Jag var på semester i Egypten för tio år sen eller så. När vi var där var det ramadan, och vi fick reda på lite om det. Medan månen under cirka en månad inte ser ut som en parentes, ) eller (, utan en leende mun, då har man Ramadan. Medan solen lyser ska man inte äta eller dricka, samt tänka extra på sin tro och ge mat till de fattiga. Man ger så mycket man kan, och är man gravid eller sjuk så tar man sina mediciner ändå.
Vi har nåt liknande i vår kyrka, förutom att det inte är under en månad utan under ett dygn den första söndagen i månaden. Då ska man avstå från mat och dryck, tänka extra på sin tro, samt ge mat till de fattiga (vi sätter in pengar snarare än hitta några specifika fattiga själva). Jag tycker om när man får reda på nån lärosats från en annan religion, och känner igen sig i den. Det gör att förstående och tolerans och till och med kärlek mellan människor ökar. Det man inte känner igen eller är van vid, kan upplevas som skrämmande. Och utan att fördenskull låta som en Sverigedemokrat, så har jag full förståelse för om man är rädd för muslima extremister. Och man ser oftast inte vilka de är, och så drar man alla över en kam. Men efter min vecka med ramadan är jag benägen att dra muslimer över en annan kam, nämligen att de är normala människor med en tro som är som min, ungefär. De går inte omkring med bomber i skorna.
Korsriddarna, någon?
1 kommentar:
Man värjer sig inför tanken på politiker som begått brott.
Men samtidigt - om man i ungdomen var vild och tokig och inte förstod bättre, och satt av ett straff för något - kan man då inte förändras i grunden och bli en djupt hederlig människa? Som förtjänar förlåtelse?
Eller är det något som man helt enkelt föds med, att vara i grunden hederlig och rättskaffens, så att man inte har det i sig att göra nåt ohederligt?
Nej, jag måste tro på omvändelse, att det är fullt möjligt att inse och överge sina felaktigheter.
Evangeliet, det glada budskapet, handlar väl just om det: att det är möjligt att bli en ny människa.
modren
Skicka en kommentar