Nu är det över!

Jag har klarat av koloskopin! Det gjorde ont men jag behövde bara stöna, inte skrika. Och inget var fel, vilket ju är bra på ett sätt. På ett annat sätt är jag nu tillbaka på ruta ett, med magsmärtor och dåliga blodvärden men utan anmärkning på magsäck, tolvfingertarm, tjocktarm, ändtarm, livmoder och äggstockar. Som väl är säger vårdpersonalen dock inte längre Du är helt frisk. Tror rullstolen hjälper till.

Men ruta ett var rätt bra idag. Den bjöd på trevlig vårdpersonal, som alla hade rätt jobb som arbetade med människor. Sköterskan kom ihåg oss från när jag gjorde gastroskopin, inte bara mig i rullstolen utan också att Mikael var med och hjälpte till. Han är en bra man.

På A&E sa en läkare nyss att stödet från nära och kära många gånger är lika viktig som det medicinska. Då tänkte jag på hur snäll Mikael är, tålmodig, hjälpsam. Idag höll han i mina knän när jag skulle hålla upp knäna under undersökningen. Vem står och håller i sin frus ben när hon har en slang i rumpan? Han visste att jag inte skulle orka och hjälpte till med det utan att jag ens behövde fråga. Jag tackade honom efteråt, flera gånger tror jag, och inte bara för knäna, men jag vet inte om jag kan få honom att förstå vad hans hjälp och stöd betyder (nu låter jag lite som kronprinsessan, och det gör jag iofs gärna).

Ruta ett förde också med sig en gudomlig smörgåstårta med räkor, det bästa jag vet!!!! Och sen en bulle till efterrätt. Mamma och pappa visste minsann vad jag helst ville ha som min Första Måltid. Mikael tackade för dem i matbönen.

Jag är dock väldigt migränig, tror fastan bidrog, även om jag drack kalorier, och så får jag lätt migrän när jag överansträmger mig och de senaste 24 timmarna har jag ju varit upp och ner i sängen lika många gånger som på en vecka. Plus att jag sov för lite inatt. Förut blev jag lite utmattningsdeprimerad och grät i en halv sekund men sen hade jag för ont i huvudet och var för trött för att gråta så jag lät bli. Allt har ju gått bättre än jag trodde, även om jag inte har sett slutet på sviterna, så jag är egentligen glad. Bara så trött. Och skallebanket kreverar jag på.

Nu ska jag bara kolla några växande leverfläckar, men det orkar jag inte skynda mig med. Sen vill jag bjuda hem min kusin och hennes man på middag, min bror och hans fru och JOHANNES, och mamma och pappa. Och så vill jag byta till sommartäcke, ta beslut om och helst slänga/skänka alla prylar som är över, allt från min älsklingsbok som är Oxford Dictionary of Literary Terms till Iittalasakerna som nån ville köpa men hon bor i Täby så jag vet inte om hon kommer att tycka att det är över ån efter vatten, till massa kläder som jag inte använder eller som är för små. När jag behöver ha liggvänliga kläder snarare än jobb- och kyrkkläder blir garderoben väldigt annorlunda. Man har ju sas inte mycket användning för sin paljettkjol, som M brukar säga. Man kan inte med att klä upp sig på vårdbesök men det är enda gången man går ut och när ska man annars få göra sig fin. Idag hade jag inte ens torkat håret, men vinden på motorvägen och tempen på 27° gjorde sitt till. 26,9 i sovrummet förut idag, nu hela 25,8 med öppet fönster. Och just det ja, jag måste ansöka om såna där fönsterplast som sänker temperaturen inne. Jag står inte ut med värmen. Men sen måste jag inget mer. Bara förbereda tre vårdbesök som är kvar den här månaden.

Behöver gå upp och dricka. Oh the irony.