Dagens klokord

"Man borde njuta av småglädjorna lite oftare."

Min första tanke var att jag är så trög att jag fick slå upp meningen ovan tre gånger i boken för att jag inte kom ihåg orden från början till slut i ett svep. Fast jag menar då att det var en småglädje att det inte alltid är så illa.

Och så har jag orkat klä på mig idag. Fast jag orkade bara hämta in posten, inte gå ut med soporna. Så det var ju en småsur, inte en småglädje. Hur hittar man glädje i en dag som varit ovanligt dålig? Utan att säga att glädjen är att det inte är så jämt? Att jag är glad att jag har fått lättare att äta igen, men bara för att jag insåg idag när jag hade svårt att tugga i mig middagen, att det inte har känts så på länge. Ni fattar. Ju mer jag tänker, desto fler saker hittar jag att klaga på den här dagen. Migrän två gånger. Men var är glädjorna??!!

JAG VET!! Jag har hittat riktiga lockar i mitt hår! De är nog svett och fett och smuts, men ändå! Jag älskar mina lockar. Jag tänker på hur söta våra barn skulle bli.

Det är en glädje att tänka på. Våra barn. Och dem som inte är mina utan hans, men som jag älskar, allihop.

Ett av mina allra underbaraste minnen var när Lina var här med familjen, Belle var fyra månader. Precis lagom små för att jag ska orka bära, precis så stor att hon inte ramlar åt alla håll utan har lite stadga i sig, så jag behöver hålla uppe henne, inte ihop henne, om ni fattar vad jag menar. Jag tog det underbara barnet och gick ut på framsidan. Det var lite lugnare där, vilket jag var ute efter, men Belle gillade idén. Hon somnade, med sina små frökenandetag vid min hals. Det finns inget bättre i hela.världen. Så kan nån ha med sig en sån hit nästa gång? Jag avböjer lite skämmigt unge herr karlsson, han är inte en fröken som snusar fint på axeln. Han är lite av ett jovialiskt godståg tror jag. Fast jag skulle gärna stifta närmare bekantskap med hans bebislår.

Ja, det hemska är ju att min egen bror ha två små gulligt feta söner som jag inte ens har träffat. Och jag inte riktigt se skillnad på dem heller. Om man inte ser ögonfärgen på fotot, då vet jag att det är Oskar.

Att det finns så många att älska, men så långt bort. Jag kan ju inte ha några barn så är det ju, men jag vill gärna hålla nån ibland. Jag vet inte ens vilka som har fött barn i min församling. Har noll pejl! Det blir ju så när man nästan aldrig kan gå. Imorgon är det ett särskilt satellitutsänt möte bara för kvinnor, jag vet bara i Norden men det kan vara i hela Europa. Få se vad de säger imorgon. Jag tänker i alla fall gå. Har tagit fram kläder, epilerat benen, tänkt ut örhängen och plockat fram. Det är två timmar, men jag tänkte klara det, i min fina specialstol.

Men idag? Jag gör nog bäst i att lyda mitt eget råd att inte kommunicera, bara konsumera när jag lagt mig. Så jag inte hetsar upp mig för nåt. Som glädje...

Må så gott, alla I som här inträden...
Förresten tror jag att om vi hade fått barn i USA så hade jag gillat om vi fick en flicka som kunde heta Audrey. Fast Audrey Olergård är lite av en praktvurpa.

Jag gillar Elle (och Ella) och Lea också. Lea efter Totos låt, som hon stavar med -h på slutet.

Jag tror jag ska lyssna på den nu.

Vad fin den här stunden blev, när jag kravlade mig ur hålet som var idag, kikade över kanten och såg en vacker men bildlig solnedgång. Man kan ändra sina känslor genom att ändra sina tankar. Det heter visst KBT