD, and the ME/CFS Collaborative Research Center at Massachusetts General Hospital and Harvard Affiliated Hospitals, led by Ronald G. Tompkins, MD, ScD, and Wenzhong Xiao, PhD of Harvard University. All science funded by OMF continues to be under the overall direction of our Scientific Advisory Board, directed by Ron Davis.

This new Collaborative Center focuses on the targeted molecular diagnosis of ME/CFS with the goal of evidence-based strategies for interventions. In Uppsala, significant efforts are being brought to bear on the analysis of cerebrospinal fluid as a unique source of neurochemical biomarkers of ME/CFS. High-resolution mass spectrometry will be used for extremely sensitive detection of endogenous biomolecules. This unique technology, in combination with the development of clinically relevant screening and targeted methods for sampling, will deliver previously unattainable insights into the pathophysiology of ME/CFS.

View this announcement on our website: http://bit.ly/2WsLxOU

Värsta formen av lurendrejeri

Försökte läsa SvD, men jag klarar inte att deras artiklar är så långa. Jätteledsen när man efter 1/3 av nåt riktigt intressant får avbryta och gå till Aftonbladet. Så många saker jag är ledsen och arg för med den hör sjukdomen, hjärntrötthet är en av dem.

Men på Aftonbladet såg jag ännu en rubrik om en 2-åring som är dödligt sjuk och åker utomlands för behandling. Läste ni för nåt litet tag sen om paret vars ungefär snargamla barn hade fått cancer som inte gick att bota i Sverige, så de startade en insamling för att åka utomlands. Nån kändis hade fått nys om insamlingen och uppmanat folk att donera. Tror de hade fått många hundratusentals kronor relativt snabbt.

Har folk inte hört förr om behandlingar i Mexiko där alternativvården inte journalför så folks svenska läkare inte kan få reda på vad som gjorts? Och där ingen heller kan få reda på om det som behandlingen gick ut på var några malda ingegefäror. Och Mexiko, de är väl inte världskända för att kunna bota obotliga sjukdomar?

Paret i historien ovan skulle nog åka till USA, men hade sen valt en billigare behandling än de samlat pengar till och istället bränt tiotusentals kronor på lyxhotell. Jag minns saken så dåligt men ungefär såhär var det.

Till slut hade i alla fall Kronofogden tagit kanske 500 000:- av de insamlade pengarna eftersom de inte hade gått till nån behandling för barnet. De ville ju inte ta livet av ett sjukt barn så de väntade ett halvår tror jag det var innan de hade tagit beslutet om att eftersom pengarna inte lagts på ett särskilt konto där allt gått till barnet utan pengarna använts till föräldrarnas konsumtion, så skulle de ingå i det som man kunde utmäta.

Är inte detta det värsta bedrägeriet som finns? Att spela på sitt sjuka barn och sen bo på hotell för pengarna? Visst kanske de behövde bo på hotell i samband med barnets behandling, men det var inte så pengarna hade använts.

Artikeln varnade såklart vanligt folk för att vara naiva, men sa också att kändisar har ett särskilt ansvar för vad de uppmuntrar folk att göra. Det är väl inte för inte som vårt nyaste yrke heter influencer.

Ta ansvar för vem, vad och hur du påverkar.

Min senaste förälskelse

Minns när jag tänkte under ett avsnitt av Poirot att han ser rätt så stilig ut faktiskt. Och nu börjar jag beundra en gråhårig dam på över 70? Whatever.

.

Och lite skandal också såklart

Aftonbladet vore inte värt namnet om de inte också avslöjade det senaste i skandalväg. Politikern med dubbelnamnet (hon använde fiffigt nog bara sitt eget och inte makens namn när hon skrev på kontraktet) har gjort ännu mera fel! Maken bodde av och till, några dagar i veckan, i lägenheten! Och om en make köper en lägenhet, är den inte bådas egendom om man är gift? Och inte har pre-nup, vad det nu heter? Hon borde bara ha fått bidrag för sin tredjedel av hyran på 2 000:-, inte för den fulla summan på 13 000:- som hon påstod. Nån kan väl hjälpa mig med matten här. De har lagt på 11 000:- per månad. Hur mycket är det lånet på om vi antar att de har lån och räntan är som den är? Det är ju i vilket fall mannens pengar när han säljer lägenheten och det ska staten baske mig inte betala. Kvinnan borde få sparken från riksdagen. Jag struntar i att man inte får sparken numera utan får fallskärm. Hon skulle få gå till A-kassan med mössan i hand, efter att givetvis ha betalat tillbaka alla pengar hon har lurat sig till. För även om det råkar vara lagligt så fattar varenda människa att det är oetiskt. Tydligen berusar makten och fördelarna. Därför borde alla få sparken efter ett visst antal år, för säkerhets skull. Kanske borde vara så i precis alla jobb? Så att folk var tvungna att faktiskt prestera på jobbet snarare än ha varit anställda så länge att de inte får sparken ens om de eldar upp stället.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras, eller som det egentligen heter, Praeteria censeo Carthaginem delendam esse. Med viss brasklapp för att jag inte längre kan stava rätt på latin. Förresten hade min syster samma latinlärare som jag 11 år senare, och hon körde fortfarande med samma svartfärgade lob med perpetuell grå utväxt.

Dagens gulliga historia är annars att jag en gång har somnat på ett prov i latin. Men det var fyra timmar långt, om det är nåt försvar.

Kanske vore nåt för min insomni, att läsa latin??? Alea iacta est. Eacta? Det här söver inte, kan jag redan meddela.

Trevlig läsning på Aftonbladet!

Malin Wollin kommenterar att nån sagt att vi inte borde få barn för klimatets skull: För vems skull ska vi då rädda planeten? Och mannen (sic!) som sagt detta påminner hon att nåt av hennes barn kanske kommer att mata honom med sked när han är 87 år. Badaboom!

Sen läste jag om en kvinna i Bangladesh, jag har redan glömt om det var det, som fick barn. Bara det att 26 dagar senare gick vattnet igen och då födde hon tvillingar. Läkarna hade missat att hon hade två livmödrar med barn i bägge. Sånt blir jag så glad över, jag vet inte varför. Kvinnan själv är orolig för hur de ska försörja alla dessa barn. Men jag som aldrig har varit ofrivilligt hungrig tycker mest det är en mysig historia. 3 barn på 26 dagar. Så skumt när de ska börja skolan. Om de nu har gratis skolor i Bangladesh. Det kanske inte är en sön mysig historia i alla fall. Skolgång tar jag ju verkligen för givet, inklusive universitetet. Ifall man kan läsa och äger en dator är man visst rikare än typ 98% av jordens befolknkng. Eller kanske bara rikare än 80%, det är ju inte så illa ställt med världen som vi tror, som Hans Rosling sa. RIP.

Veckans snyggaste

Man kan allt man vill?

Jag kan inte hjälpa det. Jag vill ha en sån midja.

Extra allt! Älskar!!

Så coola skor

Carolina Herrera är en av mina favortdesigners. Hennes skor är så häftiga! Lite häftigare än kläderna, faktiskt, men alldeles lagom tycker jag.

Måndagsgeten

Fast det är väl ett lamm, inte en killing? Undrar stadsflickan.

En måndagsbukett igen kanske?

När den är så här fin måste man nästan.

Vad man vill

Jag har velat baka kladdkaka med toscatöcke sen vi blev bjudna på det av unge herr Malcolm från kyrkan. Sedan nån gång förra året har jag haft flikar öppna på plattan och jämför recept. Jag skrev upp kokos på köplistan utan att kolla i skafferiet, där vi hade kanske tre oöppnade påsar. För nån vecka sen eller två var jag på dåligt humör och bestämde mig för att både trösta och belöna mig med att få baka nåt. Jag älskar att baka men orkar aldrig, och är man på dåligt humör förtjänar man att ha kul och äta nåt gott efteråt.

Puh, vad det var jobbigt. Bara att röra i kastrullen medan toscan kokade upp var seriös överkurs, liksom att sätta papper i formen och smöra kanterna. För att inte tala om när jag mätte fyra olika formar för att se vilken som var mest lik storleken i receptet och till slut kom på att halva receptet passade bra i en 24 cm springform.

Sen ställde jag inte in formen mitt i ugnen, så den blev tjockare på ena sidan, men det gjorde inget. Eller att jag skulle gräddat den ännu mindre så den blev mer kladd än kaka. Men på det hela taget var det en underbar kaka och jag var så nöjd med att ha gjort den.

När Mikael kom hem berättade jag att jag varit sur och minsann tänkte baka den där kakan ikväll vare sig jag orkar eller inte.

