Fel namn

I dagens Mitt i Haninge finns en handfull dödsannonser som vanligt. De brukar heta Sten och Brita och vara födda på 10- eller 20-talet. Ibland 40-talet, och jag hoppas att det inte är dags för mina föräldrar snart. Fast sånt fick vi bittert erfara förra året att man inte kan veta nåt om.
Nu har Sandra och Patrik dött, oberoende av varann. Födda -81 och -86. Tänk gärna på strokefonden osv. Jag blir liksom kall och stel. Det är som den gången Mikael hade riktigt lågt socker och inte andades. En sån sak lämnar aldrig medvetandet och rädslan flyttar in. Bara i ett litet, litet hörn, och det kan gå långa perioder innan man träffar på den.
Men så dör folk som är yngre än mina småsyskon. Tiden kommer att komma ifatt mig och de mina också en gång. Det som bara händer andra händer då mig.
Nu vet jag varför jag tänker på döden. Jag har sett de första fem avsnitten av Downton Abbey säsong 3 idag. Say no more.
Det tär. Som att de är riktiga människor. Apropå det påstod Mikael härom dagen att Mr Darcy inte finns. Jag brukar skämta bort allvar men kunde inte ens banna honom med Svär inte i kyrkan. Jag hötte bara med pekfingret och antydde ett Nu... Till och med på Asperger betyder det Passa dig, nu går du för långt.
Så vi säger väl att Rob är i himlen med sin nya bästis Fitzy. Det låter för gay. Och dessutom vet jag inte om han tekniskt sett verkligen är död. Det kanske finns en särskild himmel, eller flera olika, där författare får träffa sina protegéer. Andra rum där det står på en skylt "Tillträde förbjudet för Gud. Här bor ateisterna."
Å, jag vet hur Ellen Gasellen kommer att löpa som en långbent hind, eller älg, jag minns inte hur hon ser ut när hon springer (she doesn't do sweat), och kasta sig i famnen på sin älskade.
Det var vad Vanna gjorde imorse. Mikael hade haft en ovanligt lång vakentid på natten så jag stannade uppe och väntade på hunden. Har man somnat 11 på förmiddagen senaste veckan kan ju nån få njuta av det. Hunden hoppade upp på mitt ben, hon når ju aldrig ens knät, stackarn, och sprang sen som en oljad blixt in i sovrummet. Hon kommer inte upp i sängen själv och sprang hysteriskt än dit än hit, än till min sida och huvudet når knappt ovanför sängramen. Hon når inte sin älskade, men hon ser honom! Jag kallar på henne och lyfter upp henne. Hon är så ivrig att hon nästan sprattlar som en fisk i mina händer. En millisekund senare slickar hon Mikael frenetiskt i ansiktet med all den kärlek hon förmår uppbringa. Nu sover hon nog med huvudet mot hans hals. Om jag inte var en sån omtänksam fru skulle jag gå in och ta världens sötaste kort av dem. Men min man kan missa att höra väckarklockor och alarm men skulle vakna av en kamerablixt. Men jag är frestad. Han har ju trots allt fått sova en hel timme extra?
Att dagens största problem blir huruvida det är för okänsligt att väcka nån med en kamera -- för är det NÅT här i världen jag stöder hysteriskt helhjärtat så är det den trötte individens rätt att inte bli väckt -- talar ju väl för den kommande dagen när jag hoppas att på sin höjd skära ihop en sallad ochvispa ihop en löksås till fläsket och potatisen som jag hoppas Mikael gör. Synd om honom förstås om hans löksås inte är färdig förrän 21.35 eller när jag behagar ha sovit färdigt imorgon.
Avgjort. Inget väckningsfoto. Ni kan få en bild på en butter fisk istället. På fel håll. Nu slutar jag nämligen för dagen.
Peace.