Måste bara... Söndag, natt mot ny vecka

Jag ska ta nya tag med min sömn eftersom den har varit sämre än vanligt några månader. Mikael och jag pratade länge och intensivt om min sjukdom och vårt liv och framtid. Massa insikter, massa rotande i sånt som gör ont och som jag är livrädd för.

I lördags hade Mikael varit i Köpenhamn på ett möte för alla församlingsföreståndare i Norden tillsammans med äldste Bednar, en nutida apostel. Mikael berättade i förrgår om många kloka saker som kommit fram och hur vi kan tillämpa dem på oss. Särskilt en sak kändes viktig, och det är att det bara är Gud som inte gör misstag. Alla andra misslyckas. Ibland gör man fel och dumheter så att det går ut över andra till och med. Men det måste vara så. Vi lär oss inte av att leva ensamma i en bubbla. Erfarenheter lär oss saker, och ibland går det ut över andra. Det är ju inte heller meningen att vi ska gå genom livet utan att påverka eller påverkas. Ett vakuum är ingen bra livsskola.

Förutom det så insåg Mikael att sättet att lära sig om nåt till viss mån kan läsa om det, se en how-to-video på YouTube, eller höra nån berätta. Det är när man provar själv som man verkligen lär sig. Teoretisk kunskap om nåt -- t ex Man blir stark av att gå igenom svårigheter -- betyder ingenting. Styrkan kommer bara genom själva erfarenheten. Tänker på Sheldon i Big Bang Theory. Han kan alla trafikregler och vad som sitter ungefär var på bilen, men inte förrän han sätter sig i förarsätet på en bil får vi se hur Sheldon Cooper, Ph.D., kör som en blind nunna.

I kyrkans tidiga historia hade de blivit utdrivna från nån stad, det hände flera gånger så jag kommer inte ihåg var detta var. En man blev utsedd att åka tillbaka till staden och betala kyrkans skulder. Han åkte, men hur det blev så misslyckades han med att betala av skulderna, och kände sig därför misslyckad. Jag minns inte vilken vers svaret står i, och jag kan inte citera det precis, men Gud svarade mannen att det inte var meningen att han skulle utföra uppgiften, utan lära sig av att ha försökt. Jag har många gånger tänkt på det, men först idag kopplade jag riktigt. Det jag håller på med i mitt så kallade liv, känns så ofta som ett misslyckande. Jag bär inte min del av vårt förhållande, varken i hemmet eller mer bildligt. Jag är dessutom närmast paniskt rädd för den försämring som jag märker och förväntar mig. Att jag har gett mig ut på så många impulsiva utflykter och kometturer i sommar, och köpt massa gott på hemköp, är för att jag vill ta chansen om det är sista gången jag klarar det. Mina förmågor försvinner ju långsamt, och jag tror inte Mikael ska lämna mig när jag blir för handikappad, utan jag vet inte hur jag själv ska hantera en allvarlig försämring. Att inte kunna gå upp och kissa själv, inte nånsin kunna se utanför ett mörklagt sovrum, om jag inte kan svälja själv eller prata, eller lyssna. Vem är jag då? Hur ska jag klara det? Samtidigt som det inte är nån idé att oroa sig, det är egentligen dålig användning av fantasin! Men om inte nån hittar nåt som kan vända mitt progressiva sjukdomsförlopp, så är det fråga om när, inte om. Och jag agerar impulsivt för att döva mina känslor med gott och blandat. För att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna. Känner mig också eskalerande asocial, och snart nog varje social kontakt upplever jag som ett fiasko för att jag är så ovan och trögtänkt att jag inte gillar hur jag klarar sociala situationer, som kräver en snabbtänkthet i samspelet som jag inte har.

Men så plötsligt inser jag att mitt lilla liv, där jag "misslyckas" på så många fronter, kanske inte var meningen att jag skulle lyckas med, det var meningen att jag skulle lära mig något av att försöka.

Tårarna sprutade när jag gjorde den insikten. Jag är sjuk och onyttig, men det var aldrig meningen att jag skulle vinna i effektivitet. Jag skulle lära mig. Kanske ska jag lära mig om min egen styrka fast jag känner mig så svag. Kanske skulle jag komma till insikter, inte laga middag varje dag. Jag har mätt allting fel.

Mikael sa att han inte känner många som har ett sånt prövande liv som jag. Han beundrar mig för hur stark jag är och hur jag hanterar det. Ja, då lipade jag såklart igen. Det gick åt mycket snytpapper igår kväll. Och det passar ju bra, när jag först (i lördags) rensar ut varenda droppe vätska i sann montezumastil, sen kissar hela kvällen för att jag hade kraschat. Då passar ju snor och gråt bra, nu har jag snart inga kroppsvätskor kvar.

Men jag känner att jag har en ny syn. En klarare, sannare syn. Jag vågar kanske möta min rädsla för försämring om jag kan tänka mig att hur det än blir så har jag varit stark. Jag visste inte det. Att en livsvisdom, en lärdom, gör en stark, inte att ett liv som handikappad är ett misslyckande. Jag skulle aldrig säga så om nån annan, varför har jag trott det om mig själv?!

Ja, jag ska skärpa till mig med mina sömnrutiner och jag får inte producera, bara konsumera, när jag har lagt mig. Så jag slutar här. Jag vet att jag inte har lyckats klä upplevelsen precis i ord, men det är också okej. Lite misslyckande har aldrig skadat nån. Just det.