Nytt rekord -- i elände!!

Kunde med stor ansträngning förstå och utföra polisens uppmaningar: "Titta i den blåa ringen så tar jag ett kort." "Skriv din namnteckning". Den har jag glömt av hur jag skriver, så jag skrev anja som jag brukar och sen Ole[kludd]. Efter fotot: Är du nöjd? HECK NO!! Har inte klippt mig på ett år, visserligen fullspacklad, men nöjd är nog ändå att ta i. Men vem bryr sig!!!

Såhär kognitivt handikappad har jag aldrig varit förr. Svårt följa med handlingen i filmer är en sak, med blixtrande bilder och namn att minnas. Men långsamma, trevliga böcker, näpp, inte sen två år. Och nu, vanligt tal. Vad Mikael än frågade så fick jag fråga om, fattade fel, undrade när han sagt Jag vill inte ha pizza, vad det var meningen att jag skulle svara då. Helt borta. Vi sitter och diskuterar folk i fem minuter innan vi kommer på vad de heter (lite pinsamt när det är mina kusinkusiner i församlingen till och med.) Men som vanligt blir han inte irriterad på mig. Han märker väl att jag inte krånglar med vilje, surar eller är lat, utan att jag inte kan bättre än så. Ibland kan jag fortfarande vara smart, fem sekunder eller så, men det räcker ofta för att hålla beundran och kärleken brinnande en dag till :)

Jag är faktisk trygg med Mikael, om jag nu blir sämre och kan göra ännu mindre än nu. Han är en blandning av läkare, saklig och kunnig och sköterska, omtänksam och vårdande. Mikael har en kompis som vårdar sin sängliggande ME-fru. Jag tror han klarar det, även mentalt. Jag vet inte om det kommer att kännas väldigt svårt för mig men jag är ännu inte säker på att det ger mig nått att tänka på det, nu. Nästa fem år kan bli jobbiga. Vi börjar känna oss tvungna att lösa saker som rullstol, färdtjänst, sjukresor, hemsjukvård, handikapp-parkering.

Jag vill inte ligga i sängen och vara labil och ha ont. Såklart. Jag vill jobba, resa, gå på bio, idka samlag till och med åka hem och på små utflykter och se saker. Jag vill fortfarande skicka ut ett roligt julkort. Jag vill kunna ta mig utanför huset.

Fy, jag är deppig nu. Lip å lip å lip. Men inte med hela huvudet, för migränet försöker få fäste i mig och tårar får man ont i huvudet av.

Jag är så trött på att ha de här behoven, behov att skriva av mig, behov att tycka synd om mig själv, behov av att äta nåt riktigt gott, så blir jag i alla fall glad en stund.

Nej fy och usch vad jag är ovän med ME nu. Dra dit pepparn växer. I've had it. And then some!!!

Ja, ikväll har jag tjutit. Lipattacker för att det var så jobbigt att tvätta ansiktet efter det där påmålningsförsöket. Lipa när jag ser icareklamen (var det gräddglass för 5:-?) antagligen för att det är så fruktansvärt svårt att vara fysiskt kraschad efter som idag t o m stor överansträngning, och jag har inte hittat nåt som lindrar den paniken, den ångesten när lådan man är inlåst i visar sig vara ytterligare mindre än man trodde. Väggarna kryper ihop runt dig. Den ångesten botar jag bara med mat och bakverk och malaco. Jag tvivlar inte på att Mikael kan ta hand om mig om det värsta händer och som jag försöker värja mig mot ikväll. Jag har glömt meningen. Jo, det är nog inte honom jag är orolig för utan mig. Nej, jag är rädd.

Ja, den här dan vill jag gärna glömma. När man mår superdåligt psykiskt för att man använde alla motmedel till att stå ut med The physical torture, ja, då blir man sån här, lipar, orkar inte röra sig, orkar inte vara duktig och hjälpa nån utan bara äta nåt gott, för musik och läsning som förut var mina belöningar, det orkar jag inte. Jag vet ju att godis inte botar psykisk utmattning, men det hjälper tillfälligt.

Jag har tagit tag i bantningen igen, men är så helt borta i huvudet att jag inte vet om jag klarar att låta bli att skicka Mikael efter nåt gott bröd. Gluten är väl antidepressivt?

Kit å käp å kokalalla, ska visst stå för skit och skräp och kokalalla, som jag inte vet vad det är. Men det låter bra!