Cancer

Ja tjohej vad det var livat på den här bloggen. Idag funderar jag på cancer. Läste precis i tidningen Hälsa att överlevnadsprocenten efter 10 år vid äggstockscancer bara är 37%. Riskfaktorer endometrios, att inte ha fött några barn, troligen övervikt och fetma. Ojdå. Men det fanns andra gyncancersorter där mellanblödningar var ett tidigt symptom, och undertecknad hade ju problem med det i en månad. Har tänkt gå till gyn i närmare ett år, men saker tar tid för mig. Först skulle jag stå ut med gallstenarna, sedan med operationen, sen med jul och nyår, sedan med hudoperationerna, sen lite diverse högtider som Alla hjärtans dag, påsk och några födelsedagar, släng in lite Botox och ett tandläkarbesök, lagom till det lättar ska vi till Tallinn. Så i slutet av maj bör jag vara redo, om jag inte ska klippa håret först, det var ju snart ett år sen.

När jag läste det där med 37% kände jag verkligen att jag vill leva. Jag är inte heller jättenöjd om jag bara får leva tio år till och sen dö. Nej, jag vill gärna leva 35 år till. Jag tror att det kommer ett botemedel mot ME inom några år, jag hoppas oerhört mycket på den norska cancermedicinstudien (rituximab) och blir jag frisk ska jag för sjutton slå klackarna i taket! Då ska jag ta igen för alla år och jag ska börja med att åka till Liseberg. Kanske behöver ett sällskap eftersom Mikaels balanssinne inte tål såna aktiviteter. Han har erbjudit sig att stå nedanför och heja, men i vuxen ålder vill man hellre ha sällskap att dela skrattet och åkturen med än nån som ser söt ut och vinkar till en. Och förresten så inser jag vidden av hans kärlek för mig när han överraskade mig med en tur till ängen vi är grannar med, när de hade resande tivoli. Det var längesen nu, men jag tänkte på det när jag skrev Liseberg nyss. Han åkte virvelvinden med mig men de fick stoppa den och släppa av honom, han var i djupa plågor och mådde illa i timmar efteråt. Och jag som bara satt och skrattade och njöt. Ja, då förstår man att nån vill göra en glad. Min bästa Mikael. Honom vill jag inte vara utan. Fast om jag blir frisk från ME och han dör så tror jag ändå att jag skulle vara så illojal och vilja leva. Kanske inte om jag fortfarande var sjuk. Och kanske absolut inte om jag var sängbunden med slangar för mat och kiss. Det är det eller botad som tävlar om tiden, eftersom jag har oturen att ha den typen av ME som 1/4 har och som är progressiv.

Fast jag ska inte peppa er med sånt, det skulle ju handla om cancer idag. Kvinnan i reportaget fortsatte springa under hela behandlingen. Då blir jag lite sur å mina vägnar. Får man vara så frisk när man har cancer och så sjuk som jag är utan att det är nåt värre fel på en än att man "bara ska ta sig samman".

Nej, jag tar cancer på allvar. Min kusin dog av det, min andra kusin överlevde det. Flera av mina syskon har haft olika antydningar till det, och en god ungdomsvän har precis blivit cancerfri. Andra dör av det, inte några jag är nära (vad jag vet), men cancer är aldrig längre bort än vänners vänner. Jag har väl lite galghumor också, har alltid dragits åt att skämta om det jobbiga för då distanserar man sig.

Förresten kände jag mig dum igår. Konserten hade varit rätt lång och jag blev som jag skrev påverkad av mycket av musiken och var alldeles slutkörd efteråt. När fina kusin J kom och var alldeles slutkörd efter sin USA-resa och inte kunde hålla upp huvudet med nacken -- jäpp, hon har whiplash, eller vad Per (Dår-) Fink i Danmark istället diagnosticerar som psykisk sjukdom, liksom ME och FM. Han får gärna få nåt hårt i huvudet, så påsk det är. Jo, när Jacq kom var jag helt tom i huvudet och kom inte ens på att fråga Hur resan varit utan började bara babbla om att jag var borta i huvudet. Usch, man behöver inte skämmas om man åker rullstol, men om man blir handikappad i huvudet är det inte lika enkelt att tåla.

Men åter med en dåres envishet till cancer. I artikeln fanns en jättevacker vattenfärgsmålning av de kvinnliga könsorganen. Bilden är så vacker i färger och former, plus att jag är svag för vattenfärg.

Jag har ju inte cellon på väggen längre och vi behöver sätta upp nåt där. Vad tror ni om en stor målning av äggstockar, livmoder och vagina? I vattenfärg, som ju inte är lika konfrontativt som olja.

Nej, lås inte in mig, jag skojar bara.

Men det finns säkert dyra lägenheter inne i stan där man inte skulle bli inlåst för att man hade en livmoder på väggen. Men här på Ribby Allé tror jag inte man kommit fullt så långt.