Och en gång är väl ingen gång.

Men jag har haft det i bakhuvudet. Vad vill jag egentligen? Vill jag baka en kaka i nuet eller vill jag förbättra min hälsa på sikt? Vill jag ha omedelbar behovstillfredsställelse eller har jag lärt mig att vänta på det jag vill ha mest istället för det jag vill ha nu?

Innan jag träffade Mikael var jag singel i drygt 10 år. (Min danska pojkvän såg dessutom precis ut som Mikael sånär som på ögonfärgen vilket är lite festligt för jag trodde inte jag hade en stil). Så från att vara kanske 25 år och trott att man hade funnit den rätta, till att vara singel ändå fram till den relativt gamla åldern 37, det var svårt. När jag hade problem med endometrios grät jag av rädsla över att inte kunna få barn i framtiden. Sen var jag ändå så sjuk att jag inte kunde få barn av den anledningen. Jag hade ett par tänkbara kandidater på herrfronten och hade jag varit desperat nog hade jag mig kunnat få nån eller ett par av dem. Men jag kände alltid att jag hellre ville ha Mr Right än Mr Right Now. Trots att jag längtade ihjäl mig efter man och barn så ville jag hellre ha den rätte än vem som helst som var tillgänglig. Den rätte säger jag med viss distans. Man har ingen soulmate och om man inte råkar träffa den personen är man dömd till ensamhet. Vill man nog gärna kan man nog göra de flesta till soulmates. Jag minns en gång när jag var i Danmark hos min bästa vän Sanne. Det var en kille jag hade funderat på intellektuellt sett, han var bra på väldigt många vis men jag hade inte känt "det där". Visste inte om jag kunde det, fast jag gärna ville, teoretiskt sett. Han bjöd upp mig den kvällen och vid ett tillfälle tittade jag upp och in i hans ögon. Och blev totalt knäsvag! Fast han blev ihop med nån annan den kvällen och de är gifta nu. Så det var aldrig nåt att fundera på, men saken har ändå stannat hos mig. Jag hade världens kortaste förälskelse, och den började i hjärnan och sen följde hjärtat efter.

Det är så vi måste leva våra liv. Trots att alla pratar om vad man vill i hjärtat. Va' dove ti porta il cuore, eller Gå dit hjärtat leder sig (Susanna Tamaro). Jo, visst. Men frågan gäller Vad vill jag verkligen ha? Av de de kroppsliga beslutsfunktionerna brukar deliberateness ge mig bättre resultat. Det finns massa saker som man kanske vill göra i nuet men som sällan leder till nåt som man verkligen vill ha, t ex att vara otrogen, testa starkare droger, åka igenom en eld på en skateboard.

Så fast jag är en känslomänniska säger jag ändå att det är bra att lyssna på sitt hjärta. Ibland kan hjärtat dessutom få bestämma! Men låt hjärnan vara med. Låt dig inte förledas. Gör det svåra rätta snarare än det lätta felaktiga.

Vilken veckodag som helst-buketten

En "vetenskaplig" teori

Jag har ju fått Som pesten i julklapp. Den tar t ex upp tankar om när det är rätt att varna för en pandemi. För tidigt blir Vargen kommer, för sent då dör folk. Ja, osv.

Jag har skapat en egen hemmasnickradd-och-inte-vetenskaplkg teori som delvis räddar mig från hälsoångest. Om en person spyr eller har diarré så kan det vara matförgiftning eller bara att magen fick spatt, kanske äter man nån medicin som kan påverka el dyl. En person klarar jag av. Är det två så är det helt klart en smittsam kräksjuka och då blir jag smått hysterisk. Har bara haft magsjuka två gånger sen jag fick ME för snart 25 år sen, men förra gången varade den dubbelt så länge som Mikaels och jag fick inflammationer i spymusklerna efteråt och mådde mycket mer pest än väntat, och då är ju ändå magsjuka nåt av det jobbigaste man kan vara med om. Men jag är så rädd för magsjuka! Jag vet att termen hälsoångest syftar på hypokondri, och det är inte ångest för alla sjukdomar jag tror att jag har, utan ångest och rädsla inför en smittsam sjukdom som jag kanske får.

Jag sa till Mikael idag att jag knappt vågade trycka koden på larmet igår, för att han hade tryckt på siffrorna före mig.

Sen hade vi ett samtal som delvis handlade om min sömn. Jag fick en fråga som gjorde att jag gick in i sömnångesten och kände den, och det var nåt av det obehagligare jag nånsin gjort. I vanliga fall skjuter jag ju ifrån mig rädslan så mycket det går. Men nu när jag bara skulle kika på den lite flög den ur sitt bo och tog över hela mig. Det var som att drunkna i rädsla.

Mikael började berätta något som jag försökte koncentrera mig på. Och till slut hade jag lugnat mig. Men fy, det var hemskt.

Sen fick jag lite sömnåmgest igår för att jag hade jobbat kognitivt med en sak på kvällen och det var för jobbigt och allt som är för jobbigt gör att jag sover sämre. Så redan vid 2-tiden kände jag att det inte kändes i kroppen som det skulle. Och det slutade med att jag låg och grät under sovmasken och inte somnade förrän efter kl 08. En jobbig natt. Men just det, jag skulle säga att den duktige psykologen på Sköndal, Anders, som tyvärr har slutat, började lära mig om ett ACT-knep som är att när man drabbas av en känsla så ska man titta på den, utan att döma, och bara liksom bekräfta att den är här. Jaha, nu har jag sovångest. Igår natt kom jag ihåg att göra det, tack vare att Mikael och jag hade pratat om det. Och från att drunkna i ett hav av rädsla så flög jag upp ur vattnet och såg på en pool från kanten. Faktumet att jag gör mig till observatör gör att jag hamnar ett steg längre bort från känslorna. Och att se på känslorna utan att döma tyckte jag först var onödigt, men det är viktigt för självmedkänslan. Det är ju jag själv som skapar min ångest, för att jag har erfarenheter som gör att det är svårt att inte vara rädd. I KBT handlar det om att man ska inse vilka felaktiga tankar man har och som leder till oönskade känslor. T ex kanske man blir förnärmad när nån går förbi en i affären utan att hälsa, fast om man visste att personens make låg på sjukhus så förstår man att personen var nån annanstans i tankarna. Men det betyder ju i förlängningen att alla dåliga känslor beror på att man själv har tänkt eller fattat nåt fel och som man behöver ändra på. Det tycker jag inte känns särskilt stärkande. Så ur den synvinkeln känner jag att mina ACT-verktyg är bättre lämpade för att hjälpa mig just nu. När jag har ångesten och sömnen under kontroll kan jag börja ifrågasätta mina egna föreställningar. Det är ju livsfarligt att göra! Tänk om man kommer på att man har gjort massa fel och har skapat sig ångest och lidande helt i onödan! Det är jag inte beredd på att få reda på. Jag har nog svårt med att se förlåtande på saker jag gjort i det förflutna med sjukdomen, men jag gjorde det bästa jag kunde vid den tiden. Så att notera känslan, icke dömande, är viktigt, och igår hjälpte den mig. När jag säger hjälper så brukar jag tycka att det ska betyda "ska försvinna". Om smärtmedicin fungerar försvinner smärtan. Idealiskt sett. Men att olika hjälpmedel från ACT kan hjälpa mig betyder inte att ångesten försvinner, utan är en hjälp för mig att hantera den bättre. Det är inte vad jag vill, jag vill ta bort den fullständigt, men då kanske jag måste ligga länge på Freuds soffa och analysera mitt liv och vad jag byggt det på, åtminstone analysera alla mina sjukdomsförutsättningar och ändra på alla som är baserade på felaktiga tankar som jag tror på emotionellt oavsett vad min hjärna säger. Jag tycker ju t ex att jag är fulare nu när jag är tjock än när jag var smal. Jag kan förstå massa argument, men de ändrar inte min känsla.

Men ikväll räcker det med att jag igår kom upp ur ett stormande hav och stod fredligt vid poolkanten och bara tittade på vattnet. Oerhört stor skillnad för mig! Det är skräp att jag inte gillar den nya psykologen. Men jag ska läsa den där boken igen och börja lära mig knepen så att jag kan använda dem utan att tänka efter vad det nu var man skulle göra.

Känner mig ändå rätt tacksam och glad. Tacksam för att jag har blivit betrodd att hjälpa till med en viktig grej, och glad att jag har klarat det trots förra nattens sömnstrejk. Natten före hade jag sovit 11h och det var tack vare det jag orkade den dagen! Nu kämpar jag bara tills det är färdigt och det är bara tills imorgon kvar. Så jag ska försöka hantera den här natten bättre. Våga försöka somna tidigare, när pillren antagligen har större effekt. Jag är inte normalt sett rädd för att misslyckas, men jag är paniskt rädd för att misslyckas med att somna.

