Jag har blivit rädd

Jag är inte lika modig som min syster som flyttade hemifrån nån dag eller två efter studenten till Italien, utan jobb och med tak över huvudet visserligen, men utan direkt plan för hur hon skulle leva där. Och sen flyttade hon till Frankrike och till Tyskland, och sen blev hon inte galen när hennes man dog. Hon är en av de modigaste jag känner. Hon är dock rädd för några samma saker som jag, så jag gillar att tänka på att hon är modig för då kan jag också vara det.

Jag flyttade till Schweiz utan att direkt kunna nån tyska, och det var ändå inte tyska de pratade där, men jag hade jobb och lägenhet och rumskamrat, så det var ganska tillrättalagt ändå. Sen gjorde jag nåt som var värre, eller rättare sagt som krävde mer mod, och det var när jag flyttade till England för att arbeta för min kyrka. Jag är introvert men mycket, det allra mesta, jag höll på med då innebar kontakt med människor jag inte kände alls eller bara kände lite. Och det var ju också då som jag blev sjuk och det har krävt allt mod jag kan uppbåda för att möta är efter år av försämring. Just nu fattas det en väldigt stor portion mod jämfört med vad situationen kräver.

Men sen har jag levt ensam också. Det har krävts mod på ett annorlunda sätt. Jag har fått lita till mig själv och träna mig på att tro på att det inte är mig det är fel på för att jag är singel. Hade inte lätt att få pojkvänner heller, så det krävdes en del mod för att tro på mig själv i den situationen.

Sen vet jag inte om det ska kallas modigt precis, men jag träffade Mikael när jag var 37 och vi gifte oss två år senare. Jag behövde mycket mod i den situationen också. Dels var han skild och hade inte varit lyckligt gift på en del år. Sen tog skilsmässan hårt på hans självkänsla, som på alla, och på hans humör. Och jag vet att man blir "skadad" av en skilsmässa, det hade jag sett i min egen familj, så hur skulle jag veta om han var lagom skadad eller alldeles för skadad? Om det var fel tid eller för snabbt. Inte för mig, men för honom. Och så var jag ju sjuk. Jag var så rädd för att det skulle vara för mycket jobb med att kommunicera, kompromissa, dela allt. Inte för att jag inte tyckte han var värd det, men på grund av att jag har så lite energi pga min sjukdom. Jag var så rädd för att allt kommunicerande och kompromissande skulle göra mig sjukare, och lika rädd för att jag skulle låta bli att kommunicera och kompromissa för att jag inte orkade. Ja, det var mycket i den situationen som jag då var rädd för.

Och nu har jag fått nya rädslor. Jag är fortfarande inte så van vid att dela allt, jag är van vid att leva ensam och bara dela det jag själv har behov av eller lust med. Så det tränar jag mig fortfarande på. Jag har blivit rädd för att det inte ska finnas nånting av mig kvar i det här äktenskapet, alltså ingen Anja för Mikael att älska. Om han hade lågt socker resten av livet skulle jag ju känna att jag hade förlorat den som är min man, på samma sätt som Alzheimeranhöriga mister sina makar länge innan de faktiskt mister dem. Och fast det finns lite kvar av mig så är jag rädd för att jag inte ska märka när det blir för mycket ME och för lite Anja för att han ska orka älska mig. Inte så mycket hans fel som nåt som jag orsakar, ovilligt men ändå.

Sen är jag rädd för att vara med personer utan Mikael. Var och fick järninjektkon i går och Mikael hade kurs, så jag åkte komet och pratade med sköterskan. Hon frågade om ME och på kvällen var jag helt känslomässigt slut. Jag inser att jag tycker det är jobbigt att berätta om min sjukdom. Jag vill ju gärna sprida upplysning, men det är samtidigt jobbigt att berätta om det svåraste som hänt mig nånsin. Det är som en våldtagen som måste berätta för polisen och för partnern och för... Om Mikael är med mig nånstans kan jag åka i baksätet liksom, han pratar och jag får vara tyst. Dels är det ju jobbigt att prata så jag är gärna tyst om jag får, men då blir det inga jobbiga frågor som får mig att bli ledsen.

Nästa vecka ska jag till min specialistläkare. Det är jag också rädd för. Det är andra gången vi träffas och jag känner henne inte än. Det var synnerligen dålig timing för mig personligen att bli av med dr Ulla. Och det jag ska prata med doktorn om är inte bara vanliga me-grejer utan det jobbigaste av allt, sömnen och min ångest. Och jag är jätterädd att hon ska tycka att vi väntar och ser. Och så är jag rädd för att jag måste berätta alla de jobbigaste händelserna, känslorna, tankarna, för att hon ska få en överblick av problemet, och för att få hjälp med det värsta måste det värsta komma fram. Jag försöker peppa mig själv så jag ska orka berätta det. Men jag skulle så gärna slippa, men då får jag ingen hjälp, så det går inte heller.

Sen fick jag sista järnet igår. Det blev jag också rädd för. Första gången blev jag rädd för en anafylaktisk reaktion, som min kusin fått. För då skulle jag inte få mer järn och hur skulle jag då få upp mina värden och mitt mående? Och igår var jag rädd för att nu var det sista chansen, om jag inte märker nån skillnad på mitt mående nu så blir det inget. Om det inte är så att värdena fortfarande är så låga att jag borde få mer järn. Men jag är så rädd för att hoppas på nåt. The stakes are so high. Jag måste bli bättre, jag står inte ut med att det går åt fel håll hela tiden. Och det är ju ändå det troliga. Men jag är rädd för att ens tänka på det. Vad kommer det att handla om om 2-3 år i den här takten? Att jag får kissa på potta bredvid sängen som Mikael får tömma, och att jag får ligga och äta? Botox vet jag inte hur jag skulle få utan att lämna hemmet.

Jag har gråtit sex gånger idag. Jag är specialist på att stoppa gråt. Får för ont i huvudet av att gråta, så jag stoppar gråten med viljan. Men det är väl inte nyttigt heller, men vem orkar gå och oroa sig för att svärmor ska dö eller mina brorsbarn bli faderlösa. Man blir ju knäpp om man oroar sig för det. Och då är det nog för sent, för knäpp är jag redan känner jag. Extra knäpp idag. Jag måste bli vettig i huvudet.

03:30. Jag går baske mig upp och tar ett piller till. Jag kan inte hålla på och må så dåligt att jag börjar gråta så fort jag glömmer att hålla handen på kranen med tårarna. Ett piller och en ruta Marabou, det är äkta antidepressiva alltså..