Dagens minnesstund

Det var mycket folk på Vår gård i Saltsjöbaden idag när det var minnesstund för Anne Örtegren. Hon var min vän och den bästa ME-förespråkare jag vet. Hon slet för sina medsjuka fast hon själv var väldigt svårt sjuk. Idag på minnesstunden fick jag se hur många som kände den andra Anne, den som inte jag kände. Den friska som besökte många världsdelar och dök och klättrade. Hon var social och full av energi. Att hon lätt fick vänner och inkluderade andra visste jag av erfarenhet.

Jag har haft lite vånda inför idag, och jag ska inte säga att det var helt lätt. Men jag tror att det var värt det. Jag sov några timmar med två täcken och mår bara skräp nu, inte megaskräp. Och det var skönt att få lägga Anne till ro, bildligt i mitt sinne såväl som fysiskt på den plats hon själv valt ut. Jag känner att det var en läkande stund med andra som kände henne bättre, jag kände bara sjuka Anne, men hon var verkligen en kämpe! Och så värd all kärlek hon fick.

Henrik Ennart, vetenskapsjournalisten som skrev flera ME-artiklar i SvD i december, har skrivit om Anne, dagen till ära. Jag tycker såklart att artikeln är jättebra, hoppas ni tycker det också.

Den här dagen ska få symbolisera mer för mig än bara ett farväl till Anne. På ett för personligt plan för att berätta här kommer jag att försöka ta hand om mig själv bättre och försöka lysa där det gör störst skillnad. Jag känner att den senaste månaden har hjälpt mig att fokusera på vem jag är, vad som är viktigast i mitt liv och vem jag vill vara när min tid är ute. Jag har varit inne på det i mina samtal med min ME- psykolog som en del i mitt arbete för acceptans och jag är glad att det vi pratar om ligger och gror i mig och börjar växa.

Mikael var på ett föredrag som en begravningsentreprenör höll i kyrkan härom dagen. Dagen efter dog en av hans gamla vänner och idag var vi på minnesstund. Så det känns lite som ett tema för veckan och något vi behöver hantera. Sorg vid förlust är ju priset för kärlek.

På ett helt annat plan så var det fantastiskt att få pynta mig. Strumpbyxorna var görjobbiga att få på mig och jag kommer att gnälla när jag ska ta bort sminket sen, men det var gott för själen att vara fin en stund. Och jag kunde ha en kavaj igen som var för liten förut, och en kappa som legat undangömd för att den också varit för liten. Jag är fortfarande rund som en ost, men osten är lite mindre nu. Men att jag gläds över det samma dag som Annes kropp tas farväl av gör mig konfunderad och lite att jag skäms. Kroppar är verktyg och man borde vara tacksam över att ha en. Men när kroppen reagerade så svårt som Annes, så orkade hon inte med att ha den hängande som ett ok, eller kanske som en kvarnsten kring hennes hals. Jag borde behandla mig och min kropp med kärlek och medkänsla.

Men läs gärna artikeln i SvD. Det är jättebra om den får många klick. Om ni inte orkar läsa den men ändå orkar klicka på min länk så registreras det och ni har hjälpt till att sprida information om det som gör mitt liv så svårt. Tack, från hjärtat.