Filmen "Unbroken" (eller om den heter något annat på svenska) är skriven av Laura Hillenbrand och hon har svår ME. Boken tog sju år att skriva och under tre av dem kunde hon inte lämna hemmet. Boken eller filmen handlar inte om me, men författaren har belyst sjukdomen i en del intervjuer osv.
Detta leder mig till några olika tankar.
Jag vill bli författare. Varför kan hon skriva, men inte jag? Jag kan inte läsa nästan nånting, medan hon har gjort massa research i åratal. Borde jag bara ta mig samman, är det det hon har gjort? Ska jag känna mig dålig och misslyckad för att jag inte skrivit nån bok än?
Jag inser att jag förmodligen är sjukare än hon på just det kognitiva planet, för det är då inte brist på lust som håller böckerna inlåsta i huvudet på mig.
Samma sjukdom kan visa sig lite olika, man kan ha betoning på vissa system eller andra, eller så kommer symptomen gradvis och man har inte fått ett visst symptom än, eller en viss förvärring. Okej, så långt.
Men ska man då tro att bara jag blir frisk så kommer jag att skriva. Eller måla tavlor, skriva musikaler, få en stor familj, resa, ha bokcirklar i tv i min perfekt inredda våning. Kanske, kanske inte.
Det var nog det som kuratorn försökte lära mig när hon frågade om jag kände många som kunde sticka till Paris nästa dag. Nej, det gjorde jag ju inte. Antingen har de barn, eller så måste de jobba, och om de inte har ett jobb kanske de inte skulle ha råd utan att spara först. Så det är inte bara me-sjuka som inte är fria att göra vad vi vill.
De flesta människor har massa måsten som de aldrig hinner med, de känner sig otillräckliga i sina roller som föräldrar, äkta makar, söner/döttrar, arbetskamrater osv osv osv. Och kanske ser deras hus perfekt ut, för att de ägnar all sin tid och alla sina pengar åt att renovera och pynta och sprida sin blogg. Men de kanske inte är perfekta på alla plan i livet. De kanske inte ens är perfekta på det enda planet de visar för läsarna, bloggen, där de kan stå och flytta/flytta bort saker och köpa blommor och skapa stilleben och fota med proffskamera och låtsassol.
Jag har hinder i mitt liv för vad jag vill göra, hinder som beror på sjukdom. Vissa hinder har andra också, och på det sättet är jag precis som de, både svag och stark, som alla andra. Men på ett annat plan så hindrar mig sjukdomen från att städa, köpa nya strumpor, spela piano, läsa böcker, prata i telefon. Detta brukar vara valbara aktiviteter i normala människors liv. Dessa har jag inte, och det har jag rätt att sörja, när det kommer på. Det är inte nyttigt att säga Men ingen annan kan heller åka till Paris imorgon, så du tänker fel om din sjukdom. Jag behöver sörja, och jag gör det också. Trots att KBT-människan inte tyckte det var nödvändigt.
Men att sörja en liten pragmatisk stund är kanske friskt. Att göra sitt liv till ett drama eller en dokusåpa är kanske inte lika friskt. Och den som känner för mycket behöver bli coolare, och den som har en rygg som en gås med vatten kanske behöver träna på sin empati. Vi är inte likadana.
Vi är bara lika underbara.
