Bättre

Insåg igår att jag är bättre på pacing och mindfulness än vad jag var för ett år sen, och väldigt mycket bättre än för fem år sen.

Jag har fortfarande inte ens kommit halvvägs till målet, men det är inte det viktiga. Att jag anstränger mig och går åt rätt håll är allt.

Jag är faktiskt stolt över mig själv.

En sak till jag inser att jag kommit en bit på väg med, är att jag numera vågar ha mål, eller nästan i alla fall. Förut har jag inte velat bestämma mig för saker eftersom jag känner att det är sjukdomen som har kontrollen, plus att känslan av misslyckande tar för mycket energi.

Nu vågar jag sätta mål och fatta beslut, väldigt små dock, och klarar bättre av att existera i det där osäkra området som är strävan efter nåt som man inte vet om man kan nå.

Att göra en utvärdering av sig själv behöver inte bara sluta med att man sörjer förlorade aktivitetsförmågor.

Kloka sjukstugepoeten C skrev nåt om att man ska vara snäll mot andra, och att man själv är en av dem. Jag träffar oftast bara Mikael, och tycker inte att jag kan göra så mycket snällt för honom som jag tycker att jag borde och han förtjänar. Och att jag lider allmän brist på goda gärningar.

Men såg insåg jag att om jag inte kan vara snäll mot andra, för att jag inte orkar göra varken snälla eller elaka saker, så kan jag fortfarande vara snäll mot mig själv. Jag är också en viktig person som förtjänar kärlek, omtanke och kanske till och med lite lyx ibland! Jag ska börja se på mig själv som en person som jag kan göra goda gärningar för.

Och idag består godheten av att inte tvinga upp mig ur sängen före klockan sex, eftersom jag inte har orkat. Och inte få dåligt samvete över det, utan känna att jag gör nåt snällt mot någon fin person.

Coolt.