Så här håller Anne på nu. Hon hoppar och studsar och dansar och springer efter så många år i ett kroppsligt fängelse. Å, vad jag unnar henne det. Och mig. Fast jag måste vänta. Men just nu känns det ok, jag vill ändå inte lämna Mikael.
Skicka en kommentar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar