Dagens klokord

Det mesta går att sudda ut med jämförelser, det läste jag i min klokbok idag. Jag har glömt den ett litet tag.

Och genast tänker jag på vad en smart kvinna sa i ett tv-program om månggifte (nej, i min kyrka har vi inget månggifte). Hon sa att jämförelser förstör, och menade att om hon och hennes man har skapat det liv och det äktenskap de vill, så är man nöjd. Men om man då sneglar över axeln på hur en annan fru har det, så kanske man blir missnöjd med sitt liv och vill ha vad hon har, fast man var alldeles nöjd med sitt eget liv alldeles nyss.

Mikael och jag pratade filosofiskt om pengar i veckan. Det är bra att vara rik, om man använder pengarna vettigt. Om man gör det till sitt livs mission att utrota mässlingen t ex (det är väl vad Bill Gates och hans fru ägnar sig åt, bland annat) så är det ju en fantastisk sak. Mina föräldrar bruka berätta om familjen i USA som hade sex bilar. Genast börjar man tänka på onödigt överflöd och miljöutsläpp och annat. Men tydligen hade de de flesta av sina bilar utlånade till folk som behövde den, av olika skäl. Det är ju en fantastisk gärning.

Dessutom älskar jag takrosetter och serveringsgång och hade gärna bott i en sekelskifteslägenhet med rum i fil och skjutdörrar. Jag kanske sa det redan nyss. Och Mikael kan hitta på en roligare bil, och jag vill ha en segway och semester på valfri italiensk ö, och skor som oftast är för dyra.

Ja, så vi har inget emot att vara rika. Och i jämförelse med de flesta medmänniskor på jorden så har vi det fantastiskt. Kyl, frys, spis, diskmaskin, centralvärme, treglasfönster, tvättmaskin, torktumlare, golvvärme, veranda, trädgård med rosbuskar, pengar i skåpen och på kontona. Och Mikael köper alltid munkar av fotbollsungdomar som ringer på och samlar till resa. Vi har bil och en parkeringsplats i andra ändan av området, men Mikael kan gå dit och dör inte av det, och det går lika bra som nåt annat. Jag har till och med ett handikapp-parkeringstillstånd, så jag kan gå av nära dit vi ska och få hjälp av Mikael. Vi har skåpet fullt av specerier och till och med en godishylla med 86%-ig choklad (som väl är, den tar jag nämligen inte i med tång). Vi har också hela frysen full med rostbröd, min senaste förälskelse, och till och med en hel brie i kylen.

Garderoben är full fast jag rensade bort hälften, då när jag hade gått ner 16 kg. Nu är jag eventuellt tillbaka i de faggorna igen, men jag ska nog sluta med saroten och den är största boven. Nu har jag dock helt glömt av vartåt det här barkade. Nåt om å vara rik. Jag får gå bredvid min man, hålla honom i handen, får svara för mig själv i affärer, jag kan säga åt honom om han dummar sig utan att riskera att bli stenad. Eller riskera att bli förskjuten för att jag inte skänker honom några barn, gäller det fortfarande? Vi har tillsammans ganska mycket samlad kunskap om hur saker fungerar, atomer och människor, typ. Vi är rika på de allra flesta sätt jag kan komma på.

Men jämför vi oss med nån som har en våning ("våning") med takhöjd och bibliotek och allt, så erkänner jag, så vill jag bo.

Men vad måste man göra för att få ett sånt liv som gör att man tycker det är rimliga hyror på Strandvägen. Det livet vet vi inget om rent personligen. Men det innebär inte att man tillbringar sina 9 to 5 på jobbet och sen går hem, det blir det inga takrosetter av. Inte heller blir det det när Mikael hjälper folk med sina datorer. Han kan ju inte ta betalt vad han egentligen kostar, utan ett vänskapspris blir det, där det är Mikael som står för vänskapen. Och han engagerar sig i Rme, hjälper till i alla lägen. Takrosett eller mitt liv med Mikael? LÄTTASTE VALET NÅNSIN!

Jag vill ha en snäll man, en som har tid att vara snäll mot människor, inte en med vassa armbågar som tjänar miljoner och är tidsmässigt livegen sin firma. Jag kan snegla på takrosetten och vilja ha den. Men inte vilja ha det liv som krävs för att ha råd med den. Förresten finns det takrosetter på Bauhus. Ha kakan och äta den. Och inte snegla på Strandvägen utan älska sitt liv!