Influencer, Moi?

Vi har lite stakar och stjärnor framme och det är underbart. Jag tror jag ska göra så till nästa jul att vi sätter ribban lite lägre så det blir mer julefrid än julestrid. Inte med nån annan men med överjaget, eller vad den personen kallas som sitter i huvudet och viskar att man måste göra saker så som andra gör dem. Det är samma person som tvingar folk att baka lussekatter, pepparkakor, pepparkakshus, baka vörtbröd, lägga in sill i lök och senap och nåde den som bara häller över den köpta skärgårdssillsburken i den hemmagjorda burken från Ikea med handskriven etikett Hemmagjord skärgårdssill. Linda in huset i lampor, pussas under misteln och försent hoppas att det inte var vinterkräksjuka han hade igår, klä granar i varje rum och köpa julblommor som dör för tusen kronor, köpa presenter man inte har råd med till barn som inte förmår ta in dem alla, och har tusen grejer hemma ändå. Och slå in alla presenterna så man får ryggskott i soffan natten före julafton och sen efter Kalle hamnar papperet i soporna på tio minuter blankt (nej, vi återvinner nog inte julpapperet, och då kommer man till helvetet). Så därför måste man också skänka pengar till UNICEF, UNHCR, Amnesty, Rädda barnen, Röda korset, Barncancerfonden, frivilligorganksationer som svarar i telefon för självmordsbenägna, misshandlade, ensamma, psykiskt sjuka, dementa som inte hittar hem. Tänk om mormor slänger soporna och inte kommer ihåg var hon bor. Man fryser ju ihjäl fort ute nu, så då måste man också ge kläder till det lokala hemlösahjälparstället Kryckan, och hygienpaket så de får bli rena på jul (jag kan inte tänka färdigt tanken om det verkligen är så att de inte har schampo förutom på jul), köpa Situation Stockholm, kalender av scouterna, jultidningar av nåt stackars grannbarn vars mamma följer med och tar emot betalningen på swish och i alla fall försöker få barnet att förstå att pengar kommer efter ansträngning, så då måste man ju köpa. Äta ett paket pepparkaksdeg för att man behöver sockerkicken för man ligger efter i schemat och man behöver också få hata sig själv för att man inte har en ängels ålamod och då säger man att det bara är jul en gång. Men man är ändå för fet och för trött för att kunna få på sig strumpbyxorna på julafton utan julestrid. Men jag har i alla fall lagat allt på julbordet själv, inklusive begravt laxen, briljerat, förlåt griljerat skinkan, förlåt, jag har såklart köpt en halv lycklig gris av en snäll bonde så vi har styckat den själva och kokat den och sen briljerar den. Men, nej, varför skriver jag fel hela tiden? Julen handlar väl inte om att briljera.

Just det. Den gör ju inte det.

Jag tog fram den uuuuuuunderbara snöboll-adventsljusstaken, redan i måndags före 1 advent faktiskt. Och jag tror jag ska börja kalla mig influencer, för Trendenserfrida skrev härom dagen att hon hade skaffat en snöboll, bara en visserligen, men hon måste ju ha härmat mig. Det är ju enda logiska förklaringen, eftersom jag skrev om den tidigare i vintras.

Förresten, när jag nu pratar om influencer, så gick jag på den lätte och köpte ett schampo för halva priset, vilket ändå var rätt mycket, från Löwengrip vad det nu heter. Jag tyckte inte det var bra, det kändes så milt att det inte gjorde ordentligt rent. Och så tänker jag dels att mycket av de pengarna hon tjänar är förmodligen för att folk känner till hennes namn och vill ha eller i alla fall är nyfikna på hennes produkter. Och köper kanske, men om produkten inte är bra köper man den ju ingen mer gång. Och hennes märken är ju rätt nya. Har sett reklam i tidningar, eller att de refererar hennes produkter, plus att jag tror jag har läst att bloggare har nämnt hennes skomärke Flattered. Jag gillar skorna men de är inte heller i min prisklass. Typ 700:- för ett par ballerinor, som man dessutom inte vet nåt om kvaliteten på. Hon kanske rentav skickar ut 100 par skor till Sveriges 100 mest lästa bloggare, och hoppas att de ska gilla dem och skriva att de haft på sig dem på nåt event. Undrar hur det funkar, finns det nån storlekslista, som att Überseriöst har strl 42? För om de skickar massa 38:or så blir väl bara en femtedel nöjda. Eller är det meningen att man ska ha en assistent som ska sköta såna samtal åt en? Det är ju Mikael som sköter det mesta av min telefoni. Jag tror han vet vad jag har för storlek. Han får i alla fall fortfarande mail till sin skräpadress från Bröllopsguiden, för att jag anmälde oss till nån tävling hos dem innan vi hade gift oss (att vinna bröllopet hade passat mig PERFEKT! Jag funderade faktiskt till och med på att söka sponsorer. Vi hade gärna kunnat ha servetter som det stod Arnes mek på, stilfullt med liten text. Och vem hade brytt sig om det stod Volvo på underkjolen? Men jag kunde inte komma på ett enda företag som hade velat sponsra vårt bröllop. Men inte ens maten hade vi nog fått rabatt på på villkor att vi sa var den kom ifrån, så det tänker jag sannerligen inte avslöja nu, gratis!

Jag funderar på allvar att bara köpa tre adventsljusstakar varje jul och sen ge dem till välgörenhet och slippa det här med att förvara grejer, plocka fram och bort. Hittade två kassar med julgranssaker, den ena kassen hade guldsaker, som vi mig veterligt aldrig ens har haft framme, nånsin, jag är ju en silvertjej, och sen en kasse med oanvända silverkulor och inte mindre än fyra oöppnade förpackningar glitter. Kassen med de riktiga julkulorna måste fortfarande vara i förrådet. Och jag tror att vi kan ha köpt billiga silverkulor på Ikea en annan jul för att jag inte kom ihåg att vi redan hade så mycket kulor man får plats med. Jag kanske ska skriva en lapp och sätta på insidan av köksskåpen där jag skriver allt vi har så jag inte börjar sukta på hösten och bara måste ha lite mer grejer.

Förresten hade Mikael inte sett att stjärnhimlastjärnan var sönder. Det är en annan anledning till att män är så bra. Det är lite halvblinda för vissa saker. Som detaljer. Så jag tänker att de inte riktigt ser hur feta vi är :-)

Förresten sminkade jag mig lite härom dagen, rätt mycket jämfört med vad jag brukar men bara hälften så mycket som jag gå bort-sminkade mig förr. Nu orkade jag inte mer. Och hade duschat och tvättat håret med hemtjänsten men gjorde bara raggartvätt dagen ifråga. Och lyfter man på håret så ser man att det redan har börjat bli fett, trots torrschampo. Men jag kände mig superfin! Allt vad som krävs är att sunka ner sig helt och sen skvätta på lite läppstift och stora örhängen, så tror man att man är fotomodell. Jag är influencer med inriktning på sunk!

Dagens roligaste

Verkligheten och dikten

Väcktes av en enorm hunds skall precis bakom mig.

Och sen hörde jag en snöplog. Det var i alla fall verkligt.

Jag fattar faktiskt inte varför man drömmer om höga ljud så man vaknar.

Jag lurar ingen, antar jag

Den här glättigheten, den lurar nog ingen som vet att jag var på sen länge fruktat läkarbesök i onsdags. Jag gillar inte precis min nya doktor, hade bara träffat henne en gång och då var jag inte särskilt nöjd. Så jag känner mig i underläge. Det gör man ofta tills läkaren mörker att man är smart, kunnig och inte skriker aj för att man har rivit av en nagel. Men nu skulle jag prata om sömnen och åmgesten med en person jag inte känner eller klickar med. Situationen skrämmer mig, pga sååååå många jobbiga kommentarer om ME. Ville ha med mig M som emotionellt stöd. Då behöver jag dessutom inte berätta allting två gånger. Och vårdpersonal brukar inte säga lika dumma saker när Mikael är med. Och eftersom 45 min samtal inte på nåt sätt är så pass lite att min hjärna kan spara det, så har jag minnesluckor från besöket. Minns inte nåt jag sa, bara att jag bölade mig igenom det. Jag minns vad läkaren sa, för det skriver jag ner. Men det är bra att kunna gå igenom efteråt vad som verkligen har kommit fram av det jag har känt och inte vet om jag har sagt. Det är också milt, milt traumatiserade att glömma av vad man sagt på det viktigaste mötet i år, antar jag. Oron över att man inte kan styra nåt själv, för man vet inte vilka ord man sa och man kan inte vara säker på att man har sagt det som gör att de förstår och vill hjälpa.

Jag ser det också så. De kan om de bara vill. De har inte blivit fråntagna några förskrivningsrätter och kan ge mig precis vad de anser att jag behöver.

Men sömnmedel som är lite starkare kommer inte på fråga. Orkar inte ens förklara hennes argument, eller när jag invaliderade de argumenten. Och att jag blir självmordsbenägen när jag inte sover, att jag har dubbel tortyr iom sömnbrist och sen ångest på det. Nu senast så kraftigt att jag var lite rädd för att vara ensam när det var som värst och Mikael skulle på kurs. Inte ens provförpackning på 5 tabl att ta en i månaden. Det skulle trygga upp mycket att veta att om jag får en dålig sömnperiod igen så har jag nåt som biter på det och kan vända det. För dålig sömn genererar mer dålig sömn. Men nej, inga sömnmediciner.

Ångesten då? Eftersom jag inte har gjort nåt självmordsförsök så bryr de sig inte. Jag har fått en medicin (antihistamin) som min lillebror hade mot astma när han var två. Och det ska hjälpa en vuxen person med ångest? Till slut ville jag inte vara kvar, där hade jag legat och lipat och fläkt ut mitt innersta för att förklara hur dåligt jag mår och att jag verkligen ber om hjälp, och så får man en antihistamin för barn. Jag ska inte vara sur utan prova ordentligt.

Efter besöket, det var fler aspekter som var riktigt jobbiga och dem tar jag inte ens upp här, så var jag så mörbultad att jag inte ens orkade berätta för Mikael vad som hade hänt. Nej, han fick inte vara med. Och jag är visst för bekväm av mig när Mikael gör saker åt mig. Det är ju faktiskt min sjukdom, mitt ansvar. Jag visste att detta skulle bli görjobbigt att prata om och hade specifikt sett till att Mikael skulle kunna vara med och stötta mig, trösta mig och komma ihåg efteråt vad som sagts. Så det var som en hel gryta full av jobbiga ingredienser. Jag grät hela kvällen, när jag väl orkade prata om det.

Ställde in duschen igår, låg bara ner hela dagen. Fick ljuvlig fiskpudding av mamma och pappa.

Idag fick jag på mig kläder på bara determination. Energin tog komplett slut när jag gick ur sängen och gick in i köket och fick sätta mig ner. That was it. Sen fick jag klä på mig i etapper och kokade färdig, fylld pasta som jag glömde krydda på Mikaels tallrik och överpepprade på min. Sen åt jag ett par tuggor och började gråta. Men jag försökte gråta så Mikael inte skulle höra, han åt vid datorn medan han jobbade. Jag försökte inte skydda honom, så fin är jag inte, men jag visste att det inte fanns några ord som skulle förklara hur det kändes. Och om det fanns några så orkade jag inte tänka ut dem. Hade velat gå och krama honom, men jag var för trött för att resa mig upp så jag tystgrät medan jag försökte distrahera mig med för dyra brudklänningar.

Och idag har jag tagit ångesttablett 2 ggr men jag kan inte påstå att jag märker nån skillnad.

Har så kraftig PEM nu att förut kändes det som om allt i kroppen var fel. Konstigt nog hade jag glömt att man får såna här bakslag efter aktivitet.

Dagens klokord

Dagens bästa!

Läst på Instagram, detta blir med mina egna ord ur minnet.

Personen åkte tunnelbana och hörde några diskutera hur Black Friday och Långfredagen är samma sak.

Jag kommer att skratta länge åt det.

Men är det egentligen etiskt att skratta när folk är lite dumma i huvudet? Får man skratta åt nån alls?

Mig får ni gärna skratta åt. Det skulle faktiskt glädja mig om jag kunde vara till sån nytta. Vare sig jag har försökt vara lustig eller bara är ... ähem, "lustig" :-)

Lurad? Vi får se.

