Vilken krasch!

Idag gjorde jag mitt första försök till medveten aktivitet utanför huset på evigheter. Alla andra gånger nu i höst/vinter när jag gått utanför huset, till läkaren, tandläkaren, till familj på jul, köra Ellen till tåget å gå på Myrorna el dyl, har varit nödgade aktiviteter. Jag har inte känt innan att jag har orkat och har stängt av känna-efter-mekanismen och gått ändå, för att jag vill eller måste. Men mitt höstskov är kanske borta nu och jag tänkte att jag skulle klara av en liten, välplanerad aktivitet utanför hemmet.

Duschade, åt lite, sminkade mig lite (det är nästan ett helt eget blogginlägg, den där hjärndöda sminkningen), blåste håret i ca en minut, blev körd i bil 2 min), låg i utfällbar fåtölj och hörde på några vänners favoritböcker och berättade om några av mina.

På väg hem hade jag ont i nacken och ryggen och kände att huvudet hade tagit stryk, typ koncentrationsmässigt. Men jag hade inte haft en tanke på att gå hem förrän det tog slut av sig själv. Så korkat. Och trots att det var så städat och inget pladder eller flera pratar på samma gång, och inte massa rörelser eller annat flimmer, så har jag nu en helt vedervärdig krasch. Har mått uselt sen klockan ett. Det började med feber, följdes av skakningar (av matthet), seriöst depressiva känslor som tog mig lång tid att sätta namn på för att hjärnan inte funkar längre. Sen illamående och ljud- och ljuskänslighet. Torktumlaren var för högljudd tills jag kom hit in i  sovrummet, men här hörs Mikaels ahem... andning. Det är som om alla system överreagerar. Ett ägg, utslag i ansiktet, en torktumlare låter som världskrig, ja, ni fattar, som jag så ofta säger.

Och deppkänslorna är jättestarka. Jag vet ju hur riktig depression känns för jag fick det för några år sen. Men det är ju det där med att kunna tänka som inte fungerar när man kraschar, så det tog mig flera timmar att identifiera mina tankar som sjukliga, inte hälsosamma. För jag tänkte bara på fel jag gjort idag, börjat skratta vid ett dåligt tillfälle, inte skött det sociala spelet med frågor och svar och visa intresse, mm. Dessa känslor av misslyckande följdes naturligt nog av värdelöshetskänslor, osunt bekräftelsebehov, mera misslyckande (eftersom jag inte blev bekräftad så bekräftar det snarare misstanken att jag är misslyckad), hopplöshet, ledsnad in i själen och förtvivlad, smärtfylld gråt utan varken sjukdomsinsikt eller hopp om att nånsin kunna känna annorlunda. Att vara deppig genererar verkligen mer deppighet!

När jag tagit Alvedon mot febern och suttit ner med en tallrik kräm som jag inte fick i mig pga illamående, så läste jag i en annan blogg om en som blev deprimerad när hon kraschade. Först då kopplade jag (tack, nya syster Sara) och kunde vrida tankarna rätt igen. De var som om man har satt ett plagg bakåfram. Bakvända, helt enkelt. När jag drog tankeblusen rätt slutade i alla fall tårarna att rinna och jag misstänker att alla de där felen jag hängde upp mig på förut inte var så allvarliga, att de jag gjorde dem mot ändå vet att jag älskar dem, och att om nån tyckte jag var konstig så glömmer de snart det. Folk har ju generellt sett annat att tänka på i sina liv än mig. Kanske med undantag av mamma, men bara för att jag kom ur hennes livmoder.

Jag har skrivit alla ööö, vad hade jag tänkt skriva där? Whatever.

Det är ju så känsligt nuförtiden med consent och allt, men jag tror inte Mikael tar illa vid sig om jag håller honom i handen fast han sover. Det kanske annars vore nåt för oss som vann högsta priset ME i livets lotteri -- att låta nån känna styrka och bekräftelse och kärlek från oss medan vi sover. Jag kan kanske sova på ett sjukhem och låta nån hålla mig i handen och bli lycklig av det. Har dock inte hört om så många såna jobb. Kanske om man är hund.

Vov vov.

Nej, jag pladdrar. Men det har varit en jobbig kväll/natt, och kraschen är inte över än. Så jag gör bäst i att säga tack och hej och samla mig inför läggdags. Tack för bekräftelsen jag får när ni kommer till mitt tankeplejs på nätet, och dessutom kommer tillbaka! Leve er!