När vi var barn var det nåt syskon (stereotyper borde det ha varit en bror) som puckade på nåt syskon och sa SMÄRTA baklänges, alltså atrems (så stavar jag det i alla fall, don't ask). Många syskon har väl ögonblick när de är mordiskt sinnelagda. Och så växer man (de) upp och man skulle ge dem både njurar och allt som behövs, nästan till och med sin man, men som tur är vill hon inte ha min, det brukar ju vara så.
Men jag har tänkt på atrems på sistone. Jag tycker själv att jag klagar ofta på ont i huvudet och nacken och benen. Benen är alltid mitt eget fel, och jag får som intensiv växtvärk när jag gått för mycket. Vad det är, är dock olika, men idag visste jag att det varit för mycket. Men inte som lite piller och sömn kan råda bot på.
Men jag undrar hur ont jag har. Inte på det navelskådande viset, utan hur ont är ont? När jag var på akuten med mitt största gallstensanfall skrek jag, grät jag, kallsvettades, men svimmade inte av smärta. Men det gjorde ondare än endometrios och blindtarmen, som jag sätter på 8, och gallan 9, bara för att 10 är när man svimmar (tycker jag) och det gjorde jag inte. Men när jag har ont i benen, hur ont har jag? Svårt att koncentrera mig, har svårt att stå ut utan värktabletter, men är inte helt teleporterad av smärta.
Och så har vi å andra sidan min senaste nära-döden-upplevelse, när jag kände en knöl stor som en stor vindruva eller valnöt och tror jag har cancer. Men så var det en varsamling, som min käre man dåktår Olergård klämde ut ur min kropp. En decimeterlång gul orm och inte tunn som en sytråd inte. Det gjorde förvånansvärt lite ont, och då har jag ju ändå klämt en och annan finne och svimmat till lite av det. Men detta, kanske var det lättnad över pus istället för tumör. För det borde väl ha gjort rätt ont? Jag var inte berörd. Hade kallat det en etta på skalan.
Så tänker jag på stackars L, som åker ambulans med kramper och de frågar om hon har ont. Hon vet knappt vad hon ska svara, menar ni nån speciell stans, att det gör ondare än vanligt, nä, jag har nog inte ont. Och sen fick hon ändå en tia morfin som hjälpte. Så hon hade ont utan att riktigt veta det. För att det var så vant.
Det sorgligaste i den vägen är en liten pojke som hade nån tarmsjukdom med mycket, mycket smärta. Men det hade pågått i åratal och var vant för honom. De kom vid nåt annat tillfälle till en annan akut, där han efter undersökningen satt och byggde klossar eller rymdskepp med sina syskon. Personalen tittade på honom och sa att den pojken har inte ont. Han leker ju som vanligt. Men föräldrarna stod på sig (som så ofta) och räknade upp beteenden eller brist på beteenden som inte var hos friska barn som känner smärta, utan ett barn med kronisk värk som känner värre smärta. Ingen idé att låta det störa mitt torn, inget å lipa för heller. Så han såg ut som ett smärtfritt barn fast han var på 8 på skalan, för att fem var hans normal, inte noll.
Jag blir lite upprörd över att vårdpersonal drar alla över samma kam. Du sitter depressivt. Nej, jag sitter som en som klarar ca 10 minuter i en bekväm stol och först fick jag sitta i väntrummet och nu förmår jag knappt hålla mig i annat än flytande form, nej vad heter det, liggande heter det.
Jag tycker ju inte heller att Botox gör jättelångt, fast nån på teve ojade sig hiskeliga över denna plåga.
Men vill inte alla ropa andebesvärjelser när man slår i lilltån i ett stolsben? Vad är smärta? Hur ont gör ont?
Aj som #####, eller ojdå, vad händer här!
Upp till var och en att både avgöra och förklara.
En annan dag.
6 kommentarer:
Alla ni smärtans amatörer -
vem mer har genomgått ett kejsarsnitt utan bedövning?
Det botar all smärträdsla för gott. Man har redan varit med om det värsta, så allt annat kommer att bli lindrigare.
Fast man ska inte jämföra sig med andra, inte heller hur ont man har. Jag tror aldrig det kommer att gå att mäta objektivt. Smärtan är sällan eller aldrig objektiv. Grejen är att inte kämpa emot så förtvivlat, utan försöka flyta med. Men det är svårt. Det kanske är som med erfarenhet, "en kam som livet ger en när man tappat håret".
Tänk om man kunde vara sval - cool heter det väl nuförtiden - inför vad livet ger? Tacka och ta emot? "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn"?
Han däruppe inte bara vet bäst, utan han vet och förstår PRECIS vad vi går igenom. Jag tror han gråter med oss ibland, och lyfter upp och bär oss ibland. Så vi är inte ensamma eller övergivna, inte heller när vårdpersonal begriper nada.
modren
Jag har alltid trott att jag varit extremt smärtkänslig och extremt drullig. Jag är nämligen den enda jag känner som ropar AJ högt när jag sparkar in fötter i stolar. Jag har också alltid fått väldigt stora blåmärken jämfört med andra och så klart klagat när jag fått dessa. Det visade sig att jag är extremt lättblödande samtidigt som mitt blod koagulerar lättare än andras. Rent teoretiskt borde det alltså göra mer ont för mig att gå in i grejer. (Det var skönt att få höra detta från en läkare.) Däremot har jag fött två barn utan att yttra ett pip och hade knappt ont när de sövde ner mig och tog ett akut kejsarsnitt för tredje barnet. Mina migränanfall gjorde mig knappt kontaktbar av smärta. Värre än att föda barn, fast födandet drog så klart ut väldigt på tiden. Annars vill jag påstå att tandvärken när en rot håller på att dö är den mest intensiva och jobbigaste smärtan. Det var min högst subjektiva tolkning. Kram!
Förresten, modren, kejsarsnitt utan bedövning låter knappt överlevnadsbart!!!
Nån på tv (Big bang eller Vänner?)sa att för att glömma all annan smärta är det bara att drämma in tårna i ett stolsben för att hjärnan bara kan hantera en viss mängd smärta och att tåsmärtan övertrumfar allt. Trot den som vill, men jag tänker i alla fall inte testa!
Jag tror inte att man dör av fysisk smärta väl? Svimmar, ja, men inte dör?
Det jag minns från det famösa snittet var att när jag vaknade till mellan svimningarna, så var smärtan oerhört ansträngande, som ett jättekraftprov som fullkomligt utmattade. Min enda medvetna tanke var att jag måste orka andas en gång till, och en gång till, för annars dör jag.
Förresten tänkte jag också, gång på gång: Märker de inte att jag dör?
Men man dör alltså inte av fysisk
smärta.
Det sägs att det som inte dödar en gör en starkare. Tja, jag vet inte.
Men jag kände mig faktiskt stark och "duktig" efteråt - jag hade klarat det!
Det är lustigt med smärta: man minns den inte efteråt; jo man minns att man hade ont men inte hur det kändes. Och smärta är inte intressant efteråt, man släpper det och går vidare. Kanske nån sorts försvarsmekanism. Och kanske upplever inte alla det så, men jag gör det.
Jag tror mig minnas att nån från ett koncentrationsläger sa ungefär: Kom ihåg att smärtan och lidandet aldrig får sista ordet. Det får glädjen.
modren
Ni kvinnor snackar om å föda barn...
Skicka en kommentar