Nu är ägg farligt igen

Nån studie som följt folk länge såg att de som åt ägg dog eller blev sjuka, men i alla fall så var ägg definitivt dåligt.

Nu rapporterar Annika Dahlqvist om att någon har läst studien lite noggrannare och det var inte bara rena ägg man utgick från, utan även sånt som innehåller ägg, som sockerkaka och glass.

Så på fullt allvar menar de att av sockerkaka och glass så är det ÄGGEN som är det dåliga?

Behöver du nåt att göra?

Det här är vad jag längtar efter. Om du vill göra en god gärning, gör nån av dem och berätta hur det kändes!

Åka till Italien, gå på Liseberg, åka skidor i Alperna, läsa böcker (en om dagen!), passa mina syskonbarn och plastbarnbarn, sy kläder, gå på bio, äta ute med min man i högklackade skor och smink och hela konkarongen, gå till kyrkan, gå på konserter, starta en bokklubb, se på alla Montalbano-avsnitt, läsa kurser på universitetet, skriva böcker, plantera en pionbuske eller två, laga mat, baka, göra flädersaft, hänga upp tvätt utan att bli andfådd, dammsuga och damma och våttorka golv, sortera bort grejer och slänga/sälja, ha teparty med hattar, laga italiensk buffé, bjuda hem folk på middag, träffa vänner och skaffa några nya, ha middagen klar när min man kommer hem, hämta posten och slänga sopor, gå på föreläsningar på biblioteket och kulturhuset, inte lipa jämt, börja i en svår kör, gå på långa promenader, lära mig att hitta i Stockholm, köpa en större lägenhet med plats för piano (helst flygel men vi börjar med piano), tvätta håret och duscha varenda dag, ALDRIG TA NÅGRA MEDICINER. Vakna utvilad <3 nbsp="" p="">

Dagens bantningstips

Mikael hade drömt om flingor så han köpte corn flakes. Majs är ju jättesött och de här innehöll faktiskt över 80% kolhydrater. Att äta det till frukost ihop med mjölk har inte varit strålande för hans blodsocker. Vi har inte haft flingor hemma på flera år, av förklarliga skäl.

Men idag kom han hem med ostbågar. De hade bara 51% kolhydrater.

See where I'm going with this?

Tisdagsbuketten! Eller onsdag!

Mikael, jag har hittat en sak...

... som jag tycker vi ska köpa. Det är en rosa bil med blommor.

-- Mmm. Visst.

Vad vill du ha?

Det är nån sång med Lill Lindfors om att man skulle ha en man i byrån i en ask bland andra grejer.

Själv vill jag just nu hemskt gärna ha en liten get i fickan.

Fail

Om vi inte ens kan gå in på Facebook, vad gör vi när ryssen kommer?

Hög, högre, högst?

Läste att kronprinsessan Victorias favoritskor som hon har fyra par av (att det är hennes favoritskor tror jag verkligen inte på, att hon har fyra par kan dock vara sant) är nån svensk sko i mocka för 1700:- och med en klack som är 9 cm. Hon har den bland annat i vinrött och rosa. De är tydligen vanliga jobbskor för henne.

Jag börjar ju såklart fundera på skor när jag läser sådan information, det är jag ju lättlurad nog att slinka in på hur fort som helst. Så här har jag utgått från skornas Porsche, eller Ferrari, jag skulle inte använt mig av bilar för jag vet inte vad de står för, men å andra sidan vet jag inte vilka skor som är häftigast heller, så som vanligt vet jag inte vad jag säger) nämligen Louboutin. De är ju lättigenkännliga på sin röda sula. One of these days kommer jag att måla undersidan av en sko med rött nagellack och se hur cool jag känner mig. Not!

Jag tänkte visa några olika skor eller rättare sagt några rätt likadana skor men med olika hög klack och så får ni se om ni håller med kronprinsessan om att 9 cm är snyggast. Hon har säkert högre på gala och lägre på Ica, men nu spånar jag lika mycket som skvallerpressen.

Skorna är inte samma modell allihopa, som ni ser själva, men i möjligaste mån har jag tagit skor med spetsig tå och smal klack.

