Idag har jag träffat Michaela, som jag lärde känna för 15 år sen när vi bodde i Borås. Jag älskade deras barn Elsa och Kajsa och trodde aldrig att jag skulle överleva att de flyttade tillbaka till USA. De är nu 15 och 13 och jag minns hur de drack välling och var bebisar. Michaelas halvsyster gifte sig idag och jag kunde träffa Michaela när hon smet undan en stund från mottagningen. Det var fantastiskt roligt! Hon är en av de finaste människorna jag har känt. Att jordklotet har blivit mindre nuförtiden med Facebook och så ger glädje och det är skönt att man kan hänga med lite. Förr blev det ju som att folk dog när de emigrerade, som Karl-Oskar och Kristina.
Jag orkade inte tvätta håret fast det behövdes och jag har massa domningar och feber men det var så värt det. Mikael frågade mig "om jag kommer att tycka att det var värt det imorgon" när han såg hur trött jag var redan innan jag hade klätt på mig, och jag svarade Ja! Nej! Inte imorgon men på måndag! Men det var länge sen nåt kändes så värt priset. Sen hjälpte det ju att Mikael körde mig i bil så jag slapp ta kometen, och sen drog ur Marve ur bakluckan så jag inte ens behövde gå de 20 stegen från bilen.
Den här dagen har varit alldeles fantastisk, på samma gång som jag haft en dålig dag rent fysiskt. Men att vara lycklig för det som är bra fast man också har det dåligt tror jag är en av sakerna jag kan lära mig av att vara sjuk. Och just nu är hjärtat fyllt till brädden med tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar