Idag var jag på vårdcentralen igen och fick iv-järn. Igår kväll var första kvällen utan feber sen i onsdags. Men nu såklart feber efter idag. Sen följde jag med och handlade mat, sen åt vi laxmiddag vi fått av m&p, och det kändes som om vi hade pratat oavbrutet i 4 timmar. Normalt sett tål jag inte så långa pratstunder, men det är svårt att låta bli att prata med den man älskar. Och jag är så glad för att Mikael inte älskar mig för alla roliga resor vi (inte) gör, eller de stillsamma eller vilda hobbyaktiviteter vi (inte heller) gör, utan att han älskar mig för den jag är när vi pratar med varandra. Som den här skitsjukdomen utvecklas så kanske det kommer en tid när jag inte kan prata längre, och det är såklart skrämmande. Men jag märker ju att vi har kvar vårt förhållande även om vi bara skulle sitta still i soffa och fåtölj och prata och inget mer. Det är jag makalöst tacksam och glad för. Och jag är övertygad om att han inte kommer att sluta älska mig när jag behöver det som mest.
Förresten skämtade vi med varandra på franska på Ica. <3
3 kommentarer:
Heja placebo! :-) :-) :-)
modren, hoppfull
Att skämta med varandra på franska är det verkligen hög impfaktor på!
modren vars franska är saligen insomnad
Mikael heter Micke Knäkalle eller Michel froids-genous. Härom dagen sa han på franska välj den billigaste.
Skicka en kommentar