Jippi --> Jasså

Hemsjukvården kan inte dela mina två dosetter en gång i månaden utan måste komma var fjortonde dag annars får man inte vara inskriven. Så att jag blir sjuk av besöken och vill ha dem mer sällan, det har de ingen mall för så det är omöjligt. Jag har skrivit och förklarat, samt vädjat. Vi får se om det hjälper.

Dessutom handlar det inte om att dela piller utan att flytta över mig till Apodos. Så får jag två veckors framförhållning om en medicin är restnoterad och nån ska ändra i receptet. Det låter ju som om det inte kan bli nåt fel med det... Från förra sommaren när Stilnoct var restnogerat k flera veckor. Att jag hade en stor burk var räddningen. Hade jag haft 14 dagars mediciner hade jag fått insomni och självmordstankar. Så nej, jag tänker inte släppa kontrollen över de mediciner som är viktiga. Omeprazol kan de gärna få stoppa i apodos, den skiter jag i. Men alla de andra tjänar ett faktiskt syfte och jag kan inte vara utan dem.

Har också bett att hemtjänsten ska få tillåtelse att dela dem en gång per månad, så jag slipper bli sjuk två gånger i månaden när en räcker.

Fantastiskt att den glädjen varade i en dag.

Disagree

Älskar Pinterest. Drömmer om så mycket där, klänningar, färger, inredning, resor, bakning, allt.

Kollar nu på massa blåa sovrum och hittar följande bild:

Rubriken under den är makalösa: How to make the most out of a small master bedroom. 

SMALL???

Visst, jag har varit i USA kanske sammanlagt fem månader, och i mataffären blir det tydligast, allt är enormt, äpplen, lökar, förpackningar med allt från mjölk till kakor.

Men inte är detta ett litet sovrum.

Det är som när britterna tittar på hus. De kallar även minsta kyffe för "good size". Allt beror på vad vi är vana vid.

Jippi

Jag har de senaste par dagarna haft en känsla av att födelsedagskroppen börjar hämta sig. Jag kan gå några gånger fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket, blir inte sjuk av att klä på mig. Pulsen ligger på lite över hundra när jag gör små saker, inte på närmare 130. Men jag har nästan alltid 95-98 när jag ligger i soffan. Det är lite mycket.

Men härom dagen hann jag se att jag hade 70 i puls när jag vaknade. Jag glömde dock att se vad klockan var och då hade pulsen gått upp till 86, men det var ändå goda nyheter. Och under veckan har jag haft 85-95 i sängen innan jag gått upp. Idag hade jag 80! Många små signaler om att det är på väg åt rätt håll.

Igår skar jag gurka och smulade fetaost i den färdigakurna salladen, samt hällde på en sked dressing medan den färdiga marpajen stod i mikron. Det hade gått bra om jag inte behövde ta piller också. Men det är en stor förbättring från tidigare.

Jag som var så nervös för att jag inte skulle hämta mig ser att jag nog kommer att göra det! Vet inte hur mycket, men det där med 130 i puls när jag tar mediciner är nog på väg bort eller borta.

Så glad.

Och gissa om jag nu sitter och stoppar bilder i min hemliga mapp på Pinterest om min 50-årsfest. Känns som om jag vill göra det om det så är det sista jag gör. Men jag behöver bara ett litet bakslag och så tar jag tillbaka alltihop och känner att inget är värt att bli så försämrad för. Jag litar ju på att jag ska hämta mig, även om det kan ta månader. Men det kan man ju inte räkna med. Jag måste räkna med att bli permanent försämrad och då ser uträkningen annorlunda ut. Men jag drömmer om fest! Bara det!

Lite sent ute

Mikael och jag firar 11-årig bröllopsdag om två veckor och först nu har jag hittat min ultimata brudklänning. Lite sent ute, men vad gör det. Brudklänningar kommer jag att glo på tills jag dör.

Två sidor av samma mynt

Ibland är livet skit, men kom ihåg att även bajsbrunt kan vara grymt vackert!

Jag dånar!

gult och orange är inte färger som i allmänhet passar mig bra, särskilt inte om de har en hint av senap I sig, men vad spelar det för roll när man ser den här klänningen. Jag blir alldeles förtrollad. Och inte vill jag ha ett spund ner till magen, men det här är konst, inte vardagskläder. Denna är sprillans ny från Oscar de la Renta. Älskar verkligen klänningar.

Så sentimental

Vi är, sen många år visserligen, men nu inne i ett akut skede när vi ska stoppa grejer vi inte har plats för i ett förråd som vi ska hyra.

Efter det jobbiga igår vill jag ha ett större sovrum. Och ett extra rum där Mikael kan få hela garderoben själv och skrivbord. Jag kanske kan få nåt litet bord eller sekretär med scrapgrejwr. Jag drömmer om det men vet inte om jag verkligen skulle klara det. Kanske om jag gör det i etapper med vila emellan. Och fattar ni vad frestande det är att ställa upp symaskinen! Så man kan fixa alla småsaker som måste tweakas, som en för stor resår i en kjolmidja.

Sovrummen i treorna är större. Jag ser det som en hägring.

Och tänk att ha ett fack i frysen för varje matslag fisk, kött, kyckling, grönsaker, glass, bröd. Vi behöver inte en dubbelt så stor kyl men vi behöver ju inte ha dubbelt så mycket mat i den, men vi kan ha ordning. Nu stuvar man om hela tiden beroende på hur stor eller liten ostbiten är och var den får plats nånstans. Så man vet bara i undantagsfall var man ska leta, grönsaker nederst och burkar, tacosås, sylt, vinbärsgele osv överst. Sen kaos.

Ja, jag drömmer nåt grymt om att byta lägenhet med våra grannar. Och jag är så bestämt på att det är exakt vad jag vill göra att jag inte accepterar att det inte ska hända. Vore fint att få bo i Bosses lägenhet också, han var go.

