Jag lurar ingen, antar jag

Den här glättigheten, den lurar nog ingen som vet att jag var på sen länge fruktat läkarbesök i onsdags. Jag gillar inte precis min nya doktor, hade bara träffat henne en gång och då var jag inte särskilt nöjd. Så jag känner mig i underläge. Det gör man ofta tills läkaren mörker att man är smart, kunnig och inte skriker aj för att man har rivit av en nagel. Men nu skulle jag prata om sömnen och åmgesten med en person jag inte känner eller klickar med. Situationen skrämmer mig, pga sååååå många jobbiga kommentarer om ME. Ville ha med mig M som emotionellt stöd. Då behöver jag dessutom inte berätta allting två gånger. Och vårdpersonal brukar inte säga lika dumma saker när Mikael är med. Och eftersom 45 min samtal inte på nåt sätt är så pass lite att min hjärna kan spara det, så har jag minnesluckor från besöket. Minns inte nåt jag sa, bara att jag bölade mig igenom det. Jag minns vad läkaren sa, för det skriver jag ner. Men det är bra att kunna gå igenom efteråt vad som verkligen har kommit fram av det jag har känt och inte vet om jag har sagt. Det är också milt, milt traumatiserade att glömma av vad man sagt på det viktigaste mötet i år, antar jag. Oron över att man inte kan styra nåt själv, för man vet inte vilka ord man sa och man kan inte vara säker på att man har sagt det som gör att de förstår och vill hjälpa.

Jag ser det också så. De kan om de bara vill. De har inte blivit fråntagna några förskrivningsrätter och kan ge mig precis vad de anser att jag behöver.

Men sömnmedel som är lite starkare kommer inte på fråga. Orkar inte ens förklara hennes argument, eller när jag invaliderade de argumenten. Och att jag blir självmordsbenägen när jag inte sover, att jag har dubbel tortyr iom sömnbrist och sen ångest på det. Nu senast så kraftigt att jag var lite rädd för att vara ensam när det var som värst och Mikael skulle på kurs. Inte ens provförpackning på 5 tabl att ta en i månaden. Det skulle trygga upp mycket att veta att om jag får en dålig sömnperiod igen så har jag nåt som biter på det och kan vända det. För dålig sömn genererar mer dålig sömn. Men nej, inga sömnmediciner.

Ångesten då? Eftersom jag inte har gjort nåt självmordsförsök så bryr de sig inte. Jag har fått en medicin (antihistamin) som min lillebror hade mot astma när han var två. Och det ska hjälpa en vuxen person med ångest? Till slut ville jag inte vara kvar, där hade jag legat och lipat och fläkt ut mitt innersta för att förklara hur dåligt jag mår och att jag verkligen ber om hjälp, och så får man en antihistamin för barn. Jag ska inte vara sur utan prova ordentligt.

Efter besöket, det var fler aspekter som var riktigt jobbiga och dem tar jag inte ens upp här, så var jag så mörbultad att jag inte ens orkade berätta för Mikael vad som hade hänt. Nej, han fick inte vara med. Och jag är visst för bekväm av mig när Mikael gör saker åt mig. Det är ju faktiskt min sjukdom, mitt ansvar. Jag visste att detta skulle bli görjobbigt att prata om och hade specifikt sett till att Mikael skulle kunna vara med och stötta mig, trösta mig och komma ihåg efteråt vad som sagts. Så det var som en hel gryta full av jobbiga ingredienser. Jag grät hela kvällen, när jag väl orkade prata om det.

Ställde in duschen igår, låg bara ner hela dagen. Fick ljuvlig fiskpudding av mamma och pappa.

Idag fick jag på mig kläder på bara determination. Energin tog komplett slut när jag gick ur sängen och gick in i köket och fick sätta mig ner. That was it. Sen fick jag klä på mig i etapper och kokade färdig, fylld pasta som jag glömde krydda på Mikaels tallrik och överpepprade på min. Sen åt jag ett par tuggor och började gråta. Men jag försökte gråta så Mikael inte skulle höra, han åt vid datorn medan han jobbade. Jag försökte inte skydda honom, så fin är jag inte, men jag visste att det inte fanns några ord som skulle förklara hur det kändes. Och om det fanns några så orkade jag inte tänka ut dem. Hade velat gå och krama honom, men jag var för trött för att resa mig upp så jag tystgrät medan jag försökte distrahera mig med för dyra brudklänningar.

Och idag har jag tagit ångesttablett 2 ggr men jag kan inte påstå att jag märker nån skillnad.

Har så kraftig PEM nu att förut kändes det som om allt i kroppen var fel. Konstigt nog hade jag glömt att man får såna här bakslag efter aktivitet.