Skulle du helst?

Skulle du helst ha dåligt långtidsminne eller dåligt korttidsminne?

Intressant. Jag har ju bägge fast inte i så svår grad som en med minnesförlust eller demens. Och frågan syftar säkert på en svår grad av dåligt minne.

Så om man föreställer sig dåligt långtidsminne, så minns man inte sin barndom. Om man har dåligt korttidsminne minns man inte vad man gjorde igår. Jag antar, och gissar verkligen nu bara, att om man minns sin barndom och sitt liv i allmänhet så bidrar det till att man också har en känsla för vem man är. Om man minns gårdagen men inte sig själv så kanske man har en bra dag, men utan att veta vem man är skulle det kanske vara tomt. Jag tänker på vårt äktenskap till exempel. Jag har inte alla de individuella dagarna i minne, men en del speciella dagar, och med det drar jag liksom en känslomässig slutsats att jag är lycklig med Mikael, oavsett om jag kommer ihåg gårdagen eller inte. Så jag skulle nog hellre ha långtidsminnet kvar.

Det finns ju två filmer om minnesförlust som jag minns på rak arm. En som heter 50 first dates och handlar om en tjej, Drew Barrymore, som efter en olycka vaknar varje morgon utan att minnas gårdagen. Det blir svårt för killen som blir kär i henne eftersom hon inte minns honom. Men i film löser det sig såklart.

Sen finns det ju den om han som tatuerar in sanningar på armen och skriver lappar. Hans minne sträcker sig väl bara nån halvtimme eller så, jag minns inte riktigt (höhö). Och där är det en kvinna vars man har minnesförlust men hon har tvivlat på det och gör ett förfärligt test åt honom, nämligen om han minns insulinsprutan hon fick för tre minuter sedan, och det gör han inte och ger henne en till, så hon tar liksom livet av sig genom honom pga skulden över att inte ha trott på honom. Spoiler sorry. Men de är inte huvudpersoner. Filmen heter såklart Memento.

Sen måste det ju finnas filmer om folk med Alzheimers. Jag minns i alla fall en dokumentär som Louis Theroux gjorde om demens och det är ett väldigt sevärt program, om ni hittar det på nån playtjänst nån dag. En kvinna i 40-årsåldern med begynnande demens och en tioårig dotter förstår inte själv att hon glömmer saker och kan t ex inte ringa sitt hemnummer. Mannen tycker att de ska ta dit nån som är med kvinnan på dagarna men det tycker hon inte behövs. Det berörde mig mycket för att hon var så ung och verkade frisk, tills Louis "testade" henne. En annan man i programmet tog hand om sin helt senila fru, de var kanske 80 år. Hon kunde knappt äta en kaka. Men mannen sa nåt om att i hans hjärta är hon den hon alltid varit. Rörande. Ett annat par däremot gick igenom en skilsmässa. Jag minns inte om det var av ekonomiska skäl eller att han sårade sin fru så mycket, men det var så sorgligt att se. Jag vill verkligen inte döma nån för att de inte älskar tills döden skiljer dem åt, när nu livet på ett sätt har skilt dem åt.

Hur som helst, demens är ju så mycket mer än att inte komma ihåg gårdagen. Om man glömmer hur man gör saker, t ex vad man ska göra om det ligger en kaka på ens tallrik, eller om man inte kommer ihåg längre om en hammare är en maträtt eller ett verktyg, så får det ju värre konsekvenser än att bara inte minnas vissa händelser. Det fanns en kvinna i kyrkan i Borås, för många år sen, som blev dement liksom framför ögonen på församlingen. Det tog såklart rätt lång tid, men för hennes anhöriga gick det säkert alldeles för fort. Med henne förstod jag att det mer var hjärnan det var fel på än bara själva minnet. Hon kunde blanda ihop saker till middag i en kastrull som inte var mat, eller hälla ner själva förpackningen i grytan. Så på det viset är demens mycket större än glömska, på samma som ME är mycket större än trötthet.

Och så blev det en rejäl fundering av den till synes enkla frågan om dåligt minne. Jag ska tänka på några favoritminnen nu och vara glad att jag har dem.