Men den riktigt sentimentala känslan när mamma sa att man aldrig är så nöjd med sitt hem som när man har flyttstajlat det. Vad synd att man inte förtjänar den lyxen själv! Eller, förtjänar det gör man ju, men man tar sig inte tid att röja så man får unna sig sitt hem från sin bästa sida.

Sen har jag lyssnat på musik. Helkorkat när jag är labil efter dagens goda besked följt av att jag vispade ner en burk potatissallad som M torkade upp. Känns så lagom kul.

Men mamma kan inte heller torka upp potatissallad och det klagar inte hon på. Blir jag frustrerad på sånt jag inte kan påverka???

Sen såg jag Sissel, Josh Groban, en del klassiska brittiska psalmer med Jerusalem o täten och Tomorrow shall be my dancing day och Lord of the dance. Se gled jag över till Hauser som är nåt i hästväg på cello. Till och med hans cello har en distinkt ton. Det är som om man tar 10 pers som sjunger i kör så låter en del som solister och en del låter bra, men inte märkvärdiga i rösten. Vanliga, fast med bra teknik. Han är som om man skulle ta Barbra Streisand till en kör. Det går inte, han har för unik "röst". Ibland spelar han duett med en pinuppa som heter Lola men det får man förlåta honom. Hon verkar kunna spela men har lånat sina kläder av de prostituerade, till och med sättet hon sitter vid flygeln ser översexigt ut. Men hur som helst, jag lyssnade på de vanliga, fem varianter av Schindler's List, Sissels Slow Down, Jerusalem, några Rutter, sen sög det i cellotarmen. Deras schildler's list är bra! Och Adagio av Albinoni, Moon river (faktiskt), Air on the g string.

Air har jag spelat på cello, kan ni tro det. När jag såg honom spela kände jag inte igen nåt, det var för längesen. Men på en not tar han fingrarna och håller dem långt ner, nedanför halsen, och låter strängen vibrera men inte med fingrarna på greppbtädan utan bara i luften/på strängen. Har helt glömt av vad det kan heta.. Beroende på var man sätter fingrarna, inte sätter utan nuddar, så blir det olika toner. Men det funkar bara ibland. Och när jag ser att han gör så i lite över 2:10 så blir jag så sentimental. Jag gjorde så där när jag var 15. Är så glad och tacksam över att mamma tjatade hål i halsen för att få mig att öva. Det är verkligen en present. Jag saknar min cello och jag saknar mina noter så jag förgås. Man kan inte ha en meter noter hemma när man aldrig orkar spela. Men tänk att spela Air on the g string ihop med Hauser. Lagom kul att vara sämst, men om det bara var med hans YoiTube, så står jag ut att vara sämst. Jag får blodstörtning av tanken! Sätta den på repeat och spela ihop med honom och hans orkester. JAG VILL!!!!!

Jag vill min cello, mitt piano, mina noter, min koncentrationsförmåga, min uthållighet, mina körnoter och körövningar, mina tider när jag lärde mig en skiva på några genomlyssningar. Jag blir så berörd av musik att det är som en orgasm, faktiskt. Så mycket känslor inuti att man tror att man ska explodera om de inte kommer ut. Idag var Schildler's List värst. Den där molliga judiska fiolen, den är ett eget språk alltså. Som har alla de där orden vi saknar i språket men som finns i noterna. Man kan säga nästan vad som helst med en septima.

Jag vill också ha mina böcker. Rättare sagt jag vill orka läsa dem och orkar jag inte det har jag ingen lust att belamra vårt hus med dem. Så jag tror jag ska göra mig av med de flesta. Jag har haft tusentals böcker i mitt liv och redan rensat så många gånger. Nu är det bara de bästa kvar, men de måste också bort.

Vi vill ha ett hem där inte alla våra saker äger oss, utan vi dem, och så är det nu.

Och visst blir jag sentimental över hur jag kunde spela cello, hur jag kunde spela piano för att rädda livet, så lite men kul, hur jag kunde sjunga alla andrastämmor i hela mellanstadiet för jag kunde sjunga à vista och hålla en stämma själv. Det blev inget av det, det blev inget av alla böcker. Ingen kör, ingen bokklubb.

Det är svårt att acceptera.

Men den här dagen har varit så upp och sen ner och sen upp. Och jag hänger med som ett torrt skynke.

Men jag älskar mina noter, mina instrument, min sång, mina böcker, att läsa dem, och helst ha tre bokklubbar. Och bjuda på kräftskiva, skördefest, vilken fest som helst.

Men nu är det som det är. Fine.

Världens bästa vårklänning!

Klänning med vitsippor på, att ingen har kommit på den idén förr. Vet inte vem det är nu heller, men klok är hen i a f.

Lite galghumor bara

Ni anar inte!

Jag har fått hemsjukvård!

Jag ska få läkarbesök hemma, provtagning hemma, hjälp med dosetterna och en mailadress till sköterskan så jag inte behöver jaga folk om det är nåt utan bara meddela henne.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Det här året som gått med tjat och nervositet, det var helt i onödan. När läkaren satte sig in i vad jag behövde och varför så fick jag det på några dagar. "Självklart ska vi hjälpa till med..." Nej, inte självklart, men ljuuuuvligt att du säger så.

Den AT som inte gick att nå och försenade min elrullstol med ett halvår har slutat. Den sköterskan som försenade hemsjukvården med ett år har också slutat. Det finns kanske hopp.

Jag är helt hög och förvirrad.

Lite läskigt

Idag flög nån bok ner från nattduksbordet och slet med sig en del grejer ner, mina glasögon och febertermometer bland annat. Inte nåt man kan låta ligga. Har ett par extra glasögon på fönsterbrädan just för såna här tillfällen och de har såna där näsklämmor så de sitter kvar oavsett vilka omöjliga vinklar man böjer sig i. Så beväpnad med rätt okej syn flyttade jag lite på sladdar och laddare och slog på ficklampan på mobilen och hängde mig dubbelvikt så lågt ner jag kunde. Näpp. Tog min grep och föste omkring under nattduksbordet och sängen. Näpp.

