Så smart men ändå så dum!

Igår var jag så smart att jag skulle ta av locket till kastrullen med champinjonsoppa (som jag gjort!). Jag var så närvarande i nuet att jag såg på locket att handtaget inte var av plast. Så jag stack in saxen som låg bredvid, och aktade mig sålunda från att ta på ett kokhett lock. Jag kände mig så stolt.

Däremot förstod jag inte vad som hände när jag en sekund senare känner nåt som bränner på lillfingret. Men jag rör ju inte locket? Nej, men smarta jag var så upptagen av locket att jag inte tänkte på att ta av locket helt från kastrullen utan bara lyfta det lite åt sidan. Och då kom det varm ånga på min hand. Som jag inte fattade förrän Mikael reste sig och ropade Kallvatten! Kallvatten! Kallvatten! Trots att det gjorde ont i ångan, fattade jag inte vad jag skulle med kallvatten till. På allvar tog det en stund innan det klickade, men jag lydde innan jag fattade, för så brukar det funka när jag är trög och Mikael varnar mig för något. Så när jag stoppade lillfingret i det iskalla kranvattnet fattade jag först inte att jag hade bränt fingret. Men jo, det märktes sen, när jag tog ut mitt numera isande finger ur strålen och det började bränna direkt. Lite pyssel, och upp å ner från soffan, skölja med jämna mellanrum, precis vad jag behöver. Och när jag duschade idag fick jag akta mig för att hålla fingret i vattnet, det var för varmt. Men jag har alltså duschat! Kändes som jag gick ner 2 kg i navelludd, smuts under naglarna, dubbla hälar (bort med sånt där rivjärn) och allmän smuts. Det är rätt skönt att duscha, men det är också jobbigt. Så jobbigt att jag inte orkar varje vecka. På sommaren är det lättare, man kan lufttorka, men på vintern när man dessutom har så mycket torr död hud överallt. Man kan ju inte bara dribbla med nån liten stråle här och var. Välkomna förresten till bloggen om ingenting, idag klagar vi på olika aspekter av att duscha och inte.

Men tillbaka till soppkastrullen. Varför aktar vi oss inte mer för farliga saker? Jag tycker inte det är kul när folk leker med bilen i halka, för att jag var med när Johan kraschade vår bil på gatan bredvid infarten. Alltså, han körde nästan så långsamt det går, men bilen gled som en puttekula, och såklart rätt in i en lyktstolpe, som tryckte in ena bakdörren som när man knycklar ihop en papperslapp. Dessutom har pappa varit med i en bilolycka där en bröt nacken och en landade med ansiktet i ett träd. Så bilar skämtar jag inte med. Där aktar jag mig, inte minst också för att två av mina godaste vänner har whiplashskador och det kan gå riktigt illa.

Vatten kan man kanske inte dö av, vatten på spisplatta i ett normalhem, men man borde ju ha respekt för det. Men det har i alla fall jag inte. Har mer respekt för ugnen, tänker alltid efter vad jag gör så jag inte bränner mig.

Och stora vatten har jag riktig respekt för, eller rädsla. Och eld, liten eller stor. Mikael var på brandövning med civilförsvarskurs härom veckan och han fick släcka en brinnande docka med en filt. Han sa att det var jättesvårt! Nån i gänget klarade det inte ens. Man tror ju att det bara är att lägga en jacka över nån som brinner och så är det fixat. Om det finns veck på filten så fortsätter det brinna där. Elden hittar verkligen syret, och det är en kamp att släcka.

Så vad menar jag med det här långa inlägget? Att jag nog är överdrivet rädd för getingar, och underdrivet rädd för varma grytor med kokande vatten. Och lagom rädd för fula gubbar och inbrottstjuvar, hoppas jag. För det är jag lite rädd för, men så lite att jag sällan tänker på det. Hoppas det är lagom.