Jag märkte att min bytta med öronproppar snart är slut, så jag tänkte beställa fler. De kostade 49,90:-. Synd, jag har för mig att de brukar kosta 39,90:-. Men saker måste ju få prishöjas nån gång. Men vänta nu, det är ju Black Friday! Och då erbjuder Clas Ohlson 20% rabatt på alla varor! Suveränt.

Men vänta nu. De brukar kosta 39,90 och med 20% rabatt är det vad de kostar nu. Jag tänker ändå köpa dem, för jag tycker bäst om den sorten och jag har bara ett oöppnat paket kvar.  Men vad sur jag blir om jag går in på deras sida nästa vecka och de kostar 39,90:- då!

Då kan ni lita på att den alltid upprörda konsumentrapporteraren kommer att skriva ett surt inlägg.

Eller så kan ni lita på att jag har glömt av det. Men det vore ju synd att glömma bort en sån oförrätt.

Vem sätter en tusing?

På att konstnären är Carl Larsson. Såklart.
Skrolla, den som vågar!

Nej, konstnären heter Fanny Brate och föregick, måhända även inspirerade, Carl Larsson.

Jag blir i alla fall lite chockerad. Att det man trodde man kunde se i en bild, vem som gjort den, kan vara så fel. Vad mer i min omgivning är tvärtom mot vad jag tror?

Sen också att det finns en kvinna som är okänd men som verkar lika duktig som Carl Larsson, som är så känd man kan bli. Och vad det betyder för individen. Merit är ingen garanti för framgång. Dåliga författare kan bli miljonärer. Nämner inga namn, men ni vet vilka jag menar.

Nu är det definitivt jul!

Mikael gav mig middag på sängen idag, inkl första glaset julmust!

Han tog in vahettere fuskpianot och satt och spelade hela kvällen. Sen kände jag sug och feeling och satte på kyrkorgelsoundet och klämde i med Bereden väg för Herran! Ljuuuuuvligt! Var så länge sen jag spelade nåt också, så jag började faktiskt lipa av glädje, tacksamhet, saknad, musikkärlek, överväldigande.

Nu är det jul, och det är underbart! Träna på ingen stress, bara glädje och frid.

Nervösaste dagen

Min lillebror Johan, som jag inte kan komma ihåg hur det var att leva utan, opereras idag. De har inte kunnat ge några entydiga besked om hans cancer än, så detta ska väl göra saker och ting tydligare. Jag vet inte om det är standard att göra en helkropps-MR för att se om det spridit sig, eller om det syns på själva det de opererar bort. Mikaels mamma har förresten fått tillbaka sin cancer, det var lite att jag ropade hej över bäcken. Och i min närmaste släkt på pappas sida har tre haft cancer och den ena dog av det. Så jag vet ju att det kan hända. Vaknade med migrän idag och sen har det bara blivit värre. Men han lär inte dö under operationen i alla fall. Nej, jag kan inte hantera detta särskilt bra. Fick ställa in duschhjälpen. Så nu ser jag värre ut och luktar värre. Jag ställde in i torsdags också och drog av nån mycket usel rinnande stril med viss schamponering nån dag eller två efter. Och håret ser förfärligt ut. Men vem bryr sig? Jag! Och min man, om han ser det. Men det är ju inte en lämplig fråga från en komplexfylld kvinna: Ser jag väldigt hemsk och läskig ut i håret nu? Eller vill du hellre skära av din örsnibb än svara på den frågan? :-)

Problemet är att jag har feber. Kokade 4-minuterspasta (som Mikael stoppade i lunchlåda eftersom han kom hem från Malms med Thanksgivingmiddag), klädde på mig, loggade in på Apoteket. Det var allt. Och nu brinner ansiktet. Hur ska man göra när man inte klarar att göra i princip nånting? Och när oro ger en feber? Det är absurt vad jag måste skära bort från mitt liv. Inget och ingen blir kvar. Jo, Mikael har lova att vara kvar, problemet är väl snarare att jag har fått skära bort mig själv.

Men nu ska jag försöka göra nåt som jag kan somna gott av, och sova länge. Just det, jag vaknade av ett brak en timme eller två för tidigt. Det kan vara det som gav mig feber. Mamma säger att när jag var nyfödd så fick jag alltid feber om jag blev väckt. Men jag får se det som värmeredistribution. Mina händer är kalla och jag kan värma dem på kinderna.

Nej, vem lurar jag? Det är en riktig skitdag. Men det är en ny dag imorgon!

Black Friday

Jag läser om folk som vill spy på Black Friday. Tycker det är så hemskt för miljön och köphetsen.

Men jag tänker såhär. Ifall ens epilator som är mer än tio år gammal har gått sönder, kan man inte få ett bra pris på en ny? Om man har barnbarn som ska få julklappar, kan man inte få ett bra pris på det? Om man behöver ny foundation eller nya stövlar, vad är det för fel på att köpa det på fredag? Även om ens mascara kanske inte ens är slut, vad är det för fel med att köpa en på fredag och lägga den i badrumsskåpet tills den gamla är slut? Om man nu inte har nån extra hemma redan, folk kan ju tänka själva.

Det är inte fel att köpa saker, att konsumera. Vi kan inte säga att alla ska gå bakåt i tiden och sy sina kläder, banka dem rena i floden, och att man bara får äta det man odlat. Det måste vara okej att använda mascara om det gör en lyckligare, och man måste få ha fler än ett par skor.

Men var den övre gränsen går, det kan inte jag eller nån annan avgöra. Att ha flera skor när folk svälter är kanske inte moraliskt. Men jag tycker inte gränsen går vid två par skor. Dock är det bra att emellan åt tänka efter om man har nog, och antagligen komma fram till att man har det. Och minnas att man inte lagar hål i själen genom shopping.

Men om man inte behöver nåt så behöver man inte köpa nåt på Black Friday. Spy inte galla över den som har väntat på en ny brödrost och köper en på fredag. Man får rosta bröd. Måste inte göra det över öppen eld.

Juveler i långa banor!

Idag kom tre feta smyckesbroschyrer i posten. Jag vill absolut inte ha några smycken, för jag använder knappt de jag har. Så blir det ju när man är som jag.