Då behövdes det tunga artilleriet. Tog min tjockaste kudde och ställde mig på knä på den. Vi har väldigt litet sovrum, det finns golvutrymme bredvid sängen men bara lite grann. Kämpade lite för att komma ner och se och få in grepen. Hittade två ögonmasker, en öronpropp, en dammtuss stor som en råtta, två Ballerina som måste ha rullat dit när Mikael hade sockerreserv. Och glasögonen. När jag tagit bort allt ovan plus en korsordstidning hittade jag även febertermometern som jag använder två gånger om dagen.

Puh. Lite läskigt mycket skit under sängen, men jag lyckades i alla fall få tag i det viktiga. Så skulle jag resa mig upp. Det gick inte. Jag hade använt hela kroppen och hade ingen som helst styrka kvar. Och utrymmet är så litet att man inte kan vrida sig. Jag försökte kasta mig upp på sängen men det fattar ni själva hur det gick. Försökte stå och vila och prova igen. Försökte ta tag i sängramens hörnknopp för att dra mig upp med armen, men en svag arm duger inte. Jag tänkte att jag nog inte kommer att komma upp, och får ta grepen och banka i fönstret när hemtjänsten kommer så hon får hjälpa mig upp. Men hon kom på att hon inte har nyckel. Jag kunde inte resa mig och kände mig som han på 320 kg som dog och inte heller kunde resa sig. Nu är väl inte min vikt så avgörande utan utrymmet och att jag är så svag och uttröttbar. Men jag har tappat saker i vardagsrummet också och haft jättesvårt att ta mig upp, så jag visste att jag satt i en tajt sits. Haha, pun intended. Jag vet faktiskt inte hur det gick till men jag fick upp ena foten så att jag stod på en fot och ett knä, som en friare, och fick precis rumpan över sängkanten med en jätteansträngning. Jag låg där och flämtade men vågade inte lita på att jag inte skulle glida ner igen och flyttade mig längre in. 

Detta var ca fem minuter innan Christina skulle komma och duscha mig. Jag kissade och borstade tänderna och orkade inte gå tillbaka till sovrummet och hämta morgonrocken, så när det ringde på dörren gick jag och öppnade i handduk. Sen kunde jag inte stå mer utan satte mig på toalocket medan hon förberedde. Mina ben har aldrig darrat så. Jag höll mig i handdukstorken och duschstolen och kände mig ändå som ett asplöv. Efter duschen kunde jag med nöd och näppe resa mig och Christina hjälpte mig att torka mig medan jag stod lutad mot tvättmaskinen. Hon kollade så att jag inte ramlade innan hon tog med sig soppåsen och loggade ut och jag låg däckad i soffan. Oförmögen.

Det här var en skrämmande och förödmjukande händelse. Det kändes verkligen som om jag inte tog mig upp själv utan att änglar lyfte mig. Mot alla naturlagar. Och jag blev så trött som aldrig förr. Mina ben har aldrig varit såna aladåber.

Jag kan inte ha det såhär. Måste flytta på saker så det finns så lite som möjligt som kan ramla. Det här får aldrig hända igen. Hade det hänt för en månad sen när jag var så dålig efter födelsedagen hade jag nog aldrig tagit mig upp. Nu är jag fortfarande dålig men inte så akut. Det är skrämmande att vara så svag. Jag minns hur jag läste om PT Louis som känner en frihet i att vara stark och kunna lyfta sin egen kropp. Jag kan knappt lyfta armen med mobilen när jag ligger ner. Inte för att jag är så dåligt tränad visserligen, även om jag är det också, utan för att jag är sjuk. Jag kan ofta göra saker en gång men inte upprepade gånger. Så hade jag inte varit så slut av att ha letat nerböjd så hade jag klarat bättre att resa mig från knästående. Det är nåt fel med energiproduktionen och det känns verkligen. Har man gjort slut på energin så går det inte att pressa sig. Det finns bara den där omedelbara energin, inget att ta till sen.

Men jag är också lite dum i huvudet som inte kommer på att be hemtjänsten leta efter glasögonen. Men det är så svårt att acceptera att jag inte är duglig och självständig. Att be henne ordna upp efter mig, som ett barn som spiller ut mjölk. Och inte vill jag att hon ska se vad vi har för damm under sängen.

När hon smorde in mina ben efter duschen böjde hon sig ner till marken och jag kände att jag inte vill stå som en kung med en tjänare vid fötterna. Ni fattar allt som är fel med liknelsen, men det är svårt att inte kunna ta vara på sig själv. Att blotta sin oduglighet, för sig själv och för andra.

Men jag har inte gjort något fel, det är såhär situationen är och det får jag hantera eller bli galen av, bara att välja.

Sanning?

Jag har just bläddrat igenom följande tidning och vill tillägga några saker:

Beslutet att gå bakom ryggen på Sofia och splittra kungafamiljen är att Madde fortfarande är god vän med Carl-Philips ex Emma, att hon tackade ja till att vara bridesmaid på Maddes bröllop fast Sofia inte blev tillfrågad, vilket ledde till att Madde inte hade några brudtärnor alls, och det sista slaget som "splittrar kungafamiljen", ät att Emma var med på lanseringen av Maddes bok Stella och hemligheten för typ ett år sen. Så att hon går bakom ryggen på Sofia är att hon fortfarande är vän med en av sina egna vänner.

Sen kan jag meddela att Meghan inte är kidnappaf men fick lägga sig i en baklucka för att träna sig på att bli kidnappad av terrorister i samband med att hon gifte sig in i brittiska kungafamiljen.

Anders Bagges livsfarliga sjukdom orkade jag inte läsa hela artikeln om men jag hann se att han haft covid-19. Men han "märkte" det inte ens, som det står under.

Carola och Runar. Runar har talat ut hos nån poddare om att han tror att Carola aldrig har kommit över att han lämnade henne.