Dessa ähem prostitutionsskor är hela 150 mm höga.

Dessa är 120 mm men med liten platå.

Detta är samma sko, 120 mm, men utan platå.

Nu går det neråt, bara en meter hög, förlåt 100 mm.

85 mm

Och dessa i sammanhanget låga skor är ändå 70 mm.

 Skulle tro att de skor Silvia har är lägre, kanske 4-5 cm.

Av alla skorna ovan skulle jag nog välja 85 mm, men det vore coolt att vara smal och komma inseglande på en gala i de på 100 mm. De över det ser bara hemska ut tycker jag.

Men vad startade egentligen det är med Loucoutknskorna? Dessa nedan, som jag såg på Pinterest och som jag tycker är så fina att jag kanske skulle vara tvungen att köpa dem om jag var miljardär. Tror de kostar drygt 5 000:-, kanske mer. De är lite för höga, men på hennes smala ben ser de gudomliga ut! På mina ben skulle de se ut som att något skulle brytas av omedelbart. Man kanske inte ens får lov att köpa Louboutins om man har BMI över 20? Förstör varumärket eller nåt. Jag ska stämma dem för diskrimering.

Jag vill inte ha några Louboutins, egentligen. Tycker det är skrytsamt med den röda sulan. Men skulle gärna ha ett par LK Bennett. De har apropå Silvia ett par med endast 5 cm klack, men det ser för tantigt ut för mig. Men de kostar bara drygt 2 100:- (på rea på Zalando).

Vem har färger hemma?

Jag tycker att den nordiska stilen, t ex Trendenser-Fridas, är så tråkig att jag får krupp. Jag inser vad det är folk uppskattar med de lugna, dova färgerna, träet osv, men jag gillar det bara inte själv. Och det finns ju folk som gör minimalism beundransvärt bra, både med och utan färg.

Jag är inte hemma hos så många människor så jag vet inte hur det är I verkligheten, men av det jag ser på IG är det fortfarande gråskala som gäller. Sådär så man inte vet på riktigt om bilden är i färg eller i svartvitt förrän man ser en ynka grön krukväxt.

Men så ser vi då en av mina favvotidningar. Delvis för att den går fort att läsa, men jag älskar alltid det uppslag de har på framsidan. Nedan ser ni innevarande nummer samt nästa. Här är det verkligen inte gråskala som gäller!

Så hur är det, gillar folk bara att titta på färger men vill inte ha dem själva? Eller är tidningarna före och visar vad som kommer? Jag ser ju inte nån trend i dessa framsidorna, men kan ana vissa trender på reklambilder från t ex Ellos och Mio. Då är det lite rosa och lite grönt, ockra hos några djärva, blått hos några andra.

Har ni färger hemma eller nordiskt svalt?

Hur svårt kan det vara?

Mikael var borta ikväll så jag tänkte koka sån där färsk fylld pasta. Det gick väl ok. Hällde på lite ketchup och grädde till sås och skulle krydda lite. Hur svårt är det? Hur kan man glömma att saltet har två sorters hål???! Det var bara att skölja hela alltet igen.

Monnahs evighetsblommor

De här är ca 10 dagar nu! Helt otroligt! De är så vackra att jag smäller av! Och luktar inte gamla blommor heller. Aldrig varit med om sån kvalitet.

Överoptimistisk

Varenda gång jag får en skraplott (det händer med jämna mellanrum för jag svarar på frågor åt en myndighet som belönar mig med en lott. Och den vknner man ju ibland en ny lott på, osv) så tror jag helt ärligt att vi kommer att vinna en miljon. Jag vet ju att risken är liten men jag tror det ändå.

Så det hör med migränsprutan och min nya sömnmedicin har ju varit lite jobbigt att hantera, eftersom jag på fullt allvar tror att de kommer att hjälpa "som en miljon".

Särskilt som jag fick migrän av sprutan men dagen efter var så totalt smärtfri som jag inte varit på evigheter! Och särskilt som det sammanföll med att jag blev så trött av den nya sömnmedicinen att ögonen gick igen och jag fick lägga bort plattan ca 2h före vanlig tid. Och dagen efter sov jag 12h. Så då tror jag att pillret ska knocka mig i framtiden och med 12h sömn kommer jag att få ett nytt, dessutom migränfritt liv. Med en miljon i fickpengar.