Men jag tycker fortfarande att det är dödsroligt att läsa guldtidningar med pennan i hand. Ringa in allt man tycker är snyggt, oavsett om man är in the market for a ring at 63 900:-. Och jag längtar inte ens efter att fån spendera ett par tusen, utan vill faktiskt inte ha nåt alls. Är så nöjd, och att ge mig juveler är väl lite som att kasta pärlor för svin, fast mindre bokstavligt.

Det jag vill ha men som aldrig finns är ett armband i silver med pärlor "i luften" snarare än hela vägen runt. Men jag har aldrig sett såna sen mitt eget från Hedbergs guld i Borås antingen gick sönder eller försvann. Finns alltid bara i guld.

När Ellen och jag ser såna kataloger tillsammans brukar vi titta per sida och välja ut det snyggaste. Dels för vi välja själva, men vi lär oss om varandras smak.

Hon stenlurade mig en jul när vi bodde i Borås. På Hallbergs guld nära McDonald's gick vi förbi en ovanlig sjlverring, ganska bred, som hade t å svarta band runt rinven, eller vad man ska säga. Sen var det en stor pärlapå. Jag älskar pärlor och blev omedelbart förälskad i ringen och var på väg in för att köpa den. Ellen sa att man inte ska köpa sånt. Ed en gång utan vänta och se om man fortfarande gillar den efter en ve ja. Jo, visserligen, och så väntade jag en vecka. Och då kläcker hon ur sig: och nu kan jag säga vad jag inte kunde då: Ringen är görful! Jag vet inte hur du tänkte där! Det dör svarta ser jötteskumt ut! Lyssna nu på din syster. Oj, jaha, men okej då.

Sen låg den under granen och jag blev såååååååå glad! Det var samma jul som jag också fick min toarpskrona som jag älskade så, och en cd med Real group. Man har vissa särskilda julklappar som man minns lite extra.

När Jonte hav mig en ljuslykta från Kosta Boda som han köpt på typ Myrorna, dör han också köpte Mikaels present, för han visste att där går pengarna till välgörenhet och han vet att vi gillar det. Såååååå fint gjort av honom. Jonte förresten, ett år, ett olyckligt år kan man väl säga, köpte Jonte, och ursäkta om detta blir fel, men det var nåt med Lego men det var också en robot. Och svindyrt var det. Tomas blev alldeles rörd. och en gång gav mig Thomas en snygg parmesanrivare med min egen chunk av Parmigiano Reggiano. Han vet vad jag gillar! Och Jonte köpte en knrednkngsbok från Sköna hem till mig. Och en gång nr Jonte och Jojo var i USA köpte de en Downtln Abbey-bok till mig! Att jag inte dig! Och Jojo bakade bullar åt mig en jul. Jag dånar fortfarande. Och av Lina har jag en gång fått en ansiktscreme som var mycket bättre kvalitet än de jag brukar använda. Den kändes superlyxig. Och en gång önskade jag mig ett blodrött nagellack, vilket jag fick, men då hade hon köpt vad som då var en ny uppfinning. De dör burkarna man stoppar ner fingret i. Det är ju så mycket lättare att ta bort sitt nagellack sen dess och jag målar naglarna rätt ofta tack vare det. En annan gång skrev Jonte fina brev till alla om vad de hade betytt för honom och vad han lärt sig av dem. Det var stora gråtkalaset efter det!

Jag är kluven inför jul. Dels är jag stressad, för det är alltid mer som ska göras än jag orkar med. Bra, fina, underbara saker som bara kommer kanske en gång. Sen är julen roligast i december. 1 jan är det slut. Så jag vill gärna ha alla julgrejer framme från 1 nov, men trots att jag har försökt har jag inte orkat. Inte ens orkat börja! Hur i hela världen ska jag orka klä en gran? Borde börjat som jag sa i juli, då hade jag kanske hunnit.stressad, men ändå är julen så vvacker så speciell, ger så många goda tankar om frid på jorden och vad jag kan göra för att få den frid en. Vilka gåvor jag vill ge för att glädja andra blandas med gåvor jag ger till fattiga, ensamma, okända, i form av presentlådor till föreningar, härbärgen. Och det viktigaste man kan ge är inte grejer, även om det finns många i vårt samhälle idag som faktiskt önskar sig en hårborste eller rakaoparat. När jag hörde om nån frisör som tar lördag till att klippa hemlösa som har fått jobbingervju. Hjälp, så fint. Min kyrka brukar ha en julkalender med saker man kan göra varje dag för att inte bara fira julen i affären eller med stress, utan att göra gott mot andra och ge många "gåvor" till Jesusbarnet.

Jesusbarnet är en av de vackraste benämningarna på min Frälsare. Där ligger han i höet, hans stora ögon ser på djuren som är lika nyfikna på den som föddes när herrarna var ute på markerna med sina djur (dvs ej i december, men vem bryr sig). Han är ett barn, men han är Frälsaren, av Davids son och Guds son. Hans mor vaggar honom. Nu gör hon allt för honom, ger honom allt hon vet och kan och ger sitt liv för honom om det behövs. Men ändå är det han som ska ge henne sitt liv. Sitt liv, sin kärlek, sitt evangelium. Peka vägen tillbaka till himlen, så att vi får bo med Gud. Finns inget vackrare. Ibland tänker jag att jag vill skriva julpsalmer. Min favoritkompositör för psalmer och körsånger heter (förut om Lina Sandell-Berg, såklart!) John Rutter och är engelsman och han har dessutom ME.

Ska se om jag får in nån fin julsång av honom här.

Blir ni sugna?

Det blir jag med.

Men enligt receptet är det VEGANSKA KIKÄRTSMARÄNGER! Får man luras på det viset?

Jag har blivit rädd

Jag är inte lika modig som min syster som flyttade hemifrån nån dag eller två efter studenten till Italien, utan jobb och med tak över huvudet visserligen, men utan direkt plan för hur hon skulle leva där. Och sen flyttade hon till Frankrike och till Tyskland, och sen blev hon inte galen när hennes man dog. Hon är en av de modigaste jag känner. Hon är dock rädd för några samma saker som jag, så jag gillar att tänka på att hon är modig för då kan jag också vara det.