Batras giftmord var att han fick smaka nån stark tobak i Indien och blev kräksjuk och svimmade.

Wahlgrens kris är ett snäpp under min värdighet men allt de gör är ju kaos, så det kan handla om en vanlig frukost. Ni får läsa själva om ni vill.

Så av alla saker som stod på framsidan var inte en enda sann.

Det här är inte beskrivande journalistik utan väldigt kreativ. Ta nåt som hänt de senaste tio åren och gör en rubrik/historia av det. Hitta på helt enkelt.

Tema kort hår

Jag. Blir. Så. Sugen. Men när jag hade kort hår kände jag mig väldigt ofeminin och var tvungen att ha örhängen och läppstift hela tiden för att uppväga. Jag har dessutom ett dåligt (=platt) bakhuvud som inte gör såna här frisyrer rättvisa. Men ååååå, vad jag vill.

Så duktig jag är!

Har gått noll steg idag!

Vänta, jag har gått lite, varför har den inte registrerat det?

För att dygnet började nyss och jag har bara legat i soffan sen midnatt. 

Och förresten sitter klockan på laddning, inte på armen.

Men dåså, då kan jag göra kladdkaka nu om pulsen inte mäts. 

Kvinnlig logic med frosting på.

Livsfarligt!!!!!!

Nu har de vässat algoritmerna på Facebook! Vilken livsfarlig reklam!

Och ja, jag har redan varit inne på sidan och man får fri leverans till min kommun om man köper för 499:-, eller så kostar det 59:-

Jag tror dock inte man kan välja "röd, grön och sötlakrits endast" av Gott och Blandats lösgodis. Tur, annars hade jag varit inne på sajten än.

P.S. De hade också chips och dricka och icke-lösgodis-godis. "Filmpaketet" och annat sånt.

Vill så gärna ha lakritsdumle. Och hederlig gammal Geisha.

Ojojoj, vad godis är hemskt och gott. 

Jag ska gå och väga mig innan jag får några idéer.

Dagens klokord

Vilken man!

Mikael var på Ikea med Jonte och passade på att köpa lite grejer jag bett om. Men på eget initiativ köpte han en likadan karaff som vi redan har och som jag använder varje dag. Jag måste ha koll på vad jag dricker, för jag är så sällan törstig, så jag ser till att jag får i mig nog.

Så säger Mikael att det är nåt konstigt med den nya karaffen. Vi tittar och tittar.

Sen på natten kommer jag på den ljusa idén att väga dem:

Först den gamla:

sen den nya:

Seriöst, såg han mindre än 10% extra glas eller kände han det?

Italien säger jag bara

Sen jag blev sjuk har jag aldrig mascara till vardags, inte heller till lite fin utan bara värsta fin. Det är bara för jobbigt. Men när jag hälsade på Ellen I Italien hade jag mascara jämt. De är så noga med utseendet i Milano, varenda människa ser ut som en fotomodell. Ytligt på ett sätt, men befriande att varenda människa kan vara snygg, om man lägger manken till.

Jag har väl suttit i bilen utanför Hemköp i sommar och sett vad folk har på sig. Flipflops, sportshorts, oformligt linne. Och såna som är tjocka går i knälånga tights. Det är ju som att vara naken men en färg. Det är inte en vacker syn.

Såhär kan man också se ut på sommaren. Å, vad jag älskar Italien.

Vadå ha pippi på?

När jag skulle fylla 50 så hade jag förberett en liten önskelista. Först på den stod Blå elefant-servetter från Svenskt Tenn. Jag skulle berätta för Mikael vad som stod på listan, och innan jag har börjat säger han: Men säg nu inte nåt om servetter!

What? Skulle jag ha pippi på servetter? Jag visste absolut inte att det var nåt som Mikael hade lagt märke till. Bara för att man vill ha fina mönster så har man inte pippi på servetter.

Jag vill egentligen ha Elefant i alla färger som finns. Det är väl inte orimligt att ha dem i de fyra grundfärgerna, så täcker man alla tillfällen på året. 

Och Stockholm vill jag ha, och kanske Manhattan också, men de finns inte som pappersservetter.

Och de där med det lite lurviga blåa mönstret som jag har glömt namnet på, La Plata.

Men som om det inte var nog har jag nu hittat att Östermalms textil har William Morris-servetter! Dem måste jag också ha, precis allihop.

Det enda som är lite synd är att servettskåpet är medicinskåp. Och det går inte att komma åt servetterna för framför dem står burkar och flaskor i rader på både bredden och höjden. Det behöver ordnas. Och så har jag några turkosa servetter som jag ska slänga. De duger inte ens till att torka sig på händerna efter popcorn, så fula är de.

Jag försökte ta fram några servetter när vi åt tacos i söndags, men det gick inte utan ansträngning, så vi fick hushållspapper istället. Nesligt.

P.S. På samma önskelista stod Nuderosa nagellack, inte aprikos och inte bubblegum. Mikael blev frustrerad och sa att det fattar ju ingen vad det betyder. Jo, en tjej! Och ett sånt fick jag sen och det har jag på mig nu.

Makt över tingen

Med tanke på gårdagens flygfäkaos i badrummet sa jag idag högt för mig själv när jag satte mig på toan Kom nu inte in här nu.

Jag vet ärligt talat inte vad jag trodde skulle hända. Om jag trodde att jag hade makt över tingen.

Men universum skulle genast ta ner mig från de höga hästarna, för jag såg en megastor spindel. Vände bort blicken i ett ögonblick nog långt för att slita åt mig lite toapapper, och sen följde jag den med blicken, tryckte till den så hårt jag vågade och knöcklade ihop papperet så hårt jag kunde och slängde det i toan. 

Sen fortsatte jag med mitt.

Men vilken fantasi jag har. Ser plötsligt för mig hur jag inte alls har dödat den och den kryper just nu upp ur toan mot min bara rumpa.

Ja, jag vet att jag är överdramatisk. Det var samma känsla som när jag som barn sett på nåt läskigt som Mio, min Mio och inte vågade gå nära det tomma utrymmet under sängen utan hoppade från mattan rätt upp i sängen. Eller när jag var rädd för att det skulle krypa upp en förrymd orm genom avloppssystemet upp i toan när jag satt och inte såg vad som hände. Seriöst, hur ofta kommer saker upp ur toan? Aldrig?

Men ja. Sån är jag. Kan föreställa mig saker för bra för mitt eget bästa. 

Hur var det med den där logiken jag efterfrågade härom dagen? 

Vaddå, får man inte vad man ber om, på stört?

Måste dubbelkolla.

En Rolls Royce, tack.

En pappa långben sprakar mot rullgardinen.

Not even close.

P.S. Skulle bett om det runda soffbordet från Svenskt Tenn när jag hade chansen.

Jippi???

Förra sommaren fick vi ju in en gräshoppa rätt från djurmentalsjukhuset. Jag gillar minst sagt inte insekter och trodde gräshoppor var små fredliga musicerande djur, inte tumlånga attackerande galningar.

Ja, men nu på kvällarna har det hörts lite benfiolmusik och jag är inte helt nöjd. Men så länge de är utanför är jag inte så rädd att jag måste stänga alla fönster. Hettan är värre än djuren så länge de är utanför.

Så sitter jag helt fredligt på toaletten när det kommer in en nattfjäril i 100 km/h. De beter sig som om de har väldigt liten hjärna, t ex så flyger getingar inte rakt mot en, men det gjorde denna. Mot mig, runt i rummet, helt panikartad. Jag ropade ett litet oj och när den var borta var jag rädd att den satt i mina underbyxor, som var fem centimeter från där jag senast sett den. Så jag skakade dem lite och gjorde mig klar så fort det gick. Brukar aldrig ha med mig mobilen på toa men nu hade jag det och såklart tappar jag den. Nej, jag minns fel, jag höll kvar i mobilen men glasögonen gled över golvet, som har små piggar i kaklet så man inte ska ramla. Och så att glas blir superförstört om man rör det en millimeter mot taggarna. Har inte med mig mobilen till badrummet av en anledning.Jag lyfte dock glasögonen rakt upp så jag tror de klarade sig. Nu tänker jag i alla fall inte tända några lampor för att kolla.

Men sen när jag kommer ut i köket och tar mina nattmediciner så är jag lite stirrig. De senaste två dagarna har jag dessutom tappat nästan allt jag hållt i på golvet, så jag var stirrig men försiktig. Den där hutten med olivolja med q10 i vill man inte gärna tappa ut över golvet, eller flaskan av glas. Jag fipplade lite med locket men klarade mig. Men så börjar min pulsklocka vibrera och visar fyrverkerier på skärmen. Jag vet inte varför, antingen för att jag gått många steg (vilket jag inte har eftersom jag legat i massagefåtöljen en timme och sen bara gått till badrummet och tillbaka), eller för att jag fick riktig träningspuls av hysterisk nattfjäril i litet utrymme. Den gör fyrverkerier vid helt fel tillfälle och veckorapporterna jag får på mail fokuseras på hur mycket (lite) jag har tränat och gått ner i vikt, inte om jag klarar mitt personligt inställda pulsmål. De är helt klart gjorda för träning, inte för ME. 

Sen har jag haft så mycket neurologiska symptom den senaste månaden i form av att jag känner det som att det sitter nåt på huden som en fluga, liten spindel el dyl. Så nu när jag ligger här i sängen och känner först nåt på benet och sen hör hur det först dunsar utomhus, sen prasslar, och sen dunsar i persiennerna i vardagsrummet som av ett flygfä som sitter fast, då är det inte helt lätt att hålla sig lugn.

Det är vid såna här tillfällen som jag önskar att jag kunde styras mer av logik än känslor.

Och, när det där lilla knäpper av insekt mot persienn inte slutar på den tid det tar att skriva det här, så ställer jag mig den stilla frågan hur min syster ÖVERLEVDE när hon fick in en fladdermus i lägenheten i Italien. Jag hade flyttat.

Första gången

Kronprinsessan Mary har ju haft helt impeccable taste under alla sina år. Jag har aldrig sett henne i annat än dazzling, klassiska snitt och färger. Ibland lite djärvt, men fortfarande mer minimalistiskt än maximalistiskt.

Det är därför med stor sorg jag delar denna bild. Tyvärr vet jag inte vem som designat klänningen, tyvärr eftersom man kanske (men troligtvis inte) hade tyckt bättre om den om man visste att den var från Erdem, Armani, Valentino eller Elie Saab. Men snittet och färgerna ser mer ut som en olycka än en skicklig designers. Så förfärligt oklädsam att jag blir lite ledsen.

Det enda som håller mig lite på hoppets halster är att bilden skulle vara gammal och hon har lärt sig bättre nu. Kan dock inte hitta dess ursprung. Det är lite lite grått i håret på Fredrik men det hjälper mig inte.

Allt klär inte en skönhet.

Spricker!

Den senaste timmen har jag sett så mycket ljuvligheter att jag spricker på familjens Snapchat. Ett lyckligt par som ser ut som fotomodeller på bröllop, världens sötaste bebislår, och dessutom bilder från italienska utsikter och smågator. Ni som vet att jag är öppen med allt jag är glad för (och allt annat med, för den delen) kan också tänka er hur svårt jag ligger och kämpar med att inte få visa er bilderna.

Och jag var tvungen att gå och lägga mig igen efter att jag gick upp och försökte tvätta mig och smörja in ansiktet. Ibland är jag så lycklig när andra är lyckliga och ibland blir jag lite galen också av att se folk som står upp. Dessutom glömde jag att öppna balkongdörren innan jag la mig, så nu ligger jag här och försmäktar av värme, och inte kan jag gå upp igen och öppna. Hur lär man sig att vara okej med det?