Men idag kom verklighegen ifatt mig. Jag har haft ont i huvudet varje dag sen den migränfria dagen. Det känns vid första analys precis som migrän, dvs det gör ont att röra huvudet, ögonen måste titta rakt fram, ljud och ljus är jobbiga, det är en bultande smärta. Men inte fullt lika vass som migränsmärtan. Och för säkerhets skull tog jag en triptan härom dagen och den hjälpte inte. Så detta är inte migrän. Sprutan hjälper, men det är inte migrän jag har. Jag har också haft mycket ont i bakhuvudet, på två punkter där typ skallen slutar. Jag har smärta från det stället så ofta att jag har en symbol för det i min hälsodagbok. Migrän kommer i mitt fall från pannan. Jag vet att man får ont i huvudet och i nacken när man har hjärnhinneinflammation. ME är ju förmodligen en låggradig inflammation i hjärnan och ryggraden. Det finns också teorier om att ryggmärgsvätskan inte kan färdas som den ska pga hinder i nacken vilket ökar trycket i hjärnan. Min naprapat trodde att jag kunde ha haft nåt i nacken när jag började gå hos henne. Jag har ju nån kalcifiering i axeln, artros i tummen, och kan mycket väl tänka mig diskinstabilitet i nacken med tanke på min familjs sjukdomshistoria. Och då kan huvudvärken vara ME. Kan bero på flera saker, men inte migrän. Jag vill svära!!!

Jag vet att det är svårt att få mediciner att gå över blodhjärnbarriären. Jag äter omega 3 för att det är en av få saker som är antiinflammatoriskt och går in i hjärnan. Mediciner brukar annars vara för stora, som jag förstår det, för att komma in i hjärnan. Detta för att det inte heller ska kunna komma in dåliga saker i hjärnan. Så jag vet inte vad det finns för möjligheter att göra nåt åt en låggradig inflammation i hjärnan som är vad jag tror ger mig huvudvärk. I kombination kanske med nåt i nacken som hindrar vätskan och ökar trycket. Man kan tappa folk på ryggmärgsvätska, men det baseras ju på att man får en sån diagnos först och lycka till med det. Och om det är nåt fel i nacken ska man få nån att hitta det och operera. Allt baserat på smala forskningsteorier och inte någon allmänt vedertagen sjukdomskunskap.

Ett par gånger de här dagarna har det plötsligt känts som om nån sticker ett metallrör in i huvudet från sidan. Smärtan varar inte ens en sekund. Och är aldrig bakom ögat, det är visst annars en annan huvudvärk om det sitter bakom ögat.

Jag vet inte om min neurolog tror på ME, men jag hoppas att jag kan få komma tillbaka om en månad och berätta hur det har gått. Och kanske se om han har några tankar fast det inte var migrän. Tycker dessutom att huvudvärken nu är svårare att hantera än den brukar vara. Men det är som det där kända experimentet på en fabrik i Boston där de kom fram till att man inte bara kan observera, för själva observerandet förändrar folks beteende. Jag vet inte hur huvudvärken är nu, när jag observerar den, jämfört med i andra fall, när jag inte observerar den. Jag brukar inte skriva upp vilken siffra på smärtskalan den är. Och hur mycket värre smärtan blir av besvikelsen över att det inte är migrän och alltså inte har någon bot.

Och för den delen så däckades jag inte av den nya sömnmedicinen härom natten, utan kände som vanligt rädsla när jag inte blev trött, och fick lägga mig med tvång efter fyra timmar. Sådär pigg som jag blev en gång att jag orkade laga middag och slänga sopor på samma dag har jag inte varit varken förr eller senare. Är precis på samma ställe som alltid, att jag inte riktigt orkar bli duschad. Och absolut inte slänga soporna. Inte ens en gång i veckan.

Och armen blir bara värre. Kan inte ta av mig behån. Men när armen är rakt ner gör det inte ont, så jag kan t ex bära min tallrik med den handen, men inte med andra, för där är tummen ond. Och armen med tummen kan jag ju vrida bakåt och uppåt som jag vill. Ska på MR för armen om en månad. Fick tid 07.45 så det måste jag byta och jag avskyr det, för jag vet hur de kanske tänker, att jag är lat, bortskämd eller bara borde vända tillbaka på dygnet.

Så ironiskt. Nu bultar det i huvudet. Jag har aldrig önskat mig migrän förr.