Lögner?!

Jag läste om SD-kvinnan som figurerat på foto med nazistarmbindel. Fotot såg obehagligt ut, nazistkorset innefattar så mycket känslor och jag tycker att det är förfärligt att nazismen inte är död.

När kvinnan, som står högt/högst upp på både kommun- och landstingsvalsedlar, blir konfronterad av media om saken säger hon att det inte stämmer, hon har inte gjort det, det är skrämmande, nån försöker sätta dit henne osv.

Och sen avgår hon. För att bilden var äkta.

Jag är kanske naiv, men är det så i dagens Sverige att man kan ljuga vem som helst rätt upp i ansiktet? Och att man kan dra till med så feta lögner att svart blir vitt?

Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att ha på sig en armbindel med hakkors. Det är väl kanske dessutom olagligt och straffbart. Men att det finns alla möjliga sorters idioter visste vi ju. På båda ytterändarna av den politiska skalan finns det våldsbenägna och korkade extremister. På nåt sätt är åsiktsfrihet så värdefullt att jag väljer bort diktaturen mot en handfull som är politiskt inkorrekta. Nånstans mellan hets mot folkgrupp och yttrandefrihet har vi gränsen, vi och alla civiliserade länder.

Men när en person som ska inte bara representera utan även få sitt levebröd av svenska folket, av mig, när en sån person blåljuger, då blir jag rädd. Jag trodde att det fanns nån heder kvar.

En släkting till mig fick åka hem igen på morgonen före jobbet för att hen hade glömt nåt hemma. Och ser sin partner röka. Neeeej, jag röker inte. Hen kunde inte med bästa vilja i världen se i ansiktet på sin livspartner att hen blåljög. Och hur hämtar man sig efter det? När den man lovat allt, i lust och i nöd, kan ljuga så att man inte ens kan se det. Ja, då är det väl inte konstigt om politiker ljuger för media.