Det där att vänta på nån som skulle bli min man, eller alla åren jag längtade efter barn innan jag fick stänga igen den lådan, var ingenting jämfört med det här. Jag antar att jag hade tur som fick lite tålamodsprövande händelser innan jag hamnade i konstant vertikalt läge. Hade blivit ännu mera galen än jag är annars.

Villhöver

Eftersom jag reser så mycket i jobbet, plus åker på semester och helgutflykter så ofta, så är det ju helt rimligt att jag köper en sån här resväska. Den tar "slippa glo på adressetiketter vid rullbandet" till en helt ny nivå.

Men man kan alltid drömma. Och det gör man! Och det känns BRA!!!

Olika perspektiv

Min läkare som var här igår har haft Corona och var sjuk i 6-8 veckor. Oooo!

Många timmar efteråt kom jag på vad som gnagt hela dagen.

Ja, det är ju hemskt och så men 

25 ÅR!!!!!

Lite för tidigt

Jag skulle få läkarbesök idag kl 14.30. De har misskött det där med hemsjukvård sen ett år och nu har jag bett att få namn och mailadress till enhetschefen, som hen dessutom stavade fel men jag visste hur det borde stavas och då hittade jag henne överallt på LinkedIn och Facebook osv.

Klockan 14 står jag i köket i underkläder. Dörren är öppen så det blir självdrag till balkongdörren. Hallå, säger en röst. Det är min läkare. En halvtimme för tidigt! Jag svarade ungefär Ööö, jag är inte påklädd än. Paus. Är det förresten Anja jag pratar med? Ja, jo... Och sen Jag väntade dig först om en halvtimme. Det svarar han inte på. Han stod på grannens parkeringsplats så jag visade var man betalar osv. Sen drack jag ett stort glas vatten och la mig i soffan och messade Christina, hemtjänsten, Han är redan här. Kom när du kan. Hon kom på samma gång som han kom, andra gången.

Bara det att ha nån där som inte är underdånig som jag, och som jag vet kan ryta till om personen säger nåt riktigt tokigt som jag inte vågar, orkar, eller hinner tänka efter för att bemöta. 

I journalen påstår en ssk att hon pratat med Mikael om en hel massa saker, långt inlägg, som utmynnade i att jag fick hennes e-mailadress där jag kunde kontakta henne med frågor om hemsjukvård och så skulle vi gå vidare därifrån. Mikael har aldrig fått nåns emailadress. Det skriver man ju upp och en lapp är svår att glömma. Dessutom är han ju jätteinsatt i den här frågan och har hört mig prata om det med ilska sen fyra år när jag säger att vården kräver att jag ska besöka dem när jag inte går till tandläkaren, mammografi, gyn, date, klipper håret när det är dags, inte orkar ha nåt som liknar sex med min man. Men vården ska jag gå till. Så jo, Mikael skulle inte missa om en sköterska ringer och säger att hon är ansvarig för hemsjukvården för mig och be Anja kontakta mig på den här e-mailadressen. 

Men den som skrev hade inte heller ringt så jag såg Akka på telefonen utan bara Privat nummer. Det svarar jag inte på. Jag har råkat köpa en försäkring en gång, sen dess svarar jag bara på Mikael och familjen. Jag är inte kapabel att fatta så snabbt som man måste när folk pratar i telefon.

Vad jag hoppas att de inte kommer dragandes om sitt Man ska behöva få omslag bytta varannan vecka. Jag tänker bara inte ge mig och jag har folk som styrker det. Så nu vägrar jag ett nej. Det finns ingen möjlighet att jag kan ta den stora elrullen, Kometen, till Akka, för det är så litet att den inte kommer in, och inne är det för långt att gå. Och den lilla elrullen, Marve, går bra inne på Akka fast man stöter i dörrarna och då svarar de lite generat Här är det inte så handikappvänligt. Men jag pallar inte att åka i Marve ute på en tiominuterspromenad. Man sitter som en trasdocka och flänger runt. Det tredje alternativet är att åka sjukresa med elrullstol. Det kostar 140:- per resa, så 280:- för en resa på några hundra meter? Och även om vi säger att jag är svinrik och det går bra ekonomiskt så orkar jag inte både klä på mig, åka, prata, åka hem, klä av mig, ta mediciner, äta middag. Det skulle bli en veckas krasch minst, och jag har just nu en krasch som är en månad gammal. Jag kan inte med berått mod göra saker jag inte orkar längre. Bara det jag måste. Kan inte acceptera nåt annat. Om jag inte återhämtar mig är det slut på att nånsin gå hemifrån frivilligt, bara till botox och psykolog. Vet inte ens hur jag ska klara små familjemiddagar, fast jag ska inte ta ut den sorgen i förskott. Men jag känner nu att jag är så dålig att det faktiskt är omöjligt att åka. Förut har det varit jobbigt, och irriterande för att jag inte orkar nåt annat, men nu orkar jag inte ens detta om jag inte gör NÅT annat. Det ska bara gå att få hemsjukvård.

Men förutom det var det fantastiskt att ha Christina med mig. Jag känner mig tryggare och starkare och vet att om nån säger nåt dumt så finns det två hjärnor som kan protestera. Så fantastiskt att jag har fått utökad hemtjänst för att hon ska vara med på mina vårdbesök. 

Väckarklocka eller själaringning?

På TLC gör de ett bra jobb med att visa upp människor som är underliga på olika sätt. Som gamla tiders skäggiga damer. Idag har jag tittat på ett program om extremfeta. En kille hade så mycket problem med infektioner i hudvecken. Vid nåt tillfälle skulle doktorn kolla hur infektionen var och han fick rulla och putta på hudlager som var enorma, stora som en Sankt Bernhardshund, och längst in låg det en sorts engångsuppsugningsblad som var stora som typ sex A4-ark. Han hade som mest vägt 400 kg och gått ner till 180 med hjälp av vården. Men sedan började det här avsnittet. Han hade på kort tid gjort av med nästan 10 000 dollar på mat. Han hade fått typ arv eller pengar på försäkringen, nåt sånt, och ätit upp typ 8

0 000:- Han vägde nu 320 kg. Han ramlade och kom inte upp. Undersidan av hans fötter såg ut som mögligt bröd. Jag blev så chockad och ledsen för hans skull. Han lades in på sjukhus och sen rehabhem och gick ner 100 kg på två månader. Hundra_kilo_på_två_månader. De skickade hem honom när han hade träffat dietist, psykolog, fysioterapeut och några till, och när han klarade att duscha själv.

