Några tekniska aspekter. Många, de flesta tror jag, tar två sorters insulin. Dels ett långtidsverkande som tar hand om det socker som kroppen bränner dygnet runt från sina egna förråd och dels ett måltidsinsulin som tas för att motsvara det man äter. För kanske 20 år sen var Mikaels långtidsverkande insulin lite sämre än det är idag och räckte lite längre än 24 timmar. Så ibland blev det för mycket insulin på nätterna. Han brukar inte vakna av det, det är olika hur folk reagerar. Idag är hans insulin mycket mer precis. Men ingen är mer än människa och diabetes är inte en exakt vetenskap. Det finns numera insulinpumpar, men jag vet inte riktigt hur de fungerar. Mikael tycker inte det är besvärligt att sticka sig så han har aldrig haft nån pump.
Men han har fått ett nytt hjälpmedel som vi älskar båda två. Det är en mätare som sitter på armen i två veckor och mäter hela tiden, bildligt talat, inte varje sekund men jag vet inte hur ofta. Ofta i alla fall. För man kan se sockret i en kurva i en liten apparat som ser ut som en bankdosa. Den ligger i min säng och den håller jag bara mot Mikaels arm och kan kolla så hans socker fortfarande är lagom. Jag går och lägger mig senare än Mikael och eftersom han inte vaknar om han har lågt socker så är detta en oerhörd fördel! Dels för mig som slipper oroa mig för om ett visst ljud betydde lågt socker eller om det bara var en ovanlig snarkning. Men också för att Mikael mäter hela dagarna och har blivit så mycket bättre på att dosera insulin både i tid och mängd. Och den där kurvan är supersmidig! Han har också ett par appar som visar olika saker och som kan kalibreras så de mäter från hans arm om han håller mobilen mot dutten. Det är en plastdutt som är som en femkrona i storlek, de gamla om vi har fått nya, jag ser aldrig pengar längre och vet inte hur de ser ut. Den är i tjocklek som en Othellobricka och har en liten slang, bara typ som ett hästhår i tjocklek, i mitten och den går genom huden och mäter sockret. Man sätter på en ny mätare varje 14 dagar, på vänstra armen ena veckan osv. Tejpen håller fantastiskt bra utan att irritera (peppar peppar) och den håller att simma med ett visst antal minuter. Jag har tittat intresserat när han byter dutt och man bara stoppar en grej i en plastburk och sätter den mot armen och trycker till, om jag minns rätt. Han säger att det inte känns som att sticka sig med en äggpickare vilket jag har trott. Han känner inte heller att det är nåt som sitter i armen utan det enda han känner är en tejpbit på armen. Jag kallar honom cyborg nu när han är en tekniskt ändrad människoversion. Men den sitter ju på armen, inte inne i kroppen, och bara två veckor och inte för evigt. Så cyborg är en överdrift såklart, men jag tycker det är så coolt. Nuförtiden mäter Mikael så ofta att han inte hinner få lågt socker. Och på nätterna är det lättare och tryggare för mig att ha koll genom en apparat än genom mina egna sinnen.
Appen visar dessutom inte bara siffran med en decimal, t ex 13,9, utan också med pil om sockret stiger eller stiger kraftigt, sjunker eller sjunker kraftigt, eller ligger på samma nivå. Så om jag ser att han har 4,4 på natten och det sjunker kraftigt så bör jag väcka Mikael och så får han äta nåt. Jag skulle visserligen vänta 10 minuter och mäta igen så jag inte väcker honom i onödan. Men på 4,4 är man fortfarande normal och han kan ta ansvar själv. En av de jobbigaste sakerna har varit att själva Mikael försvinner när han har mycket lågt socker och jag kan inte samarbeta med honom med logik eller övertalning, hot, mutor eller humor, men nu kan han se vad sockret är innan det har blivit så illa. Om han däremot har 4,4 och det höjs långsamt så behöver jag inte göra nånting och vet att natten blir lugn. Det här är det bästa som har hänt oss på diabetesfronten sen vi träffades för 10 år sen.
Alla får inte en sån här apparat, de är såklart dyra. Om man har en välbehandlad diabetes finns det ingen medicinsk anledning. Men Mikael fick den pga att han inte vaknar själv om han får lågt socker. På dagen blir det sällan ett problem med lågt socker, men på natten. Ofta är det ju inget problem varken dag eller natt, men jag uppskattar att ha fått en chef och en assistent liksom. Och han kan se mycket bättre hur han svarar på viss mat, hur lång tid det tar innan insulinet verkar, hur fort han kan sänka det och hur mycket som krävs. Detta känns i alla fall för mig lite som att ha fått inte bara en mattetenta men också facit. Man måste fortfarande räkna, men man kan kolla så enkelt om det blev rätt.
En vacker dag kan man säkert klona en frisk bukspottkörtel men fram till dess är jag jättetacksam för hans cyborgdutt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar