Dagens budskap 2

Mina föräldrar har uppfostrat oss barn till politiskt intresserade varelser, eftersom det är så vi påverkar vår omvärld, till det bättre, eller till det sämre om "de goda" inte gör nånting.

Jag har också i den späda åldern av tolv år varit med på foto i alla Sveriges större tidningar och bra många av de mindre. Mamma hade skrivit brev till Ulf Adelsohn och han kom hem till oss som en del av valspurten (har jag för mig) och fyllde huset och gatan med journalister och fotografer. Johan och jag intervjuades även i radio och jag minns att de frågade oss om vi kunde alla namnen på partiledarna (eller om vi var stackars hjärntvättade ungar som bara kunde ett namn). Jag minns också hur jag blev rätt nervös, för en av journalisterna som pratade med oss barn kom från FibAktuellt. Jag hade förstått att det var en brösttidning och den ville jag absolut inte vara med i.

Hur som helst, detta tidiga möte med politiken har lärt mig en del. Att en person, ett brev, en insändare kan påverka. En person är inte så liten och maktlös som man kan tro.

Jag har också alltid haft respekt för politiker, för att de offrar mycket för att hjälpa landet och kanske inte ser sina familjer så mycket som de vill, och som dessutom mest får skäll och aldrig tack. Låt mig tillägga att jag är lite mindre naiv nu, och kanske tror att de flesta inom politiken drivs av samhällsengagemang. Kanske.

Så idag blev jag mycket stolt över min kusin Terez, som skrev och protesterade mot en "nyhet" som blivit rätt stor idag, nämligen att föräldraförsäkringen är en mammafälla och har staten rätt att lämna sånt spelrum att folk fattar ojämlika val. (Förresten hade jag Terez handgjorda lerkulehalsband på mig på Ulf Adelsohn-fotot.) Hon upphävde sin röst till försvar av barnen, att det viktigaste i livet inte är karriären, att barn behöver sina föräldrar, ja, nu minns jag inte längre vad hon skrev men det var kort och koncist och huvet på spiken.

Varför är det så fruktansvärt med mammafälla? Är det inte bra mycket värre med barnfällor? Minskad och försvårad anknytning till föräldrarna de första åren och sen en armbågevass miljö där den som skriker högst blir lyssnad på. Eller kanske skällt på. Har vi nått så långt i "civiliseringen" att en kvinnas karriär vinner över ett barns rätt till sin mamma. Eller pappa, om man väljer det så. Men VÄLJER är just nyckelordet. Ska barnen i Sverige tillhöra staten och användas i jämlikhetsskapande politiska drev, eller tillhör barnen föräldrarna, som -- i alla fall om de tillbringar nån väsentlig tid med barnen -- känner dem bäst, och framför allt älskar dem och har ett helt annat tålamod med dem än anställd personal. Och som inte skulle glömma av dem på utflykt eller låta dem rymma och fyra timmar senare fortfarande inte ha märkt att de saknas. (Detta är inget påhopp av förskolepersonal. Men det är annorlunda. Man glömmer inte bort nån som har bott inuti en. Så är det bara.)

Igår såg jag en bild från ett dagis som hade fått problem med råttor. Speakerrösten sa att här går i vanliga fall 85 barn och jag kunde inte fortsätta lyssna. ÅTTIOFEM?!

Igår läste jag om en mamma med svår migrän vars 4-åriga dotter hade börjat klaga på ont i pannan. Det gör mer ont när jag pratar eller rör mig, sa hon, och idag hade hon haft svårt med lampor. En fyraåring med migrän. Mitt hjärta krossas.

Ska hon vara på dagis hela dagarna? Jag kan inte tänka mig många mer påfrestande miljöer för en migräniker. Det skulle vara en ishockeymatch i så fall.
Min bror Johan i USA har tvillingsöner. Den ena har legat på sjukhus och kom hem igår för en böld på halsen som nog var Bellas streptokocker. För tre månader sen hade han lunginflammation. Om han får en smitta till ska de börja utreda honom för fel på immunförsvaret. Jag blir kallsvettig och hoppas inte han har fått me. Tjejerna går ju i förskolan, nollan kanske det motsvarar hos oss, och när höstterminen börjar får de ju med sig massa virus och bakterier hem. Om Oskar hade gått på dagis hade han säkert varit ännu sjukare. Det är inte dåligt för barn att träffa andra barn, men det är inte nödvändigt med långa dagar, som institutionalisering mer, och inte förrän barnen har utvecklats så pass mycket att de kan leva jämte andra. Och, tycker jag, att de bör ha förmågan att berätta om sin dag, berätta om nåt gjort dem ledsna, eller vad de gjort bra och får beröm för.

Min bror är hemma med barnen för att hans fru som är advokat har bättre jobb än han, mer betalt i alla fall. Ingen av dem vill egentligen ha den fördelningen, men man gör vad som är nödvändigt för sin familj.

Så den där mammafällan ni pratade om idag på radio och i notiser i tidningarna och på fejan. Vem för barnens talan? Hur mår barn och unga idag? Varför ska det vara fult att säga att barn behöver vara med sina föräldrar. Inte kvalitetstid utan kvantitetstid. Om man inte har lyssnat på 1 000 ointressanta fakta om transformers och maskar och valpar, då kommer barnen inte att berätta det där sista stora, hemska. Om vi som samhälle lär barn att föräldrar ska överge sina barn den större delen av tiden och låta folk som inte älskar dem fostra dem, då tycker jag det är lätt att förutspå framtiden. När de blir tonåringar kommer de inte ha nån anledning att lyssna på sina föräldrar, de har ju faktiskt inte haft tid att lyssna på dem. Och antingen ringer de bris, som förhoppningsvis inte tutar upptaget, eller nån kurator i skolan som ska hjälpa till när saker gått överstyr.

Självklart "förstör" inte förskolan barnen.

Men att kalla det bättre alternativet, en förälder som har tid för och fostrar sitt barn, för en kvinnofälla är att omyndigförklara de familjer som väljer att själva ta huvudansvaret för sina små barn. Det här är en av de tre viktigaste politiska frågorna för mig. Samhället vinner inget på sikt av att institutionalisera de yngsta. Det finns vetenskapliga bevis för att små barn behöver sina föräldrar. Att felaktigt fokusera den här debatten på "kvinnofälla" är att rent bokstavligt kasta ut barnet med badvattnet.

Mitt hjärta gråter över det.