Jag flyttade till Schweiz utan att direkt kunna nån tyska, och det var ändå inte tyska de pratade där, men jag hade jobb och lägenhet och rumskamrat, så det var ganska tillrättalagt ändå. Sen gjorde jag nåt som var värre, eller rättare sagt som krävde mer mod, och det var när jag flyttade till England för att arbeta för min kyrka. Jag är introvert men mycket, det allra mesta, jag höll på med då innebar kontakt med människor jag inte kände alls eller bara kände lite. Och det var ju också då som jag blev sjuk och det har krävt allt mod jag kan uppbåda för att möta är efter år av försämring. Just nu fattas det en väldigt stor portion mod jämfört med vad situationen kräver.

Men sen har jag levt ensam också. Det har krävts mod på ett annorlunda sätt. Jag har fått lita till mig själv och träna mig på att tro på att det inte är mig det är fel på för att jag är singel. Hade inte lätt att få pojkvänner heller, så det krävdes en del mod för att tro på mig själv i den situationen.

Sen vet jag inte om det ska kallas modigt precis, men jag träffade Mikael när jag var 37 och vi gifte oss två år senare. Jag behövde mycket mod i den situationen också. Dels var han skild och hade inte varit lyckligt gift på en del år. Sen tog skilsmässan hårt på hans självkänsla, som på alla, och på hans humör. Och jag vet att man blir "skadad" av en skilsmässa, det hade jag sett i min egen familj, så hur skulle jag veta om han var lagom skadad eller alldeles för skadad? Om det var fel tid eller för snabbt. Inte för mig, men för honom. Och så var jag ju sjuk. Jag var så rädd för att det skulle vara för mycket jobb med att kommunicera, kompromissa, dela allt. Inte för att jag inte tyckte han var värd det, men på grund av att jag har så lite energi pga min sjukdom. Jag var så rädd för att allt kommunicerande och kompromissande skulle göra mig sjukare, och lika rädd för att jag skulle låta bli att kommunicera och kompromissa för att jag inte orkade. Ja, det var mycket i den situationen som jag då var rädd för.

Och nu har jag fått nya rädslor. Jag är fortfarande inte så van vid att dela allt, jag är van vid att leva ensam och bara dela det jag själv har behov av eller lust med. Så det tränar jag mig fortfarande på. Jag har blivit rädd för att det inte ska finnas nånting av mig kvar i det här äktenskapet, alltså ingen Anja för Mikael att älska. Om han hade lågt socker resten av livet skulle jag ju känna att jag hade förlorat den som är min man, på samma sätt som Alzheimeranhöriga mister sina makar länge innan de faktiskt mister dem. Och fast det finns lite kvar av mig så är jag rädd för att jag inte ska märka när det blir för mycket ME och för lite Anja för att han ska orka älska mig. Inte så mycket hans fel som nåt som jag orsakar, ovilligt men ändå.

Sen är jag rädd för att vara med personer utan Mikael. Var och fick järninjektkon i går och Mikael hade kurs, så jag åkte komet och pratade med sköterskan. Hon frågade om ME och på kvällen var jag helt känslomässigt slut. Jag inser att jag tycker det är jobbigt att berätta om min sjukdom. Jag vill ju gärna sprida upplysning, men det är samtidigt jobbigt att berätta om det svåraste som hänt mig nånsin. Det är som en våldtagen som måste berätta för polisen och för partnern och för... Om Mikael är med mig nånstans kan jag åka i baksätet liksom, han pratar och jag får vara tyst. Dels är det ju jobbigt att prata så jag är gärna tyst om jag får, men då blir det inga jobbiga frågor som får mig att bli ledsen.

Nästa vecka ska jag till min specialistläkare. Det är jag också rädd för. Det är andra gången vi träffas och jag känner henne inte än. Det var synnerligen dålig timing för mig personligen att bli av med dr Ulla. Och det jag ska prata med doktorn om är inte bara vanliga me-grejer utan det jobbigaste av allt, sömnen och min ångest. Och jag är jätterädd att hon ska tycka att vi väntar och ser. Och så är jag rädd för att jag måste berätta alla de jobbigaste händelserna, känslorna, tankarna, för att hon ska få en överblick av problemet, och för att få hjälp med det värsta måste det värsta komma fram. Jag försöker peppa mig själv så jag ska orka berätta det. Men jag skulle så gärna slippa, men då får jag ingen hjälp, så det går inte heller.

Sen fick jag sista järnet igår. Det blev jag också rädd för. Första gången blev jag rädd för en anafylaktisk reaktion, som min kusin fått. För då skulle jag inte få mer järn och hur skulle jag då få upp mina värden och mitt mående? Och igår var jag rädd för att nu var det sista chansen, om jag inte märker nån skillnad på mitt mående nu så blir det inget. Om det inte är så att värdena fortfarande är så låga att jag borde få mer järn. Men jag är så rädd för att hoppas på nåt. The stakes are so high. Jag måste bli bättre, jag står inte ut med att det går åt fel håll hela tiden. Och det är ju ändå det troliga. Men jag är rädd för att ens tänka på det. Vad kommer det att handla om om 2-3 år i den här takten? Att jag får kissa på potta bredvid sängen som Mikael får tömma, och att jag får ligga och äta? Botox vet jag inte hur jag skulle få utan att lämna hemmet.

Jag har gråtit sex gånger idag. Jag är specialist på att stoppa gråt. Får för ont i huvudet av att gråta, så jag stoppar gråten med viljan. Men det är väl inte nyttigt heller, men vem orkar gå och oroa sig för att svärmor ska dö eller mina brorsbarn bli faderlösa. Man blir ju knäpp om man oroar sig för det. Och då är det nog för sent, för knäpp är jag redan känner jag. Extra knäpp idag. Jag måste bli vettig i huvudet.

03:30. Jag går baske mig upp och tar ett piller till. Jag kan inte hålla på och må så dåligt att jag börjar gråta så fort jag glömmer att hålla handen på kranen med tårarna. Ett piller och en ruta Marabou, det är äkta antidepressiva alltså..

Där går gränsen

Man vet att man har ME när man själv ska ta på de rena örngotten som låg i torktumlaren när Mikael bytte lakan tidigare ikväll, och man blir andfådd av att ta på ett örngott, andfådd!!!, men märker det inte själv men Mikael vaknar av det och yttrar ett sluddrigt Du... innan han somnar om.

