Stod med näsan i toaspegeln och pincett i högsta hugg. Ett -- ryck! Två - ryck!! Tre - ryck!!! Följt av [du*får*inte]
Transkriberat till verkligheten betydde detta att jag hann rycka ur tre gråa hår ur luggen innan jag kunde förmå mig att stoppa mig. Jag har bestämt mig för att sluta rycka gråa hår. Armarna orkar inte mer än enstaka, och inte enstaka varje dag alltså. Och så är jag rädd att jag ska tunna ut mitt hår, som redan är 1/3 tunnare än för ett år sen. Jag har köpt hårtoning och ska göra det nån gång när jag orkar. Före i sommar, hoppas jag.
Men hur är det? Jag har inte tonat håret sen 1992. Ska man fortfarande skölja tills vattnet är vitt igen? Och läcker man färg om man vid nästa hårtvätt använder vit handduk? Jag tror jag får göra som mamma, goggla in det i duschen, kanske sitta på duschstolen och vila. Undrar om jag kan få Mikaels hjälp. Han är ju ingen hårfrisörska precis men han har två döttrar med långt, tjockt hår, så han tvättar och borstar så fint, så fint. Jag sliter mer, jag gör ju aldrig nåt långsamt om det kan göras fort. MEN det ska vi ändra på i år. Tar ett djupt andetag, nej två behövs faktiskt, och nu skriver jag till och med långsammare!
Jag vet inte varför jag måste rycka bort gråa hår. Jag klarar inte av att se dem. Jag är 20 år för tidig. Jag tycker egentligen inte ens att jag är medelålders. Men om man lever tills man är 80 så är jag inte ens i underkant av medelåldern. Fast det finns väl flera steg mellan medelåldern och ålderdomen. När man är 60-70 måste väl kallas nåt, då är man ju inte gammal än, men kanske på god väg.
Jaja, det dog tre hårstrån innan jag fick kontrollen över min tanke att ALLA GRÅA MÅSTE RYCKAS UT.
Hjälp vad hungrig jag blev nu, halv tre på natten. Ingen ordning.
5 kommentarer:
Sist sa frisören att jag hade ca 30% grått hår. Det tycker jag nu inte riktigt verkar vara sant, men nog är det dags för en liten rotfärgning. Jag har inte varit hos frisören på bra länge, men det är mest för att en annan frisör totalt misslyckades med klippningen för något år sedan och jag bara har velat låta mitt bakhår växa ut i lugn och ro. Skulle jag rycka hår med pincett kan jag lätt konstatera att jag skulle upplevas som skallig, så det ska jag nog låta bli.
Har du fått lite åldersnoja?
Hör här då: igår på nyheterna handlade det mest om terrorister. Man nämnde Twin Towers och att det hände 11 sep 2001, alltså 14 år sen i år. Känns det inte som ganska nyss?! Jag räknade snabbt ut att om 14 år är jag 84 år, alltså GANSKA SNART. Alltså är livet slut ganska snart. Det var en sobering thought. Döden döden döden.
Carpe diem alltså. Käka semlor, inte morötter. Slå klackarna i taket. Gör gott mot andra.
modren
Så där gjorde jag förut också, ryckte de grå stråna men så sade maken (för att retas är bäst att tillägga) att fortsätter du så där så kommer du bli flintskallig och då slutade jag :-D
Det är inte för tidigt, du är snarare lite sen! Det är nu det händer, fast i mitt fall typ när jag var 30. Det är du som lever i förnekelse. Och det kan man väl få unna sig?
Fast om du vill så kvistar jag över och fixar färgen åt dig endera månaden, jag har ju fått beviljad färdtjänst. Sen kan du ju lära Mikael, för när man väl börjat får man ju en utväxt, så då är det bara att färga vidare. Evinnerligen.
Grått, ja. Kan man inte bara kalla det blek variant av brunt?
Jag ær kluven till hur jag ska göra nær dagen kommer. Færgar man ser man yngre ut. Men vill jag verkligen se yngre ut? Ær ung och smal mitt ständiga ideal att spæka och pina mig mot? Kanske jag ska satsa på medelålders och mullig. Kan man finna lyckan i att slippa hetsen? Eller känner man sig som om man har gett upp? Svåra frågor på randen till medelåldern.
Skicka en kommentar