Jag är en medelålders, rund dam och är antagligen urtypen för Så ska det låta-tittaren. Men det skäms jag ingalunda för, snarare älskar jag det programmet och det kan alla få veta.
Ibland är det ju bättre än annars och gårdagens avsnitt bjöd på ett par rejäla ögonbrynshöjare.
Robert Gustavsson var för första gången inte jätterolig. Det blev för mycket med Roland i en hel timme, även om han lockade några skratt och sjöng mycket bättre än jag visste att han kunde. Hans främsta talang ligger ju dock i komiken och han härmade både Jerry Williams och den typiske dansbandsdansören.
Med sig hade han en pytteliten tjej, vuxen och allt, bara väldigt petite. Såna som man inte vill stå bredvid ens med strl 38, för hur det än blir är mina bröst aldrig små och ihop med en petite tjej så hamnar mina meloner i hennes huvudhöjd och ser förvånansvärt lika huvuden ut, jodå, det har hänt förr.
Hon sjunger i dansband och är musiklärare. Man märkte att hon kunde ta i från tårna, säkert uppskattad till max. Det önskar jag att jag hade blivit.
Men, och nu är jag lite osnäll, så hoppas inte hon läser det här, men hon hade ingen särskilt vacker röst. Hanna hedlund i andra laget lät många gånger bättre. Faktum är att hon sjöng både det ena och det andra på den äran! Dessutom hade hon den mest fantastiska diktion. Hörde vartenda ord. Och hennes röst var som vatten som porlar ur en bäck.
Hennes lagkamrat såg jag först inte vem det var. Såg ut som Zlatan, men så tokiga är väl inga att de får (betalar!!!!!) honom att vara med i mysmusikprogram på söndag kväll. Men nej, när närbilder kom ser man att det -- knorrhanar och baroner, simsällskap och kanoner -- är ingen mindre än Thomas di Leva! I snygg, välsittande kostym och blå ekonomichefsskjorta. Jag kunde inte tro mina ögon! Och ibland blev han sin vanliga rymdblomma, ibland sjöng han rock och tog bort det där lite svällande ljudet från rösten och rätt riktigt rivig! Han var skicklig, inte bara knäpp! Och det blev jag lite kär i. Hanna var också en stor, härlig uppdatering värd, så igår var bra på så många plan.
2 kommentarer:
Jag håller med dig om den där dansbandstjejens röst. Jag tyckte bara det var smärtsamt att höra henne sjunga men med Hanna var det minsann en annan sak. Tyckte också att det var spännande att få se en annan sida av DiLeva men så är jag också en medelålders "dam" :-D
Den hær gången var det ett givet A-lag och ett B-lag, då blir inte dynamiken så kul. Och DiLeva ska ju rocka och bæra kostym, inte nåt annat. Han fick upprättelse i mitt universum nær vi såg reprisen.
Skicka en kommentar