Attackhunden

Hunden som Mikael passar är ju en liten flickdocka, typ. Älskar uppmärksamhet som när vi får besök, älskar att bli kliad, älskar Mikael. Hon brukar vara rätt seg och mest ligga och vila och sova här hemma, förutom när Mikael går ut med henne. Och förutom när hon blir kliad då.

Härom veckan när Mikael var hon sin mamma, hade han med sig Vanna, som gick som ett tryffelsvin och luktade precis överallt på marken. Mikael räknade snabbt upp att det på och runt tomten fanns katter, hundar, kaniner, får och rådjur. Vad många spännande dofter! Annars är det inte mycket som lockar henne till mer än att höja ögonbrynen och vända fram magen som man ska klia.

Men idag kom de hem i snön efter en promenad. Vanna älskar snö och hon blir alltid piggare efter en promenad. Så idag rusar en glatt vildsint hund in och vill busa med mig. Hon morrar, låtsasbiter och vill att man ska jaga henne. Hon står lite som en fotbollsmålvakt, än beredd att rycka åt höger, än åt vänster. Fast jag tror hon till och med är snabbare än Ravelli och grabbarna. 

Vanna tycker nog själv att hon är en stor, hemsk och farlig hund, trots att hon är nån decimeter eller två hög. Mikael brukar kalla henne för Attackhunden. Det är så surrealistiskt med tanke på att hon oftast är en söt liten flicka, vän och blid. Men Attackhunden vill busa med handduken Mikael torkar hennes tassar med efter promenaderna. Man ska slita lite lagom i handuken, som hon biter i, och morrar åt. Idag såg jag Attackhunden i full mundering och jag skrattade så gott åt henne. Sen skulle Mikael lämna henne hos ägaren, och Vanna satte iväg som skjuten ur en kanon och var borta vid den andra gården innan Mikael ens hade kommit förbi våra rosbuskar. Hon var som en ny hund. 

Det var härligt att skratta också. Tänk att folk dör varje dag. Vad mycket sorg och smärta det finns på jorden. Tur att det finns så många skäl att skratta också. Och jag tackade Mikael idag för att han inte hade dött.

För det skulle underlätta om folk höll sig vid liv ett tag nu. Vi vill inte att det regnar katter och hundar, som anglofilerna säger, utan att över huvud taget tala om döden visserligen. Jag är nog trött i huvudet. 

Tack för att ni lever och får mig att skratta.

Era nära och kära är lite lyckligare för att ni finns. Underskatta inte den stora tjänsten man gör nån genom att inte dö, den dagen heller!