Lika som bär

Christer Sjögren och Stefan Löfvén.

Eller har jag redan visat det?

Äntligen jul!

Vi tjuvstartade med julen idag och satte på jullakan. Mikael gjorde, jag tog fram dem. Nu pirrar det i jultarmen!

Sköna hem har de snyggaste reportagen, men jag tycket ändå att mycket i tidningen är ovärt att titta på och/eller läsa, så för mig passar det perfekt att följa dem på fb och bara få det gottigaste. De här två julmiljöerna fångade mitt hjärta idag. Här.

This is glamorous

Vilken klänning! Vecken på kjolen, midjan, halsen, ärmarna, tyget, allt! Om den dessutom fanns i gammalrosa, är ju inte så förtjust i beige, så hade den varit en perfekt present till mig. Fast det skulle nog behövas två för min omkrets.

Minimalist javisst inte

Susanna Peterson, överintendent på Nationalmuseum, har idag visat kungaparet samt deras gäst den italienske presidenten och hans dotter sitt museum. Hon hade sån fin liten midja och den coolaste topp jag sett på evigheter! När jag skulle gifta mig var jag lite inne på den där Snövits styvmor-aktiga kragen men nu blev det en rätt tam bolero som lät klänningen tala för sig själv. Men hade man kunnat få intendentens överdel med en stor vid och stel kjol så hade jag nog kallat det för min drömklänning. Jag är inte less is more, precis.

Apropå det. Såg sånt suuuuperfint foto på K, ett reklamfoto för hennes jobb, och hon såg så stram menar jag inte, snarare återhållsam, ut på nåt vis, hon kan verkligen konsten att tala starkt utan stora åthävor. Hon är minimalismens mästare. Grått och beige och svart ser lyxigt ut tillsammans, med små, små smycken och det där långa, tjocka glansiga håret. Ja, hjälp vad hon är vacker. Ser ut som sin far fast som en snygg tjej.

Apropå barn så har jag kommit på att jag inte ska ha en dotter som heter Vega. Om nån nu trodde det.

Överförenklat

Jag sov ju trots allt 10 timmar på raken i natt. Det är mitt minimum, sover jag färre timmar än så eller att timmarna är med uppvaknande emellan så går jag på minus och blir sämre dagen efter, och ju sämre jag mår desto sämre sover jag. Så det kräver mycket av mig att vända dålig sömn.

Idag har jag i alla fall fläskat på med så mycket sömnpiller att jag sov bra. Underbart. Jag känner mig helt återhämtad.

Men vänta nu, jag ligger fortfarande i sängen och klockan är kvart över sex, på kvällen. Jag orkar inte gå upp och klä på mig.

Så att jag känner mig nöjd med nattens sömn och känner mig "återhämtad", det betyder kanske snarare att jag inte gråter och har ångest och vill dö, men att jag måste vila i sängen i flera timmar efter sömnen för att ens orka resa mig.

Jaja, men jag är i alla fall inte självmordsbenägen idag. Det är en oerhörd lättnad att känna sig glad, även om jag fortfarande inte kan använda min dag till nåt annat än ligga ner.

Jag vill ha fest!

Dels vill jag ha adventsparty med blindad julmustprovning och snittar med jultema.

Dels vill jag ha White Party på Lucia med guidad tur till stadens finaste utomhusljus.

Sen vill jag ha släktmiddag för min familj med det där spelet där man pratar, på Annandan typ.

Sen vill jag orka gå på två julfiranden, ett på julafton med vuxna, det borde jag orka, och ett några dagar senare med barnbarn. Och jag vill träffa min familj på jul också. Mikaels barn är ju min familj, men jag vet inte vad jag ska kalla dem annars. Det blir familjen och min familj.

Sen vill jag ha Smörgåstårtetävling, gärna på påsk.

Och sen vill jag bjuda på italiensk buffé.

Och nästa år vill jag bjuda på rungande 10-årsjubileumsbröllopsfest.

Och så vill jag ha teparty med klänning och hatt för tjejer.

Och så vill jag ha en bokklubb, det är inte precis fest, men nästan.

Och så vill jag åka kryssning med mina bästa me-vänner, rullstolsmaffian.

Och så vill jag åka till Sicilien med Ellen.

Och så vill jag åka vart som helst med Mikael.

Det blev visst inte bara middag och fest utan resa också. Ja, och då vill jag för sjutton gubbar åka på Liseberg! Och äta räkmacka på Gothia Towers.

Och åka till London med min kusin. Och hälsa på min brors familj, det känns visserligen nästan lika långt till Huddinge som till Amherst. Min syrra hade jag flygbiljetter till i höstas men jag var för dålig.

Det är lite begränsande för ens festliv om man får feber av att sitta på en stol i mer än en halvtimme. Men jag har såååååå mycket drömmar.

Ja, jag har faktiskt sovit 10h i natt i ett sträck, fast det var riktigt psykiskt pressande igår. Migrän och feber gör det inte precis lättare att somna, och jag hade haft jobbiga nötter innan. Men nu är allt bra. Jag är som väl så positiv av naturen att det dåliga blir som bortblåst väldigt lätt. Av en okej natt. Men tack för det.

Hälsa är ingen pengafråga!

Hjälp, plötsligt gick det upp en sak för mig. Johan säger ju att cancer går före i operationskön och det är ju fint så. Men han bor ju inte i Sverige. Täcker hans försäkring detta? Operation och cancerbehandling kan säkert kosta en miljon. Var får man det ifrån om försäkringen inte täcker? Det är sånt man kan bli hemlös för i det landet. Bettan tjänar ju bra, men inte så man har en miljon över sådär när som helst. Och inte får han någon sjukskrivning heller att tala om, semestern kan ju vara typ 10 dagar för en del.

Och jag som hade lugnat ner mig så mycket angående det.

Jag har i alla fall blod i min kropp!

Och här är bildbeviset. Jag känner mig lite som alla andra människor när min kropp beter sig som alla andras.

Dåliga beslut!

Imorse vaknade jag efter fem timmars sömn klockan 09.00 av att nån bankade hårt på ytterdörren. Dock tror jag att jag drömde det, för jag vet ingen som skulle hit kl 09. Jag var sååååå trött och tänkte att jag skulle försöka somna om av mig själv. Är man så här trött så kan man somna, tänkte jag. Nja, är man såhär trött och har me och har övertrasserat dagen innan så kan man absolut inte somna. Vid 13 orkade jag öppna ögonen och släpa mig upp efter sömnpiller. Satt och läste en stund i väntan på att de skulle verka och somnade sen. Hade kommit ihåg att messa hemtjänsten och ställa in duschen, somnade, och det var LJUVLIGT!!! Men, VAKNADE av alarmet inför duschen 16.45. Hade ställt in duschen men inte alarmet. Och jag hade tidigare tappat mobilen nånstan bredvid sängen eller mellan säng och sängbord, så jag blev hur pigg som helst av att höra det där ljudet i flera minuter medan jag flyttade på nackkuddar, hörselskydd och nådde mobilen med ett långfinger. Sen hade jag nästan somnat om lite, men väcktes ordentligt av reprisen på alarmet 16.55. Om man inte stänger av alarmet utan det slutar själv så ringer det igen 10 min senare. Så nu är jag helt vaken och har sovit 2h samt 5h. Det är bättre än många andra, men jag måste ha 10 timmar på raken eller 11h uppdelat, om jag inte ska bli sämre. Så nu har jag i princip redan feber fast jag inte gått upp ur sängen ens.

Jag borde verkligen skriva sömnregler. En checklista på saker jag ska kolla, följa och hur jag ska bete mig, så jag inte ligger och fattar dåliga beslut som förvärrar sömnbristen. Jag gör det med en gång faktiskt. Regel nr 1. Tro inte att du kan somna om av dig själv. Det behövs nya sömnmedel.

Hette det novent?

Jag läste nyss om företeelsen att tjuvstarta med sina juldekorationer. Jag har ju velat ta fram våra grejer i några veckor men inte orkat. Och varje år i oktober tänker jag att det snart är dags, snart som i om en vecka, inte om en månad. Och våra grannar har satt upp en ljusslinga, några andra också. Och på Ica har de visst haft julsakerna framme en månad. Så det verkar som om det där med att smyga in julen tidigare och tidigare får mer plats. Och nu såg jag alltså att tiden i november före 1 advent alltså kallas novent och är en tjuvstart på julen. UTOMORDENTLIGT, säger jag!

Lite kär, nej, mycket!

Idag var jag på vårdcentralen igen och fick iv-järn. Igår kväll var första kvällen utan feber sen i onsdags. Men nu såklart feber efter idag. Sen följde jag med och handlade mat, sen åt vi laxmiddag vi fått av m&p, och det kändes som om vi hade pratat oavbrutet i 4 timmar. Normalt sett tål jag inte så långa pratstunder, men det är svårt att låta bli att prata med den man älskar. Och jag är så glad för att Mikael inte älskar mig för alla roliga resor vi (inte) gör, eller de stillsamma eller vilda hobbyaktiviteter vi (inte heller) gör, utan att han älskar mig för den jag är när vi pratar med varandra. Som den här skitsjukdomen utvecklas så kanske det kommer en tid när jag inte kan prata längre, och det är såklart skrämmande. Men jag märker ju att vi har kvar vårt förhållande även om vi bara skulle sitta still i soffa och fåtölj och prata och inget mer. Det är jag makalöst tacksam och glad för. Och jag är övertygad om att han inte kommer att sluta älska mig när jag behöver det som mest.

Förresten skämtade vi med varandra på franska på Ica. <3

Finn fem fel

En nära släkting till kungafamiljen har gått bort. Han och hans Margot möttes i 20-årsåldern men fick vänta tills de var 79 innan de blev ett par. Greve Bernadotte efterlämnar storasyster, lillasyster och fem barn.

Jag finner inte fem fel, men vi börjar så får vi se hur långt det går.

Nära släkting. Han är syssling till kungens pappa. Är det nära släkt? Jag känner inte mina föräldrars kusiner, än mindre deras sysslingar.

Har han fem barn med kvinnan han gifte sig med när han var 79? Då har de nog fått barnen tidigare. Om det inte är frun som är mamma till barnen så låter det väldigt respektlöst att mamman då skulle varit nåt mellanspel mellan pappans kärlek till den andra kvinnan och som började redan i 20-årsåldern. Det är ju som om Mikael skulle bli ihop med sitt ex om 20 år och det skulle beskrivas som en kärlekssaga. Inte kul för barnen heller att höra det beskrivas som att pappan aldrig älskat mamman så som han älskar den nya frun. Jag tycker man får vara försiktig med hur man beskriver sånt, för barnens skull. Så det är inte stilfullt av tidningen att skriva så, även om det var så. Men det är väl inte huvudmålet för de där tidningarna. Och "barnen" är väl i 60-70-årsåldern och bryr sig förmodligen inte.

Jag var hursomhelst tvungen att ta reda på hur det låg till. Tydligen träffades de mycket riktigt i 20-årsåldern och blev kära, men Margot flyttade med sin familj till Boden och gifte sig med nån annan och fick tre barn. Oscar gifte sig först med en och sen en annan, äktenskapet med nummer två varade ca 40 år. Vet inte vem som är mamma till vilka av de fem barnen. Och sen när den gamle Oscar träffade den gamla Margot var båda obundna så då blev de tillsammans. Men träffades bara på helgerna, bodde inte i samma stad men var i våningen i Antibes varje september. Man gifter sig inte när man är 90, tyckte Oscar. Och när hon gick bort för nåt år eller två sen så stod det om henne att hon var en kungavän. Och då är hon alltså särbo till mannens pappas syssling. I så fall har jag många vänner. Det är kanske som Facebook, där man är vän med väldigt många. "Några av mina 500 bästa vänner..."

Mikael brukar säga att det är först när man vet nåt om nåt som man märker hur fel det står i tidningen om det. Så nu tar jag det med en nypa salt när det står nära vän, nära släkting osv. Det kanske är nån man vet vad de heter men inte mer. Men fint så, ingen i kungafamiljen vet vad jag heter.

Källa, till informationen alltså, tvivlet har jag själv sått.

Och förresten så är Google så lömska. Det står reklam för olika nyhetshändelser och överst är det alltid Meghan Markle eller kungafamiljen. Jag blir så ofta lurad att läsa för de är ju bra på att sätta rubriker. Och nu har jag återigen lurats av en rubrik, och dessutom läst vidare och letat efter extra information, och skrivit ett småirriterat blogginlägg om saken. De har mig precis där de vill att jag ska vara! Hmm.

Dagens namn

Underbar, rubbad läsning. Förnamn som Skatteverket stoppat sedan den nya namnlagen trädde i kraft 1 juli 2017:

Trollet

Papich

Prinsessan

Amiral

Snäckan

Kråka

Mysco

Tegnér

Anarquia, Anarkia

Pung

Think

Green

Jord

Knorren

Farmor

Pappa

Peculiar

Superfastjellyfish

T-Rex

Stormtass

Källa.

Den eviga kampen

Två kvinnor sliter i en man?

Måndagsbuketten

Flygrädsla

Jag skrev, som ni ser, flygrädsla som rubrik. Jag skrev som vanligt ett stavfel och det första stavnimgsförslaget plattan gav mig var flyg rädsla, och det andra var flygrädsla. Varför får det finnas produkter som föreslår en felstavning före en rättstavning? Jag hade ju dessutom stavat fel på en bokstav, inte på ett mellanslag. Grr.

Men tillbaka till ämnet. Såg en dryg kvart på ett program om flygolyckor och det var ett plan som kraschat i Schweiz. Lång historia kort så kom utredarna fram till att piloten var för dålig och andrepiloten för underdånig så han inte ifrågasatte sin äldre kollega när han borde ha gjort det. 24 personer miste livet. När man undersökte pilotens bakgrund såg man att han ansökt flera gånger men inte klarat nåt med navigering. Och så hade han, när han till slut ändå blev pilot och arbetade som turistpilot i Schweiz, navigerat fel och kommit in i Italien av misstag. Misstaget upptäcktes först när passagerarna såg gatuskyltar på italienska. Jag misstänker ju att det är en skröna, för i Ticino, den italienska kantonen i Schweiz, är gatuskyltarna också på italienska. Men han kan ju ha kommit så väldigt mycket fel att de inte ens skulle ha varit i närheten av varken Ticino eller Italien. Man vill ju inte gärna tro att de inte är korrekta på ett program om flygolyckor, där hela grejen går ut på att ta reda på saker exakt.

Hur som helst, var man inte flygrädd förr så kan man ju bli det av ett sånt program! Men varje flygolycka utreds minutiöst och det är i princip så att samma misstag aldrig sker två gånger. Nån gång har jag sett hur ett helt jetflygplan kraschat för att reparationsmanualen hade missat att nämna specifikt att man skulle använda en ny bricka när man bytte en viss mutter. Så varje olycka förbättrar på ett sätt flygsäkerheten. För alla utom för dem som faktiskt var med om olyckan, de har ju en 100%-ig skadeförekomst på den flighten. Så är det med statistik.

Att hindra barn från att vilja ha godis

Ja, man råkar bara skvätta ut några salladsblad på gladpacken och så är det inga barn som vill komma nära godisskålen, ungefär så som man stoppar en vampyr med vitlök.

Vad har jag gjort???

Inte precis ett litet hål i blusen!

Dagens ord

Läste nyss kanske 10 inredningsbloggar. Läste år väl en halvsannkng. Och lite väl många inlägg om adventsljusstakar, men alla ska ju välja sina favoriter. Och det är ju rätt tid att göra reklam för det nu.

Men dagens ord är strössla. Det låter lite juligt även om strössel är de där pastelliga pinnarna man doppar mjukglassen i.

Nån sa att man skulle strössla med lite guldglans i form av ljusstakar.

Den andra rapporterade om nåns våning och hur hon är djärv och kreativ och strösslar med levande blommor. Förresten undrar jag när vi får se nåt hem som är tråkigt och intetsägande och där växter ses som slöseri med pengar.

Eller va, undrar jag när vi får se ett sånt hem? Det har vi redan. Det finns massa wannabes på Instagram som har precis såna hem. De har ibland också en Dagg-vas med för korta bensinmacksblommor i.

Annars är det ju så fullkomligt självklart att tidningarna gillar djärvt och kreativt och svindyrt. Ett sånt hem på Ikea-budget, det vore nåt!

Älskar förresten hur de i Allt i hemmet brukar ha ett uppslag med två likadana interiörer och den ena är billig och den andra dyr, och så för man gissa. Nu senast var det lätt för jag såg att ljuslyktorna var Kastehelmi. Men jag kan oftast gissa rätt, även om jag inte brukar kunna säga var nån specifik möbel kommer ifrån. Men idén är bra. Att saker inte måste vara dyra för att vara snygga, och kanske också att pengar inte kan köpa smak.

Snart jul!

Ja, vi har ju sett säsongens första snö, även om det var blink, and you miss it. Så nu tar jag mig friheten, i skydd av första snön alltså, om sambandet inte stod klart, att börja prata om jul. Jag har väl i huvudsak två saker att säga.

1) Nu börjar den svåraste tiden på året, den när jag inte får råka avslöja vad folk ska få för julklappar. Jag har köpt två och jag har varit nära att försäja mig 5-6 gånger redan. Hemskt påfrestande på det hela taget.

2) Jag minns i somras när jag funderade på exakt hur tokig jag skulle verka om jag tog fram julgrejerna och hade dem framme året om. Av bekvämlighet alltså. Jul och juli, ni vet. Men så nu tittar jag i almanackan och inser att det blir tajt om tid att få fram stakar och stjärnor. Jag överdriver inte, dessa eviga vårdbesök gör mig galen! Jag hinner inte med mitt liv! Har sex vårdtillfällen i november och ett par sociala grejer och tre projekt som behöver färdigställas, typ brev, ansökningar osv. Men bara det allra nödvändigaste. Sånt som inte är akut blir typ aldrig gjort. Man ska inte stressa på jul så man till slut får en dålig känsla inför det finaste av allt. Real Group sjöng om det redan för typ 20 år sen.

Boken!

Jag pratade med Mikael idag om att jag kört fast, jag behöver ett par grejer till till boken men jag har tänkt i flera dagar men kan inte komma på nåt. Men så sa han nåt och plötsligt inser jag att jag ju kan LJUGA! Jag kan hitta på vad som helst och beskriva det. Hjälp. Ibland slår det slint i hjärnkontoret, alltså.