Över nu?

Har haft det värsta dygnet på länge. Fick ont i magen igår, trodde det var påskgodiset, men jag vaknade av samma magont idag. Jätteont, grät i en timme, macka hjälpte inte, inte två extra antacida heller. Men efter en timme slumrade jag till. Men ikväll har det blivit värre och till slut vankade jag omkring, halvböjd, och tänkte att nåt verkligen var fel. Har inte blindtarmen kvar, äter som sagt antacida och p-piller, så jag visste inte mycket det kunde vara. Tårarna sprutade och jag tänkte att vi nog behöver åka till akuten. Ingen lockande tanke. Sen kom både feber och illamående, men på nåt sätt började jag känna att magsmärtan, som också inbegrep hugg på höger sida och bak i ryggen och som det gjorde ont att andas med, inte orsakade febern (det var typisk ME-feber) och att jag mådde illa av själva smärtan, inte av det som orsakade den. Såsmåningom och när jag rett ut vad som kändes vad i kroppen blev det bättre en stund, men sen återkom det. Låg till slut ihopkrupen på golvet och kved. Sen hittade jag en ställning där det inte gjorde så ont och jag satt så tills jag inte orkade hålla mig uppe längre. Då kom en ny våg av smärta och jag hängde dubbel över fåtöljen och var oerhört ömklig. Sen satt jag stilla i Mikaels fåtölj i två timmar utan att våga röra mig från ställningen jag hittat på golvet. För en timme sen försökte jag bestämma mig för om jag skulle äta nåt, för magen skrek nu även av hunger. Den känslan kunde jag i alla fall identifiera. Värmde en liten micropizzabit som det tog en halvtimme att få i mig. Men det har inte hänt nåt på magfronten och jag är löjligt lättad. Trodde inte jag skulle kunna bli så glad över att må ME-kasst, men nu är jag glad över att det bara är det. Hoppas det inte blir mer. Jag är inte bra på att hantera smärta. Tål en halvminuts intensiv smärta, men inte flera timmar. Och jag sa till Mikael att det egentligen inte gjorde så farligt ont, jag svettades inte ens. Det är svårt när smärta och att må dåligt är normalfallet. Man blir messed up och förlorar bedömningsförmågan. Kan inte avgöra objektivt om det man känner är tecken på nåt farligt eller inte. Är så van vid att ignorera saker. Tänker på blodtrycket och hur jag inte brydde mig om symptomen för att jag hade värre problem och inte kopplade fotsmärta till hjärtat.

Nu är smärtan nästan inte märkbar längre, så jag hoppas att det inte blir nåt mer än detta. Jag är helt slut. Eller vilket ord man nu ska använda när slut är det normala och detta är mer än slut. Bla bla. Nu har jag fått tycka synd om mig själv en stund. Faktiskt rätt skönt att inte ha så ont att man inte kan märka några känslor. Jag blir jätteglad om jag kan sova inatt och bara har ME imorgon!