Men sen fick han komma hem igen och började äta, blev för tjock för badrummet och då slutade han duscha och klä på sig och hade folk som handlade mat åt honom på olika appar. Han gick upp 128 kg på sex veckor. När han inte kom på återbesök till läkaren hämtade de honom med ambulans. Det var typ sex karlar från brandkåren som fick hämta honom. Det var så chockerande att se, jag säger bara det, TLC är bra på att exploatera människor och få andra att titta på dem och bli chockerade och ledsna. Det är min drog, den och gluten. Men efter två veckor på sjukhus gick han bort. Han var bara lite över 20. Han hade ingenting i sitt liv förutom att sitta hemma och äta. Jag har aldrig sett att nån dör under programmet förr. Då var chocken en omtänksammare sort. Han åt sig till döds, fast han haft hjälp av världens överviktsteam i över tre års tid. Men så fort kan kom hem gick han upp 40 kg på en månad.

Vid ett tillfälle sa psykologen till honom angående att klä på sig varje dag, att om han inte gör det så sänder han budskapet till världen att han inte är beredd att möta den. Så om han agerar på ett sätt så kommer känslorna att följa efter. Jag kände igen hur psykolog Anders på Sköndal pratade med mig. Jag har läst nån bok som han rekommenderade om ACT och som jag kunde läsa fast jag inte klarar att läsa böcker egentligen, dvs den var mycket lättillgänglig och kognitivt vänlig. Tanken stämmer, om man börjar agera som om man ... så blir man snart ... Jag brukar tänka att jag inte ska påpeka för Mikael hur fet jag är för till slut kanske han tror på mig! För det som planteras i huvudet växer.

De frågade också killen vad han ville med sitt liv. Jag förstår varför, för att han genom orden han uttalar skulle känna känslan av att verkligen vilja nåt bättre för sig själv. Han sa till slut att han skulle vilja träffa en tjej och ha ett företag. Men det satt hårt inne.

Dr Now var lite "don't you BS me!" mot killen men jag tror det behövdes, för de visste vem de hade att göra med i o m hans tidigare viktproblem och problem att inte äta skräp hela tiden.

Jag förstår att det är svårt att säga vad man vill med sitt liv när nån frågar en. Jag vill fortfarande bli professor, författare och sångare. Det kan man ju skratta rätt ut åt, och det gör jag också, ska ni veta, blandat med gråt över att jag inte ens kunde prova. Jag är 50 och har en pensionär som duschar mig. Hon är piggare än jag varit på 25 år men hon har en del samma sjukdomar som jag, och då får jag dåligt samvete för att hon ska göra det. Men hon gör det så bra och jag vill inte ha nån annan, tack Gud, Amen.

Hade jag kunnat fortsätta i skolan och inte blivit sjuk hade jag haft barn och karriär och musik och sång som hobby. Och nu i medelåldern när barnen inte kräver lika mycket tid längre skulle jag börja skriva böcker. Vid ett vitt, gustavianskt smäckert, halvmåneformat skrivbord med utsikt över vatten. Jag skulle ta på och av glasögonen som en äkta intellektuell med åldersförsämringar i synen. Det där är verkligen vad jag drömmer om. Och på fritiden skulle jag göra roliga saker med barnbarnen och syskonbarn, lära mig svåra pianostycken, göra fina kort till folks födelsedagar, kanske lära mig spela tvärflöjt eller ta fler cellolektioner, jag är ju helrostig. Men har cellon kvar. Och så skulle jag baka, laga lasagne och cykla på utflykt med Mikael. Och sy, hjälp vad jag skulle sy. Och när coronahotet var över och kyrkorna får öppnas igen så skulle jag engagera mig och kanske fortsätta vara söndagsskollärare för vuxna klassen, för det älskade jag men jag blev för dålig i den vändan och orkade inte stå framför klassen i 45 minuter. Jag kanske skulle få vara med i körer och kvartetter i kyrkan, och här har vi såna resurser att musiken är jättebra. Jag skulle bada, helst i Italien, åka motorcykel med Mikael, bo på Ishotellet utan sömnpiller, åka på små helgresor till intressanta städer i Europa och helt oväntade städer i Sverige som Trosa Stadshotell, bjuda folk på middag, ååå, alla vänner som negligerats så hiskeligt alla år, resa på semester med familj och vänner, skämma bort barnbarnen, eller låta dem ha tråkigt och inget annat än kärlek och gamlingar och en kortlek och solvarma jordgubbar och grädde att roa sig med. Låta Johans barn bo här en sommar och lära sig svenska och uppskatta mer än några vikinghjälmar, och sen några år senare ta hit killarna. Passa J&G så fort de vill gå på dejt på restaurang eller Bauhaus eller Yasuragi. Ta hit E så ofta att T&M börjar längta efter henne. Ha kräftskiva, bokklubb med soppa och smörgås, afternoon tea, julmustprovarkväll, jul å nyår, födelsedagar med hembakat, midsommargalej, raketfest för Thomas, 40-årsfest för Ellen (eller att vi åker iväg med henne till nåt dykställe så kan hon och Mikael dyka medan jag sover. Fast just det, jag är ju frisk. Men då skulle jag nog ändå uppskatta att sola på stranden under parasoll med musik i öronen och en ny bok i händerna varje dag.)

I got carried away. Hur många kan göra allt det där? Många är trötta när de kommer hem vid sju eller halv åtta och deras fru bara har orkat ta fram färdigrätterna och kört i mikron. Folk som är ensamma, ingen att ta med på äventyr, folk som inte har råd, som vänder på slantarna flera gånger, folk som är sjuka. De stackarna!!

Men den stora, sorgliga behållningen av Seans död på TLC var att jag i alla fall fortfarande vågar drömma. Jag vågar tro att jag är förtjänt av goda ting. 

Man själv är sin värsta fiende. Och det är förfärligt onödigt, när man lika gärna kan vara sin bästa påhejare.

Svamp?!?!?!

Jag är uppvuxen med att man har en liten konservburk svamp i köttfärssåsen. Men det är helt förbjudet i Italien. När Ellen berättade det för sin bästis Samantha (som lagar den godaste mat jag smakat) så blev hennes barn alldeles förskräckta och spärrade upp ögonen som om hon sagt att vi hade kackerlackor i såsen. Funghi?!?!?!?!?!

Så den här bilden från Kostdoktorn får mig att skratta lite för det är "italiensk" mat. Och inte tror jag det är pasta heller utan nåt fusk, för man får inte in pasta på 20g kolhydrater inte.

Men utländsk mat är ofta anpassad till vårt smaksinne och lynne. Alla har ju ätit kinamat, men det har inte kineserna. Pappa har varit i Hongkong några gånger när jag bodde hemma och hörde historierna, och det var sannerligen ingen Kinamat de åt. Tror min syster har sagt samma sak.

Så i Sverige äter vi champinjoner till fejkpasta och kallar det italienskt.

Apropå mat så är jag jättestolt över mig själv över att jag inte skrev ett meter långt svar till en person som påstår att för en diabetiker är insulin inte problemet, och att animaliskt protein höjer blodsockret hos diabetiker mer än kolhydrater. Det var bara toppen på isberget, hon pratade även om vikten av kalorier, lågt kolesterol, och tio grejer till som man även sa här för 10-20 år sen. Hon var dock relativt påläst och kunde hänvisa till olika studier. Dessutom hade hennes man typ 1-diabetes och han får högre blodsocker av animaliskt protein än av kolhydrater. Det är i så fall den enda personen på jorden, sjukdomen är att man inte tål socker, inte kött! Men jag sa bara att jag inte håller med om det dussin saker jag inte köpte, och berömde henne sen för att hon varit så snäll fast vi var oense. När jag såg notifikationen om svar från henne fick jag en klump i magen. Jag har fått en del i mitt tycke småelaka och i vilket fall olämpliga kommentarer i en annan sjukdomsgrupp än ME. Har läst kommentarfält till t ex DN på FB, och folk är verkligen inte snälla! Om man inte ser människan utan bara sitt tangentbord kan man tydligen säga vad som helst. Och jag blir så triggad av dumma människor och känner så stark längtan efter att upplysa dem om deras dumhet och om vad verkligheten är, och det är inte en nyttig aktivitet! Men så jag berömde i alla fall tjejen för att hon var agreeable fast vi disagreed. Det betyder mycket om man känner sig trygg i en grupp eller inte. Jag har blivit påhoppad ganska många gånger genom åren i ME-grupper för att jag har sagt saker som folk inte vet och inte kan tro är på det viset. Och jag har dåligt minne så kan aldrig komma ihåg källor, men googla kan de ju göra själva lika väl som jag gjorde det.

När nån man gillar och respekterar klickar gilla på en kommentar man skrev, då betyder det så mycket för en. Att man inte är ensam om sina tokerier utan att nån som också är inläst håller med om det jag sagt.

Men jag har slarvat senaste månaden när jag varit så dålig, jag har inte ens orkat klicka gilla när folk sätter ut saker jag verkligen gillar. Jag orkar inte bli bemött, så jag säger inget.

Apropå må dåligt så hade jag bara 80 i puls, 82 när jag tagit fram blodtrycksmätaren. När jag gick upp och gick på toa hade jag bara 94, och jag blev så fantastiskt glad. Har det äntligen börjat gå åt rätt håll???? Men så hade jag gjort en side salad till mina kycklinglår och skulle bara ta mediciner också. 130. Det är fortfarande så att jag kan absolut göra en sak om dagen, och det måste vara att ta mediciner. Det tar en stund för det är många saker som behövs som tillägg. Men sen kunde jag alltså inte göra en liten skål sallad? Jag hade inte klätt på mig mer än underkläder. Förut har jag kunnat göra två saker, medicin och påklädning eller medicin och hjälpa till med nåt litet till middagen (som ta fram salladspåsen), men idag kunde jag bara göra en sak. Jag vinner inget på att få panik för på att det har gått en månad och jag är fortfarande jättedålig. Om jag blev såhär för att jag träffade min familj när jag fyllde 50, så var jag ändå nöjd med det. Hade inte velat ligga hemma ensam. Och om detta var det sista jag kan göra så fine, det var ju ändå på gång. Hade en kvart uppetid förut och nu har jag 10 min och måste göra enklare saker under uppetiden. Om jag inte hämtar mig mer än så här får vi se om jag kan få mer hjälp av hemtjänsten eller om jag bara ska gå omkring i underkläderna och ha filt när det blir kallt? Eller om jag får hemsjukvård kan de hjälpa till med mediciner.

Måste tapetsera om!

Jag var trött på alla beigea tapeter i den här lägenheten redan när jag flyttade in för vad jag tror är 12 år sen. Har aldrig bott så länge i samma tapeter, nånsin! Dessutom hade kaffetonade färger redan börjat bli omoderna då!

I vanliga fall brukar jag drömma om andra hem än mitt eget, men nu börjar jag tänka Hur kan jag få mitt nuvarande hem att se ut som den sekelskiftesvåning jag drömmer om? Det är en utmanande och rolig tankeövning som funkar bra när man inte kan somna.

Och eftersom jag oftast inte är lagom på nåt plan kommer här tre gånger så många bilder som hade varit nödvändigt. Men jag orkar inte välja vilka av mina darlings jag ska kill.