Nånstans på nätet, minnet räcker ju inte därifrån och hit, har Magdalena Ribbing sin kolumn om vett och etikett. Är man lite gramse och gruppers till att börja med är det underbar läsning!
Eller vad tycker ni om följande:
På Facebook har inbjudits att ge en köksmaskin för 6000:- till en bekant som tar examen. Det bjuds dock inte till någon fest där presenten ska övertäckta.
Svärmor fick besök av sonen med flickvän och schäfer. Hon vägrade koppla den, skrattade bara när den hoppade upp på folk för att hälsa, bet på småbarnen leksaker, bet av alla knopparna i trädgården, bajsade rätt på gräsmattan och tog inte bort det förrän efter flera tillsägelser, samt slet en korvbit ur handen på ett tvåårigt barn.
Eller tanten som klagar på att hon minsann alltid bjuder på te och smörgås med frivilliga pålägg, medan väninnan minsann bara serverar färdigbredda smörgåsar.
Eller paret som vill gifta sig över sin förmåga och vill att gästerna ska betala festen.
Vi hade ju för sjutton kinamat på vårt bröllop! Så rika var vi. Är det inte själva vigseln, kärleken som är det viktiga? Nej, då ska man överträffa varandra i täckningslöst lyxfestande.
Jaja, man blir ju alldeles till sig av alla idioter som finns, nån blev slagen i huvudet när en kille med ryggsäck vände sig om. Han flinade bara, och skrattade när personen själv sa se sig för.
Magda föreslår att om nån inte lägger kundpinnen på matvarubandet ska man fråga om det gör nåt om man lägger den där. Pyttsan. Så gör inte jag. I mina hemtrakter är det ens eget ansvar att lägga dit pinnen efter sig, Dessutom att inte stå en meter bakom kassörskan med bandet rullande med en chokladbit på, och personen har effektivt stoppat den efter från att dels komma till kön istället, men då brukar jag knö mig och bara säga ursäkta, det är min tur nu. Och försöka att demonstrativt lägga pinnen där, kanske även titta lite på dem, och i värsta fall säga nåt om att de glömde lägga på pinnen.
Det verkar vara stockholmsbeteende. Hemma hos mig har det alltid varit ens eget ansvar.
Jag önskar mig av livet att reagera så coolt och lagom upphetsad att jag vänligt men rakt på sak kan kommentera när nån är lite tokig.
Fast vore jag Magdalena Ribbing skulle jag ligga nätterna igenom och frossa över vilka pucken det finns!!
.
Jag ska be Mikael bjuda in på Facebook till att ge oss en resa. Skitbra. Anledning: firar 20 år med ME i höst. Och jag fick ingen dyr köksmaskin för 6 laxar när jag tog examen. Här ser jag många möjligheter öppna sig! Fast de är väl mest för dem som inte förmår uppföra sig och får skäll i etilettspalten.. Äsch, så jobbar inte vi.
2 kommentarer:
Haha, vilken bra idé!
Jag hör till Magdalenas ivrigaste läsare, hon är så himla rolig! Och så älskar jag som bekant att förfasa mig! Kundpinneproblemet hade dock passerat obemärkt i verkliga livet eftersom jag aldrig uppfattat det som minsta obetänksamhet vare sig personen före eller efter använt sig av pinne eller inte, jag har bara lagt dit en pinne själv. Men så har jag ofta svårt att fatta att någon kränker mig förrän efteråt!
I vårat gäng finns ett par individer som gärna bjuder in till fest för att fira sig och som gästerna förväntas betala. Och sedan ordnar deras syskon insamling till present vilket gör att man förväntas betala åtminstone 600:- per person för att få fira deras födelsedagskalas. Något av ett ickeproblem för mig som ändå måste stanna hemma, men jag låter inte bli att bli upprörd varje gång! Vad är det för fel på tårta och kaffe? Som föremålet bjuder på?
Oj, nu fick jag lite puls här, måste lägga mig ner!
Vilken fascinerande underhållning!
Trodde vett och etikett var trist och torrt så det dammar. Och att regler knappt behövs, bara lite sunt förnuft. Oj vad fel jag hade. Det är väl som nån skämtare sa: Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt.
Men visst måste hon ha roligt hon Magda.
modren - som alltid blir så förbluffad när folk bär sig dumt åt att jag aldrig kommer mig för att svara, varken coolt eller dräpande
Skicka en kommentar