Resultatet av avblindningen av den norska Fas III-studien på Rituximab har getts skriftligt till patienterna och muntligt till allmänheten idag. Det är mycket sämre nyheter än jag hade kunnat förvänta mig. Maria Gjerpe (läkare och ME-patient som blivit frisk av Ritjximab i Fas II) har på sin blogg förklarat att resultatet kallas en nollstudie, dvs "at det ikke er noen forskjell på placebogruppen og gruppen som fikk medisin". Man hade som mål att komma upp i 50% som fick positiva resultat men så skedde alltså inte. Hennes inlägg som jag länkat till är brett och informativt för den som är intresserad.
Fas II-studien visade att 2 av 3 fick positiva resultat men de kunniga säger att ett lägre resultat alltid är att vänta i studier med större antal deltagare. Nu hade man ju varit noga med att alla deltagare skulle vara ordentligt diagnosticerade enligt Kanadakriterierna, men ändå blev det ett så dåligt resultat.
Mella och Fluge har själva sagt hela tiden att de vill hitta undergrupper bland me-patienterna för att veta vilka som svarar på behandlingen och forskare i andra länder håller på med samma sak. Det är alltså fortfarande fullt möjligt att hitta en mekanism hos en del sjuka och som förklarar varför en grupp får bra resultat av Rituximab. Men det kommer inte att bli så att medicinen erbjuds till ME-sjuka om ett par år när indikationen ME lagts till medicinens befintliga användningsområden. Och det är ingen teknisk eller ekonomisk sak utan det fungerar helt enkelt inte på den breda massan. Tidigare har Fluge och Mella sagt att det inte fungerar på de svårast sjuka så det har funnits tecken på att det inte är en bred bot. Dessutom har Stanford inte kommit upp i siffrorna 2/3 som i fas II och inte heller den norska privatklinik som ger Rituximab mot betalning. Så varningssignalerna har funnits där hela tiden. Men det här är ändå oerhört dåliga och trista nyheter. Jag har gråtit i en timme, medan jag försökte sluta gråta för att jag inte orkar med emotionellt arbete och dessutom får migrän av att gråta. Nu är jag torrlagd men tom inuti. Jag tänkte fråga Mikael om vi inte kunde hoppa ut från en hög klippa, hand i hand, men jag vet att jag kommer att må bättre så småningom. Att få ett negativt besked innebär inte att det långsiktiga hoppet är borta, bara att det kommer att krävas mer tålamod än jag först trodde.
Lämpligt nog fick vi god middag (dillkött) av mamma och pappa idag och det hjälte lite att tröstäta barndomsmat med inbyggt värme, kärlek och omtanke. Men ändå. Idag är ingen bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar