Nyårsvahettere

Jag har inte avgett nyårslöften på rätt länge. Jag vill mycket som kroppen inte går med på, och jag har insett att besvikelse stressar mig, så jag ger inga löften så blir jag inte stressad. Därmed inte sagt att jag drivs som ett rö för vinden. Jag har en viss inriktning, vissa önskemål, som ligger i bakhuvudet och som jag försöker låta forma mina beslut.

I år ska jag inte lova något av följande:

Gå ner i vikt
Äta bättre och nyttigare
Sluta äta godis
Börja motionera
Köpa/slösa mindre
Tillbringa mer kvalitetstid med familjen
Resa mer

En vandrande lista klichéer, n'est-ce pas. Vad menar jag med vandrande? Det har jag glömt.

Min goa Monnah har brutit benet på en isfläck. Och på hennes egen infart, så hon kan inte ens stämma nån, så nybliven amerikan hon är. Hon kommenterade hur fotona på hennes blogg framöver kanske kommer att bli begränsade, eftersom det är svårt att gå på kryckor och hålla i kameran på samma gång. Hon kanske får ta foton från soffan och se vad hon hittar därifrån, skrev hon. Typ.

Jag föll pladask för det, professionell soffliggare som jag är. Vad ser man från soffan? Hur blir ens perspektiv annorlunda därifrån?

Monnah brukar ha årsord. Jag tänker nog ha PERSPEKTIV för 2013.

Julklappar

Hjälp, jag har fått så mycket julklappar. Känner mig rik och lycklig. Först Katrins bok och fattiga barn-bidrag. Så ett grymt snyggt halsband som är så precis i min smak att man kunde tro att nån hade kollat på pinterest -- och det hade hon med, Lina alltså. Och gjort halsbandet själv också alltså. Av Johanna fick jag tvål och handkrämsset i fina runda burkar med pump från Body shop. Perfekt nu på vintern när händerna är så torra. Av Thomas och Pernille fick jag ett lyxigt rouge. Och jag har tre smulor kvar av mitt gamla. Sen måste jag kalla all maten en gåva också, och dukning osv. Jag var tvungen att ligga ner mest hela tiden.

På juldagen var vi hos mamma och pappa, åt julbordsrester. Och jag kan glädja er med att Mikael är ordentligt invigd i släkten nu, han gillade nämligen brynkålen! Och så fick han en burk av pappas heminlagda sill och så stod pappas potatissallad på bordet ihop med extra lyckade köttbullar. Och Mikael föredrog den något avslagna Nygårds medan jag valde pirrig Apotekarnes, så den utredningen får vänta på sin upplösning till nästa år.

Sen var det presentöppning i sovrummet. Mamma var morfindålig och intog både middag och gåvor liggande. Vi trodde vi skulle ta det lugnt med julklappar men det var drivor. Av mina frånvarande syskon fick jag en lila plåtburk, boite a cacao, och jag dog nästan av lycka. Förlåt. Opassande i sammanhanget. Och M fick boken General ignorance, som baseras på vårt älskade QI. Sen fick Mikael prenumerationer på Råd å rön och Tävla och vinn, och själv fick jag två halvlitersmuggar i beige med utsökt mönster från Rörstrand. När vi var på Ikea för att köpa julklappar tog orken slut före jumbomuggarna så jag önskade mig det i sista sekunden. De var dessutom fyllda med dumle och geisha. Ikea in my heart forever, men ibland är _riktiga_ grejer så mycket snyggare. Är helt shoppingtokig och har lagt sex-sju boites i varukorgen innan surfplattan dog.

Ja, har jag sagt det eller? Av Mikael fick jag en surfplatta för ett par veckor sen. Ica hade en drive med humana priser på två storlekar, och vi slog till. Det är en Denver, kostade inte 1500:- tror jag, och funkar hur bra som helst. Den är långsammare än min telefon, så vissa saker gör jag fortfarande hellre på telefonen, men att slippa sitta och glo på en halv kvadratdecimeter jämfört med en hel padda, är ljuvligt. Datorn är både snabb och har stor bild, men är inte så ergonomisk som plattan, som gör att jag kan ligga och surfa.  Men man blir mycket hungrigare om man kollar på mat på pinterest på plattan, för bilderna blir så stora och fina. Jag älskar min surfplatta, och jag älskar att det finns billigare alternativ till iPrylar, som varken passar vår plånbok eller vårt kynne. Jag sa till M att jag var nöjd nu, och ville ha en påse lakrits på julafton bara. Men han hade ändå köpt ett svinsnyggt armband från Pilgrim. Och lakrits fick jag av mamma, ihop med 22 vouchers för mitt-i-veckanmiddagar. Och jag har tagit stilnoct och har huvudet fullt med snor, så jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag fick mer, jo en superfin vinröd bolero, och Mikael fick en ny dunkudde. Så fick jag mammas livshistoria, som hon har knåpat ihop utan att jag varit särskilt behjälplig eller delaktig. Det fattades dock i princip alla sidor, så det får ta nån dag till tills vi kan läsa den. M fick också ett par böcker och jag har min PD James p:å nattduksbordet. Skulle så hjärtans gärna vilja åka iväg vecka tre, när de ska riva upp och kakla om vårt badrumsgolv. Och bara ha med mig några böcker, en baddräkt, solglajjer och stilnoct.

Förresten kan vi ha fått nåt ännu mer, men jag har som sagt tagit stilnoct och måste lägga mig ner bums. Ögonen går i kors.

Vapen

God jul och mer om det sen.

Aftonbladet nämner Obamas senaste tal om att skärpa vapenlagarna, efter att 20 barn och 6 vuxna sköts till döds förra veckan. Talet har tydligen lett till rädsla för hårdare lagar, och nu bunkrar folk upp inför eventuella förbud. Det sades finnas i runda tal 310 miljoner ickemilitära vapen i USA. Det är i runda tal ett per person. Och det räcker inte?! Jägare och sportskyttare vill ju ha sina redskap, men vi andra borde klara oss med ett bollträ, alternativt en planka med spikar i. Mikaels insulinspruta, om man bara kan däcka dem nog för att komma åt att injicera.

Men inte känner jag mig tryggare med ett vapen under kudden, eller med att Neo eller Bella och Mia skulle ha vakter med gevär inne i klassrummen. Vapen ska man, som jag ser det, helst bara se i följande sammanhang: skidskytte, lerduveskytte, foxhunting på engelska gods om man är lagd ditåt. Dessutom får man se jaktvapen i naturen om ens familj jagar. Och så får man se bovar på TV med pistoler men helst inte nåt mer. Såg poliser som la automatvapen i bagageluckan en gång, i verkligheten, och då fick jag liksom lite ont i magen. The Beefeaters får väl ha gevär, liksom livgardena på slotten. Men de känns inte som skjutglada våldsnissar, de har epåletter med tassels på så de måste vara hästförare och trumpetare i första hand.

Minns när jag på flera ställen i Egypten såg män med k-pistar. Blir snarare livrädd än lugn när jag ser dem. Som att de finns där av en anledning, och när som helst inträffar den anledningen igen, med mig i slottelden. Hjälp.

Nej, frånvaron av vapen sänder signaler om beskydd bra mycket bättre än vapen av alla de slag. En polis med sån där genomskinlig sköld förväntar man sig ju en attack på. Men en fredlig p-vaktsliknande polis tror man inte kommer bryta mer än en nagel under skiftet. Vad är det med amerikaner och deras vapen? De är ju alldeles tokiga?!

Glömde såklart

Med i Katrins paket fanns också ett bokmärke som hade kostat pengar till välgörenhet, SOS Barnbyar om jag minns rätt. Tyvärr säger det alltför mycket om mig att jag hetsar upp mig över boken, men inte hetsar upp mig över fattiga barn. Och av alla presenter jag köpt, hur många var till Jesus? Det är ju ändå hans födelsedag vi firar. Även den mest ateistiske person blir humanitär på jul, det har ju inget med religion att göra. Så pinsamt då att allt jag gjort för andra i jul är att köpa mig ett litet ögonblicks samvetsro från Läkare utan gränser till Mikael. Nästa år kanske jag borde köpa getter till alla och strunta i julklappar till vuxna människor med egna plånböcker.

Men tyvärr, eller inte tyvärr (jag är jättetrött), är det jätteroligt att få presenter, och jätteroligt att ge. Den som är nära en ser man när den blir glad, det gör man inte med den afrikanska kvinna som kan försörja sina barn med geten hon fick. Är jag vid 42 års ålder inte mer utvecklad än att jag är självisk i både mitt givande och mitt fående? Jag är så övertrött att jag inte kommer fram till några svar.

Läste nyss ett inlägg på Med livet på slep, en norsk ME-blogg som jag inte kan länka till på telefonen. Budskapet var typ Om du är ensam på jul och behöver nån att prata med, så... Vilken vacker tanke. Jag har inte kommit på den och det stör mig. Jag tänker bara på mig hela tiden. Förfärligt. Hur blir man egentligen en bättre människa? Jag vill verkligen det. Inte tänka så mycket inåt, som Nu börjar jag få feber igen. Det är svårt när man har en sjukdom som hela tiden kräver avstämning hur jag mår, så jag kan stoppa mig själv från att bli sämre. Det är svårt att tänka inåt hela tiden och ändå behålla fokus utåt.

Samtidigt som jag inte vill vara otacksam, varken mot finkatrin eller de andra jag kommer att få presenter från de närmaste dagarna, hoppas jag. Det är otacksamt att börja prata om övergång till getter, när folk visar mig sån enorm kärlek.

Svaret kanske ligger i balans! Att man köper både en present och en mässlingvaccination. Och att gåvorna fokuserar på den kärlek man känner, för det genererar glädje och godhet som varar länge. Så är det nog!

Tävla mot sig själv

Min dator (har inte haft den igång på över en vecka, tack vare telefon och surfplatta) startar om sig om 2 min 43 sekunder och jag undrar om jag hinner skriva det här inlägget före det. Hjäääälp!

Världens bästa julklapp kom på posten idag. PD James, deckarförfattare, skriver deckarfortsättning som utspelar sig på Pemberley.

Nån känner mig. Deckare och Jane Austen, det måste ju bli som semla!

Eller som ketchup på pannkakor :) Fast jag tror på semla.

-------------

JAG HANN!!!!

Bloggförbättring

Jag är lite före mig själv med överskriften, för jag tänkte skriva hur synd det är om mig nu, som har haft en sån suuuuperbra dag (med bland annat suveräääään julklappsöverraskningspost till mitt alter ego Arabella), och aldrig får man vara nöjd, för nu har jag översatt begravningssaker och nu är jag så trött i hjärtat för att det är så VÄRDELÖST att min systers man är död, och jag bara klagar och surar och blir trött på mig själv. Och bestämde mig för att inte bara använda det här som klagomur nästa år. Jag har faktiskt massa bra idéer, men jag ska bara orka genomföra dem också.

Nån annan än Katrin som vill ge mig en julklapp, så har de fina cancermedicinsinjektioner för 47 000:- i San Fransisco. Då skulle det bli sprutt på den här bloggen.

Just sayin'.

Rädd?

Jag brukar säga att jag är rädd för getingar, men inte för att vara ensam. För feta spindlar men inte för att misslyckas. Men är det sant?

Jag har ju levt mitt vuxna liv ensam och hade inte panik eller ångest för det. Men nu. Min syster var säkert inte rädd för att vara ensam tills hennes man dog. Hon är nog fortfarande inte rädd för att vara ensam på det viset att hon måste ha en lampa tänd eller inte vågar åka nånstans ensam. Men det RIKTIGA ensam, som man inte kan föreställa sig förrän man är det, det är jag numera rädd för.

Och misslyckande. Jag tar det inte personligt om riset sitter fast i botten av kastrullen, särskilt inte om folket kom en halvtimme sent. Men att misslyckas med mitt äktenskap, att bli mindre goda vänner, att leva separata liv, att gräla, det är att misslyckas på riktigt. Ris är ju inget i jämförelse.

Och visserligen går jag inte omkring och bekymrar mig för mitt äktenskap. Men för andras, både befintliga och ännu i vardande. Jag är inte rädd för att sluta älska Mikael, för jag tror inte det kommer att hända. Men ett sådant misslyckande skulle jag verkligen vara rädd för.

P.s. Ueberfeminister som firar skilsmässor och säger att de är bra kan skriva och klaga nån annanstans. Jag pratat inte om fruktansvärda levnadsförhållanden och misshandel. Jag talar om när man inte vet vad man gör, inte tänker efter noga på det, och gör fel mot sitt äktenskap. För till slut spricker det då. Och det är jag rädd för, i hela samhället liksom.

Käraste ägodel

Läste nyss: Vilken är din käraste ägodel och varför?

Jag har tänkt på den frågan förr. På vad jag skulle rädda ur en brand.

Men jag kan bara svara en enda sak: Mikael, och om det verkligen MÅSTE vara en sak, så i så fall mina vigselringar.

Jag tror att jag är hemskt icke-sentimental. Slängde några saker häromdagen och som andra nog hade sparat. Men jag har redan sparat dem i 10-20 år. Jag har ingen energi för saker. Klart jag skulle sakna om alla mina böcker blev stulna (eller bara hälften, hrmf!). Och några av mina högklackade skor har jag svårt att skiljas från. Men det är bara saker. Det är skönt att inte bry sig så.

2013

Som om inte julen finns och inte stressar nån, ska jag nu helt sonika hoppa rakt på det nya året 2013:

Vad önskar du dig mest under 2013?
Att bli frisk

Mitt bästa nyårsminne:
Jag var en late bloomer. Var lite teenage chubby in i mina tidiga 20. Hade inget självförtroende. Visste inte vem jag var. Vid 24 inleddes min morf till mig själv. Jag blev smal igen, visste vem jag var och kände mina styrkor. Litade på min förmåga. Vågade vara mig själv mer fullt ut bland folk. Inte så lätt för en introvert. Så ett nyår kom det danskar. Jag var snygg och charmig, smart och kvick. Och sen när festklänningen åkte på hörde jag ett par män dra efter andan vid min entre. Den kvällen fick jag min första kyss. Och min andra. Och min tredje. Min ME var knappt nåt problem, det gick bra i skolan, jag tyckte om den jag var och hur jag såg ut. Och så var jag äntligen också åtråvärd. Och det var jag som fick killen de andra ville ha. Efter alla aparta känslor i sociala sammanhang föll allt på plats och jag var i mitt rätta element. Det var en underbar känsla, att verkligen älska mig själv.

Jag ser fram emot:
En resa. Det är vad jag helst vill. Eller ett bröllop.

Detta nyårslöfte upprepar jag alltid:
Gå ner i vikt.

Jag skulle gärna vilja förändra:
Min kropp, min hälsa, min plånbok. Mikaels kropp, Mikaels hälsa, Mikaels plånbok. Eller förlåt, fred på jorden menar jag.

en rejäl vinst

Om jag vann grymt mycket pengar så vet jag precis vad jag skulle göra med dem.

en dryg miljon skulle gå till en lägenhet. har one in mind till och med.
60 000:- skulle gå till en segway.
150-200 000 skulle gå till en tysk bil.
sen skulle jag köpa mig ett gäng rituximabbehandlingar. läste idag att man kan få dem i Californien för 47 000:- per gång, exklusive resa och uppehälle. då skulle jag bli frisk.
sen skulle jag resa till sälen och åka skidor.
sen skulle jag shoppa lite, väskor, skor, kläder, färgglada kappor i ull och cashmir. ett diamantarmband som jag skulle ha på nobelfesten.
sen skulle jag resa ännu mer.

Men sen vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra. Jo, såklart köpa massa presenter, ge till välgörenhet och överraska folk, betala barnvakter till småbarnsföräldrar och sånt. Bjuda till stor fest med 150 gäster på en herrgård i dagarna tre, med övernattning i krispigt linne och nybakt bröd till frukost. Anställa en husfru hemma, som städar, tvättar och lagar mat. Muta nån för Mikaels drömjobb. Eller bara låta honom gräva tills han har tröttnat. Låter det inte trevligt? Ett par miljoner skulle räcka. Min rika, emigrerade, okända, barnlösa släkting får nog dö snart, för jag ser ingen annan utväg än att ärva. Chansen att vinna på Lotto är mindre än minimal när man inte spelar.

Men nu ska jag somna och drömma om tidernas fest.

Nu börjar det faktiskt bli jul på riktigt

Luciadagen till ära (?) firar Mikael och jag 5-årsjubileum idag. Första dejten, första hålla handen, osv. Pepparbiff, julkonsert med Real Group. Han hade beställt fika till pausen. Jag kunde knappt släppa hans hand. Kan knappt släppa den än. Ljuva minnen. Vi har andra datum att fira, men jag minns inte ens om vi förlovade oss i oktober eller november. Det var i alla fall på Timmermansgatan på Söder, efter det tokigaste, vansinnigaste och roligaste besöket jag gjort på Grand hotel. Vi smög omkring i hemliga gångar, spejade på vackra möbler mellan våningarna och höll på att ta oss ut köksvägen. Det var som den överromantiserade delen av en deckare. You know me, och tydligen min man också. Sen var vi fattiga och hungriga och åt kinamat i godan ro när han råkade fria, fast han haft ringen i fickan en vecka utan att ha vågat fråga. Lite smickrande att han var rädd för det, när vi hade varit tillsammans ett år och jag mer än en gång och på kvinnors vis låtit honom förstå att jag var redo att svara ja redan på våren. Men nu blev det som det blev, och det var ypperligt så. Jag hade några fler nojor än jag visste om, och så var det ju det där med boken 100 difficult questions to ask before you get married, eller nåt. Han höll ut till ca 80, fast hans egentliga smärtgräns hade legat nånstans vid 30 gissar jag. Men jag hade svurit på att inte bli kär och blind -- och dum-- och planera bröllopet snarare än äktenskapet. Nu gifte vi oss med öppna ögon, och vi gillade vad vi såg. Så tycker jag det ska vara. Och trots att jag exploderade av lycka och kärlek så här det bara blivit bättre. Det sägs ju att det kan gå så, men man tror knappt det går att älska honom mer, där när man står och håller varandra i hand och svarar ja på livets viktigaste fråga. Och när man ser evighet fram, och evighet bak, och att det alltid är vi. Går det att älska ännu mer?

Kärleken tar fram det bästa i en. Får en att vilja försöka, orka diskutera svåra saker när man ännu är i stadiet innan man kommer ihåg både att den andre kan tänka kloka tankar fast de inte mimar mina, och att man faktiskt älskar honom. Men diskussionerna före det, så har i alla fall vi det, när jag emellanåt vill ropa Pucko åt honom, men inte gör det -- av självbehärskning mer än av kärlek -- då är det som att erlägga en avgift som på ett sätt kostar skjortan, men med skjortan följer mannen, så det är så värt det.

Idag pussade han mig i en hiss igen. När vi var nykära passade vi alltid på i hissar, och till och med tog oss till en tiovåningshiss som utflyktsmål. Jag hade glömt det, men hisskänslan i kombination med hans leende ögon och en puss på munnen -- är det möjligt att vara lyckligare? Att han påminner mig om allt som var himlastormande då, medan jag påminner mig om tryggheten i att vara sig själv fullt ut, och att bli helt accepterad för och trots det. Det här är som att skon inte är ny, och eftersom skinnet är mjukt och av god kvalitet har det format sig efter foten utan att fördenskull tappa formen.

Och vad har detta med jul att göra? Jo, vår kärleks början åsågs av Lucia. Och sen blev det bara bättre.

Och idag, på Lucia, fylls mitt hjärta inte bara av tacksamhet och kärlek till Mikael, utan också till hans döttrar och till Paul, och till lille store Neo som tänker så stort på hur allting hänger ihop. Jag var lite av urvriden disktrasa idag -- fick botox vilket följdes av migrän, vilket följdes av trevlig tid med Mikael och några ärenden, men det var så mycket för mycket att jag bara orkade blunda hela vägen hem och bara grymta enstavigt till svar. Skulle gjort grönpepparkyckling, men allt drog ut på tiden så vi åt pizza, och efter det fick jag ligga ner i några timmar. Neo kom in och skulle kolla mig, vad jag gjorde eller hur jag mådde, eller varför jag inte spelade spel med de andra. Han är fortfarande lite blyg för mig, men jag orkar inte ge mer och då tar ett förtroende tid.

Men mina ögon fylls faktiskt av tårar över de här människorna vars liv jag så generöst fått flytta in i. De är så fina människor och är så goda mot mig. Jag är verkligen välsignad.

Jag försöker låta bli att sörja att jag inte kan jaga Neo eller vara hans häst, eller ens hålla den röda tråden i ett samtal med en vuxen, utan tystnar fast jag har 1000 frågor men som jag inte kommer åt. Jag måste lyckas förmedla att dessa brister som märks, är allt annat än mitt eget val. Jag kan inte bara ta mig samman, försöka lite extra. Mikael har börjat förstå, men han ser mig varje dag. Sjukdomen ME kallades idag fruktad hjärnsjukdom i en tidning. Idag har min fruktade hjärnsjukdom hindrat mig från att leka, prata, visa kärlek och tacksamhet. Men de kanske läser detta och inte tycker jag är en usel plastis. Inget skulle betyda mer för mig än om jag finge användas till något de behöver i sina liv.

Jag tar mig snabbt tillbaka från ältande till tacksamhet. Det är där jag hör hemma, där jag vill bo.

Nåt kul till alla ledsna kanske

Jag tycker ju att mina syskonbarn är de sötaste och charmigaste som finns. De fyller fyra den 19 och 20 januari, och ja, de är tvillingar med olika födelsedag. Vilket inte är mer än rätt, för de ser knappt ens ut som syskon, och är olika som natt och dag. Här har ni ytterligare ett av bevisen:

Mia: Mamma, can I be a doctor when I grow up?

 

Beth: Why yes, Mia! You certainly can! We have lots of doctors in our family.

Bella: Mamma, can I be a purple pony princess when I grow up?

Beth: Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuure, Bella. Sounds great.

 

sanningen

Jag tittade upp från  nån blogg jag följer och så var det Sex and the City på tv. Inte nåt program jag rekommenderar, men det fick mig att tänka. Carries pojkvän var visst ledsen, stannade hemma från nån baluns och hon sa att han var förkyld. Vad skulle hända om man sa sanningen? Kanske det är upp till personen som är ledsen att avgöra vem som får veta det, men varför kan det inte vara lika naturligt att säga att nån är ledsen som att säga att nån är förkyld?

Tänker på Kate av England, som har hamnat på sjukhus för uttorkning för att hon gravidspyr så mycket. Det får man lov att säga. Att nån ska göra en hjärttransplantation eller operera bort en tumör också, eller spränga några njurstenar, det tror jag också är rumsrent att tala om. Men man får inte säga om nån är impotent, deprimerad eller har hemorrojder. Själva ordet får man knappt säga heller, utan "ändtarmsbesvär" tror jag är den politiskt korrekta omskrivningen.

Varför är det så? Vi väljer inte våra sjukdomar, och många gånger väljer vi inte heller vad som händer som gör oss ledsna. Och ingen människa med känsloregistret i behåll kan undvika det. Så varför får man inte svara när man träffas: Jo tack, jag jobbar med en svår sak som gör mig ledsen, men jag hoppas den här festen ska ta bort tankarna lite från det. Vad fint ni har det, förresten. Och hur mår du?

Jodå, jag är hård i magen.

Hoppfull

Ni som följer min blogg och/eller ME-forskningen vet att två norska cancerläkare av en slump märkte att en medicin som används vid en sorts cancer (har glömt vilken), Rituximab, i princip botar ME, eller åtminstone tar bort symtomen. De har ansökt om medel för att utföra tredje fasen i sin forskning på 140 patienter. Mitt äktenskap med Mikael är det viktigaste i mitt liv och det jag skulle lägga mina önskningar på, men min hälsa kommer som god tvåa. Om jag vore frisk eller ens mindre sjuk, så kunde jag själv skapa möjligheter för att uppfylla mina övriga önskningar, inklusive att göra nytta i världen. Jag önskar inget hetare än att bli av med den här sjukdomen. Den har suttit på mina axlar och åkt snålskjuts i 18 år. Tänk att få kasta av den och säga bye bye.

Så det här talet om cancermedicin har varit spännande och hoppfullt. Först blev jag alldels extatisk. Sedan jättedeppig för att jag har en sån allvarlig sjukdom att det är cancermedicin som krävs för att få bukt med den (det är ju starka gifter), sen deppig för att det väl kommer att dröja åratal tills detta kommer vanliga ME-patienter över hela världen till del. Jag skulle ge varenda krona jag har för att få vara med i en pilotstudie, även om jag vet att det inte är något man kan köpa.

Därför var det med särskilt stor glädje jag nyss läste nyheten om att en av de ME-bloggare jag följer och som också är läkare, Marias metode, har fått injektioner sen i april i år och är uppe i 80% av sin förmåga, efter att ha varit sängliggande 21 timmar om dygnet. Hon har foto på sin blogg av sig själv på ett fjäll, och jag hinner knappt se bilden förrän jag tänker: Hur kom hon upp dit?! Det är så otänkbart att en med ME skulle kunna gå en långpromenad uppför ett berg!

Att läsa hennes inlägg där hon berättade om studien var fascinerande. Dessutom gjorde det talet om ett botemedel lite verkligare. Inte för att jag har en aning om vem personen bakom bloggen är, men det är ändå någon jag har följt ett tag. Det blev plötsligt på riktigt! Hon har blivit symtomfri av injektionerna!

Jag ska härda ut. Det måste komma till allmänheten nån gång. Jag måste tro på att det inte kan hänga på pengar om jag ska få en framtid utanför lägenheten eller inte.

Undrar vad jag ska göra dock, när jag kan välja vad jag vill. Resa, gå på promenader -- nej CYKLA, åka skidor. Shoppa (i affärer, inte på nätet), måla naglarna när jag vill, laga middagar och baka, sjunga! Sy! Spela piano. Läsa som en tok. Arbeta. Doktorera? Skriva. Hälsa på folk. Passa barn. Sortera, slänga, organisera! Våttorka köksgolvet, vilken grej. På knä! Och titta vad lätt jag reser mig upp igen. Tanken är svindlande.

Jag vet att det blir samma liv som nu, stress över att tiden och orken och pengarna inte räcker till åt allt jag vill. Men då kan en dröm för en vecka vara mer än att laga middag en eller två gånger och att klä på sig varje dag. Så även om jag inte blir miljonär i tid, ork och pengar, blir jag miljonär i aktiviteter. Det finns så många saker jag längtar efter att göra och som skulle göra mig glad. Stora saker, som för alla andra, men också små, vardagliga. Jag skulle så gärna vilja laga mat.

Fast så känner jag nu. Jag kommer ihåg en gång när jag tänkte med en suck över kastrullerna: Ska man göra det här varenda dag i resten av sitt liv?!?!? Jag kommer säkert att önska att jag slapp laga mat. Men jag hoppas då att jag kan bli glad över att jag kan, även om jag måste.

Dyr lärdom -- eller 124:- down the drain

Grr. Jag har bjudit på en klänning, som är slut i affären, på tradera, plus en ring som jag verkligen gillar. Bägge auktionerna har jag blivit överbjuden på, plus ungefär sex till, alla med bra grejer till jättebra priser, tills jag blev överbjuden vill säga.

Däremot har jag bjudit på ett paket juldukar, och det ångrade jag för fyra dar sen, men där har minsann ingen bjudit över mig. Grr. Jag borde inte få lov att bjuda på saker mitt i natten. Man får lära av sina misstag. Ska ge bort dukarna till typ Myrorna eller nåt, och ta det som en god gärning.

Var på fin konsert idag. Igår med (sa jag det?)! Målade nagellack igår natt. Fix lax och brulépudding till middag. Är supertrött (efter två dar utanför lägenheten) så jag ska faktiskt gå och lägga mig nu. Har inte ens nåt mer än en tumme att klaga på. Och det är ju bra.

God första advent!

Juuuuuul!

Snön kom så perfekt i tid! Nu ska jag bara ta fram julgrejerna. Det är nog därför jag bloggar. Och har suttit och kollat på Pinterest-jul en lång stund -- det är inte lockande att gå ut i förrådet och rota fram julkartongerna, men det måste göras! Och det blri ju så fint när det är klart.

Annars har jag åstadkommit storverk den senaste veckan. Har lagt ut mina skor och mina smycken på tradera. Nu är det bara väskor och kläder kvar, men de får vänta tills nästa vecka.

Nej, jag måste verkligen ut i förrådet. Den som har sett vårt förråd förstår varför jag spretar emot...

Men nu går jag. Jag sa det för fem minuter sen på fejan, men NU går jag!!

Ett lättsammare inlägg...

... om än något på dåligt humör.

Jag hade budat på tre nagellack på tradera (jodå, nya och oanvända). Ett Isadora med bred pensen och snabbtorkande (och de stinker minst) i mörklila, ett Essie Bordeaux (sugen att prova Essie som är så hajpat) och ett Chanel i nude.

Vi har haft problem med Internet omväxlande med det trådlösa, och jag förlorade Isadora- och Essienagellacken med en spänn styck för att jag inte hade nån uppkoppling och inte fick "varningsmeddelandena". Bägge gick för 40 spänn styck och jag hade bjudit 39. Nu är Chanellacket uppe i över 100 kronor men jag har lite tappat sugen. Egentligen vill jag inte ha ett nude, det liksom bara hängde med i farten. Ett mörkt vinrött var vad jag helst ville ha.

Och så gjorde jag det dumma misstaget att kolla in massa jullöpare och juldukar. De får däremot gärna vara både gamla och använda. Tyvärr har jag öga för saker, och trots att det finns dukar för 9:- blev jag kär i den enda som gick över 400:-. Men jag hade fasligt många dukar i min bevakningslista. Telefonen plingar varje gång det är 15 respektive 3 minuter kvar tills en auktion avslutas. Det har låtit som om jag har en stalker. Eller åtminstone som att telefonen har hamnat i julmode och spelar Jingle bells hela tiden.

Jag hade verkligen tänkt fota mina traderagrejer i början av den här veckan, och sen skriva annonserna i slutet, och sen på helgen ta fram julgrejerna. Men så blev jag försenad redan från början för vi var inte färdiga med önskelistorna till jul tills i söndags, som jag hade planerat, så allt hamnade efter. Och nu sitter jag vid datorn och använder upp morgondagens tid!

Jag önskar mig faktiskt någom som ville förbarma sig över mig och hjälpa mig med fotograferingen. Det är energikrävande att fota, mäta, skriva in storlek och mått och tvättråd på datorn. Om jag få sitta vid datorn och skriva och nån annan mäter och kollar tvättråd och lägger plaggen fint för fotografering, så skulle det gå så mycket lättare. Mamma är dålig i ryggen, så henne kan jag inte fråga. Hon har förresten redan erbjudit sig men blev dålig i ryggen innan vi hann. Min besökslärare i kyrkan (min kusin!) har en whiplashskada, och alla studenter man kunde tänkas fråga har säkert som mest att göra nu i skolan i december. Och så kommer deras föräldrar vilja ha hjälp inför första advent.

Jag kanske kan fråga Charlotte, vår hunds mamma. Hennes utbildning till sjukhymnast är ju tidvis praktisk, så hon kanske inte har tusen boksidor hängande över sig jämt. Tror ni jag vågar? Jag som avskyr att vara beroende av nån... Men Mikael går ju ut med hennes hund varje dag, plus att hon blir rejält lekt med och kliad här hemma. Så jag kanske vågar fråga henne om hon kan? Jag tror jag ska det.

Ett litet psykbryt bara

Det har vänt. Man brukar säga att man inte ska säga sånt högt, för då jinxar man det. Nu kanske jag vågar säga det ändå. Och att jag vill säga det, det gör mig på samma gång så labil. Jag har ju nästan blivit mitt vanliga jag igen (bara dålig och inte jättedålig) och det är jag så glad för. Men ändå är de där superjobbiga dagarna, månaderna, så nära att jag "känner" lite för mycket. Jag antar att jag ser på mig själv med lite distans nu, lite tid emellan, lite förbättring emellan, och då när jag ser henne som hon var -- inte orkade klä på mig, knappt orkade stå upp för att svälja morgonpiller och bre macka, när Mikael fick duscha och torka mig -- då tycker jag så synd om henne, om mig, att jag blir lite gråtfärdig. Jag sa det förut idag till kusin K på fejan, att det har vänt, och nu kommer tydligen reaktionen. Jag blir rädd.

Plus att jag har haft en dålig dag idag. Har inte orkat göra nåt. Men jag HAR klätt på mig, så jag är fortfarande bättre än förut. Men det svänger ju hela tiden, det är bara var man hamnar som är olika. Hade jag mått såhär förut i höstas hade det varit en bra dag, nu var det en dålig, och dåliga dagar blir man alltid deppig för. Det är inte lätt heller när man har blivit bättre och alla planer på vad man vill göra har tagit fart. Hjärnan blir full av grejer och idéer. Och så kan man inget en dag, då tär det på tålamodet och så blir man rädd för att man inte ska få tillbaka de bra dagarna, utan att nu ska det vara såhär i fortsättningen, att jag inte kan någonting. Igen. Inte plocka ur diskmaskinen, inte torka av fläkten, bara värma en Dafgårdslasagne till middag. Jag har ju ingen garanti för att det här är en dålig dag och inte det nya normala. Under hela hösten var ju superdålig normalt. Det är en emotionell bergochdalbana. Tanken på att aldrig orka duscha mer, förstår ni att den kan vara skrämmande?

Checklista eller chocklista

En av ME-bloggarna jag följer, SerendipityCat, hade kommit i samtal idag med några andra ME-sjuka. De hade dragit kommentarer för varandra som de hade hört från sjukvårdspersonal, familj och vänner. Även de som inte har ME kan nog förstå galghumorn i nedanstående:

Alle prøver er normale!

Alle blir trette iblant, det er bare å ta seg litt sammen!

Gå tur, det er utrolig viktig!

Jeg tror jeg skal nave et år!

Vi finner ikke noe så det må være psykisk.

Det er så godt med så mye fritid, å kunne gjøre akkurat hva man vil når man går hjemme!

Det er sikkert stress. Du er nok litt streber/”flink pike”.

Du kan da ikke være syk, du ser så jo så bra ut …..

Hvis pasientene har for mye kontakt gjør de seg sykere enn de er!

Pasientene bør ikke lese så mye om sykdommen, da føler de seg sykere enn de er.

Pasientene må i hvertfall ikke være på internett – der er det bare nevrotiske mennesker som hisser opp hverandre.

Sikker på du ikke bare kjenner ekstra godt etter symptomer da?

Det er viktig å huske på at det kan er positivt å få vondt når og etter man trener, det betyr bare at man har trent godt og at kroppen har tatt seg ut.

Jeg liker ikke å sette diagnoser på pasienter, men vi skal få “ryddet litt” i hodet ditt, og gå i gang med gradert trening……

Hvis det er mat du ikke tåler så er det matintoleranse du har, ikke ME…..

Pasientene føler seg viktige og at sykdommen blir legitimert hvis man gir dem medisiner – det er viktig å ikke oppfordre til sykdomstenkning, så man må unngå dette.

Vi vet ikke hva ME er.

Husk at det er viktig å komme seg opp om morran!!

Du vet ikke før du har prøvd.

Du får overskudd av å komme deg ut litt!

Ingen kan da hvile seg til mere energi/krefter, du bør komme deg i mer aktivitet, gå turer i skogen.

Hvis du begynner å trene og slanker deg litt så har du ikke så vondt vettu.

Begynn å jobbe da blir du frisk.

Du klarer sikkert mer enn du trur.

Skulle ønske jeg kunne bare gå hjemme å få penger slik, da hadde jeg fått gjort mye da!

Skjønner ikke at du er så trøtt og sliten, du ligger jo bare på sofaen hele dagen uansett.

Forelsk deg, så blir du frisk.

Syns du det er greit å bare gi opp?

Begynn å skriv dagbok og finn en dyktig psykolog! Hjelper å få ryddet litt i hodet vettu.

Ikke vær så redd for å overanstrenge deg.

Längesen!!

#1. What's a nickname only your family calls you?
Honla. Rob hittade på det, som en blandning av Handla (han blev visst imponerad av min torpedliknande stil en gång i nån klädaffär) och Hångla (som jag itne vad han fick ifrån eftersom jag itne hade träffat Mikael då och det inte var särskilt mycket hångel i min lägenhet. Han tyckte nog bara ordet var roligt, och själva grejen också, vi känner ju honom...

#2. What's a weird habit of yours?
Det mesta jag gör är lite knäppt tror jag. Och så normalt för mig att jag itne ens kan komma på nåt.

#3. Do you have any weird phobias?
Nej, bara de normala; getingar, spindlar, ormar och sånt.

#4. What's a song you secretly LOVE to blast & belt out when you're alone?
Happy med Carpenters och så sjunger jag så fönsterrutorna skallrar.

#5. What's one of your biggest pet peeves?
Folk som inte vet att de är dumma.

#6. What's one of your nervous habits?
Det kan jag ju inte säga här, då kommer ambulansen och tar mig till hispan.

#7. What side of the bed do you sleep on?
Ja, hur räknar man? Jag har luft till höger om mig om jag ligger på rygg.

#8. What was your first stuffed animal & it's name?
Antagligen Lady, när Johan fick Lufsen..

#9. What's the drink you ALWAYS order at Starbucks?
Ska vi ändra till McDonalds? Röd Fanta som är grön (knappen är grön, drickan är röd).

#10. What's the beauty rule you preach.. but never ACTUALLY practice?
Get enough sleep...

#11. Which way do you face in the shower?
Nästan jämt utåt.

#12. Do you have any 'weird' body 'skills'?
Nej. Det coolaste jag kan åstadkomma är nog lite knakningar.

#13. What's your favorite 'comfort food'/food thats 'bad' but you love to eat it anyways?
Kolhydrater!!! Bröd, potatis (typ chips och pommes alltså), pasta.

#14. What's a phrase or exclamation you always say?
"Det kommer inte jag ihåg."

#15. Time to sleep- what are you ACTUALLY wearing?
Underkläder. Har jämt så lagom varmt täcke och element att det duger bra så. Avskyr att ha det så kallt i sovrummet att jag måste ha pyjamas och strumpor på mig. Och det behöver jag om det är under 23.

Ja, nu är ni väl lyckliga som fick veta allt detta om mig.

Mode eller modig?

En gåva

M och jag hade vakentid samtidigt inatt. Och nu har han somnat igen. Fortfarande med korsordstidningen framför sig och med pennan i handen. One of these days kommer han att lägga sig på pennan så den gör en oönskad trakoetomi. Jag kommer inte att vara klar i huvudet utan givetvis hysterisk, och rycka ut pennan, som nu inte gör stor skada, men istället ge honom en pennstor autostrada rätt in i aortan så blodet sprutar. Den där pennan han alltid har i sängen är livsfarlig, det är jag säker på.

Men nu var det nåt om en gåva. Jo, Mikael tog handen med blyertspennan i, tog min hand och flätade ihop våra fingrar. I sömnen. Efter ett tag vat jag tvungen att lossa greppet för min arm somnade. Så nu ligger hans hand så fint på min axel. Jag når att resa upp huvudet och pussa den. Jag har redan gjort det flera gånger. Samlat pussarna, känslan av hans hud mot mina läppar, och den svaga lukt i näsborrarna som bara är han. Samlat och sparat det i en vrå i hjärnan, i hjärtat. En burk med Mikael.

I går kväll bad Mikael i vår aftonbön att Gud skulle ta hand om Ellen och Rob. Själv skulle jag gärna ge henne en burk med pussar i. Robs hud, hans läppar, hans doft. En vacker gåva till en änka.

Men varje vackert ögonblick i livet är också en gåva. Vi längtar inte livet ur oss efter de stunderna, eftersom vi tror att en oändlig rad väntar på oss. Men man har faktiskt ingen garanti för det. Njut av varje ögonblick, om det går. Jag sniffar på Mikaels fingrar och kan inte ana min stora lycka att de vill hålla i mina. Fast armen sover fortfarande, så vi lugnar oss med det.

Är du optimistisk?

Det kan hända att jag är född optimist. Detta visar sig i mitt eget liv bland annat genom att jag sällan tycker idéerna jag får är dåliga utan snarare genialiska.

Så häromdagen skulle jag köpa julklappar på Borås mest kända postorderföretag. De har massiv rea nu och eftersom mina jeans har fått hål tänkte jag köpa ett par nya. Problemet är att även om man är en viss storlek så lär ju inte jeansen vara likadant sydda. Så jag la fler och fler i varukorgen, och ett par vinröda också, vad kul. Hmm. Det blev visst 25 par jeans eller så. Läste bytesreglerna väldigt noga. Jodå, om jag fyllde i returlappen på nätet skulle returfrakten bara kosta tretti spänn. Suverän idé.

Så igår kom paketen, eller i förrgår, men Mikael hämtade det igår.

Somliga här hemma ifrågasatte det normala i att skaffa hem 25 par jeans att prova. Somliga andra här hemma tyckte fortfarande att idén var genialisk.

Så började jag prova. Fick ta det i kanske fem omgångar med vila emellan. Sammanlagt tror jag det tog tre timmar inklusive vilan. Men om jag skulle prova jeans i Farsta centrum skulle jag behöva förflytta mig mellan affärerna, inte ligga i en soffa i underkläderna mellan provningarna, och inte kunna jämföra alla jeansen med varandra. Nu har jag en enda hög med Prova igen med sex jeans tror jag. Jag orkade inte bestämma igår natt vilka jag skulle behålla.

P.S. När jag låg i soffan och kollade på Pinterest retades Mikael med mig hela tiden och undrade vad jag skulle köpa mer. Hade nämligen köpt ett par suveräna chelseaboots med broguemönster också, som kom igår. Och det räcker nog inte med skor och två dussin jeans...

Idag är det ju dessutom Black Friday i USA och affärerna har rea. Kanske måste göra en vända på Modcloth och Talbots. Men då ska jag bara låtsasshoppa. Lägga det i varukorgen, bli nöjd, och gå. Windowshopping är inte så roligt att säga längre när jag oftast surfar med Android. Kanske tur det. Sååå roligt var det ju aldrig!

Men om ni är småfeta som jag och behöver jeans så kan ni titta förbi. Jag har några att välja mellan.

Ordning och reda och blindhetens fasor

Vaknade idag och hittade inte glasögonen. Man kan ju treva rätt bra, och se lite halvdåligt, men de var bara inte på nattduksbordet. Så jag kilade in i badrummet och öppnade det gröna glasögonfodralet där de brunbågade glasögonen ligger.

Det är nåt surrealistiskt över det här att man behöver glasögon för att hitta sina glasögon.

P.S: Givetvis låg de på golvet, för dem av er som undrar. Lite under sängen ungefär där man sätter fötterna. Fast om man inte hittar glasögonen sätter man såklart inte ner fötterna särskilt hårt i golvet. Det är ju en rätt förstatippad plats att hitta dem på. Så nu har jag bruna glasögon på mig. Och smink, eftersom jag var på mammografi. Är inte säker på varför de tv hör ihop, för jag är ju mer intresserad av att Mikael ska tycka att jag är snygg än receptionisten på bröstmottagningen på SöS. Men nu blev det så. Men som väl är ingen mascara. Den tvättningsritualen är bara föööööör jobbig.

Sista måltiden?

Man behöver ju inte äta sin sista måltid för att man ska till elektriska stolen eller få en giftspruta. Man kan också äta sin sista måltid för att jorden ska gå under. Det skulle den ju göra 2012, fast jag har för mig att det skulle vara före mitten av november. Hur som helst, så kan man ligga i sängen och fundera på vad ens sista måltid skulle vara, ifall att man nu behöver nåt att tänka på tills man somnar.

Mina tankar gick igår kväll via italiensk buffe till en fin oxfilé med god sås (nästan vilken som helst) och potatisgratäng till, eller kanske klyftpotatis, råstekt, nåt sånt.



Källa

Hjälp, vad hungrig jag blir. Inte redo att dö ännu, men en helt OK sista måltid. Nästa måltid???

Riktigt bra TV!

Mikael och jag råkade kolla på ett program som för oss var nytt idag. Vid närmare efterforskning (till exempel två inlägg på Expressens hemsida, bland annat) får jag reda på att detta var premiäravsnittet. Jag tipsade ju om svenska QI, Intresseklubben, som inte blev nån höjdare, och hoppas att detta inte slutar på samma sätt. För det här var det intressantaste och festligaste på länge. Jag talar om Historieätarna med Erik Haag och Lotta Lundgren. De klär ut sig, bor i slott, intervjuar historiker men framförallt äter mat från vad jag antar en historisk period i taget. Det var helt fantastiskt! Sånt som man skulle visa för ungarna i skolan på historielektionerna, så skulle de kanske inte avsky ämnet (som jag). Idag var det 1600-talet, och jag lärde mig massor oss hade jättekul på samma gång. Erik Haag är ju lite som från en egen planet, men det gjorde sig bra i det här programmet. Oerhört underhållande. SvT klockan nio, på torsdagar framöver också antar jag.

 

Kulturskribent Anne Héden säger om programmet att de "turistar i olika epokers matlagning och kulturer, [och] katalogiseras som en form av historiesafari med vidhängande faktarutor. Konceptet är hämtat från BBC:s Supersizers." Jag känner nog igen att maten flera gånger skulle vara humoristisk, som när de fick in en stor fisk med utsida av någon sorts kakliknande deg. Sedan var det köttfärslimpa inuti. Och så fick de köttpaj, men inuti locket var det tomt sånär som på några levande grodor. Det minns jag att jag sett i engelsk TV också, fast då flög det ut massa levande duvor ur pajerna. Men it makes sense, om maten inte var god fick den väl vara rolig...

Expressen Nöje har också en artikel om programmet, bland annat med en ruta med vad kommande program ska ta upp för epoker, och det verkar helt klart lockande!

Kulturpersonen ovan är lagom förtjust, men jag älskade programmet. Kanske mer efteråt än under tiden, men ändå. Tänker absolut försöka komma ihåg att kolla nästa torsdag. Jag följer annars bara en enda serie i TV och det är Homeland på måndagar kl 22. Men det enda är nästan för mycket. Av de senaste tre avsnitten missade jag helt ett, missade ett halv annat, och kom ihåg det bara i måndags. Så två program i veckan, vi får se om jag sätter alarm i telefonen på det :)

Inhemsk variant

Nu har Lindex kommit med en inhemsk variant av J Crews Bubble necklace. De har det i svart och korall. Me likes. 199:-. Är helt nöjd med att vara före istället för hopplöst efter, för en gångs skull!

Älskar mat!

Idag åt jag lite "rolig" mat till middag -- två assietter med rester. Kokade potäter själv, som förresten skurna i småbitar till bara en person i kastrullen såg löjligt lite ut, men det var precis lagom, och så värmde jag respektive en bit Sahlgrenska fiskpudding på ena assietten och en snutt köttgryta från härom dagen (som i kontrast till fisken var ännu starkare, fast jag vet inte av vad, kanske de tre vitlöksklyftorna, och fruktsmakande, vilket väl beror på svartvinbärs- och sen äpplesaften jag hade i istället för vin). Ja, det var så gott att jag satt och ropade högt till Mikael, fast han var intill, att jag äääääälskar mat. Han hade ätit innan jag vaknade och jag misstänker att han led av en äcklig frysrätt som jag inte gillar och han är duktig och äter slut på. Fast han lider inte så mycket av mat, och njuter kanske inte så mycket heller. Med mig är det tvärtom. Om maten jag äter inte är god blir jag på dåligt humör och inte mätt. Har den lite hackade färska örter på/i blir jag generöst inställd och tål mer underligheter.

Igår hackade jag förresten en halv lök och mosad vitlöksklyfta och påse färsk spenat, sloknade/blankade allt med lite salt och peppar på, hyttade i en gräddskvätt och lät puttra medan pastan blev klar. I sista sekunden kom jag på att jag behöver kött (fast det hade jag kunnat skippa, så mycket järn som det nog var i spenaten, men så långt tänkte såklart inte jag) och skar ner tre skinskivor och massor av parmesanen som Samantha hade med sig från Italien till begravningen och som pappa snällt rivit ner i en burk till oss. Vår "andel" alltså, jag tror Samantha, med en italiensk familj på sju (?) barn, inte riktigt vet hur mycket parmesan det går åt i svenska kök. Jag vräkte hur som helst ner parmesan också. Och sen vände jag ner pastan, som bara var på håret färdig, och lät såsen täcka all pastan i pannan. Det går ju an när det är pasta till en person. Jag vet inte hur stora stekpannor hon måste ha som får plats med pasta för typ tio personer... Pastan blev -- som Samantha sagt -- lagom färdig i pannan, och såsen, som var så ynkligt liten när allt kokat ihop och bort, räckte ymnigt till varje tugga. Det hade den inte gjort om man hällde på den på toppen bara. Så det var min italienska snabbmiddag, allt annat än snabbmats vanliga skräpighet. Mmm. Sa jag att jag älskar mat?

Nu har jag ätit (jag vet att klockan är 3:35, men jag vaknar sent och har bara ätit middag idag så detta är frukost, lunch och kvällsmat) nästan två dubbelmackor av nån ny sort, typ havrefjälla eller nåt. I denna haver jag lagt skinka, sallad, gurka, dip och sen krossat några chips. Hellow, vad gött! Skrev jag detta igår? Det är min favvomacka för veckan. Och så en kopp varm nyponsoppa till. Är jag i himlen eller?

Dessutom känner jag mig så mycket lugnare. Har lyckats sänka hastigheten inuti kroppen, eller vad man ska säga, så jag inte går på högvarv som igår. Och utan melatonin hade min kropp helt tappat koncepterna om vad som var natt och läggdags och när man skulle vara trött. Well, trött är jag ju alltid, men sömnig är det lite svårare med. Men nu har jag tagit precis vad jag tror blir en lagom blandning sömnpiller, och ska sluta här och lägga mig i sängen, och ta sista pillret om femtio minuter. Jag kan fortfarande inte gå till kyrkan (som börjar 10), men i morse tror jag det tog 2½ timme att somna -- efter tio eller elva eller vad klockan var när jag bestämde mig för att försöka sista gången. Så det här verkar väldigt lovande i jämförelse. Har dessutom många timmars sömnskuld efter i "natt" så jag tror jag kan somna om ett par timmar. Ser mycket fram emot det. Sova och äta, livet gör mig lycklig :) Och att jag kan snyta mig själv, och har orkat börja klä på mig igen. Det går framåt. Det värsta har kanske vänt? Det har bara gått bakåt, inget nytt med det, men mycket snabbare än det brukar, sen Rob dog ungefär, och om jag har nått botten och har vänt näsan uppåt ljuset nu, så är jag först i kön att tacka för vänligheten.

Ha det så gott, era ufon.

P.S. Vad är det man pratar om när man blir gammal? Maten, sömnen, the stools? Jag besparar er den sista delen men noterar att jag är på god väg till ålderdomen.

Hjältar

Jonathan Bau har upprörts av två små fosterhemsplacerade barn som utnyttjats sexuellt av fosterhemspappan. Särskilt vi göteborgare har oroats över nioåriga Annas försvinnande.

Men gruppen Missing People, samt frivilliga, och givetvis Polisen, gick skallgång hela natten, tills flickan hittades klockan tre i natt. Och sen upplöstes skallgången, folk tog bilen hem, fick en timmes sömn, och gick till jobbet. Det är vardagshjältar, det. Räddat ett barn från en drake.

Jonte har i sin upprördhet bestämt sig för att på 23 december (som jag trodde var Värnlösa barns dag, men det är visst den 28) skicka upp såna där thailändska lyktor som brinner och stiger till väders så vackert. Det hjälper inte specifikt någon, men är en manifestation som säger Vi accepterar inte att barn far illa. Alla de där lyktorna som kommer att tändas, tänk om man kunde sprida budskapet om varför de tänds till alla barn, så att alla barn vet att det finns vuxna som vill dem väl, som vill hjälpa dem istället för skada dem, och som vill lyssna och försvara dem. Jag kanske lägger in för mycket i en thailändsk lykta, men, jag är också upprörd och glad, för olika saker, om vartannat.

Tänk att stjäla en nioåring för sina mörka syften. Dödsstraff skulle få utdelas på plats, med påk.

Men nu ska jag lugna mig.

Stursk får bonk?

Jag berättade för mamma och Mikael idag att jag sover bättre. Mina gamla sömnmediciner (tar tre stycken) började sluta göra vad de skulle, och jag var tvungen att häva det. Enter Fetpiller. Det är gamla sortens antidepressiva, som gör vad namnet gör -- man går upp i vikt rätt mycket av dem. De heter Mianserin, men jag kallar dem alltid Fetpiller. Know thy enemy liksom. Men just nu har jag inte råd att tänka på vikten så jag tar dem. Också, får vi väl säga om de första dagarna, sen började jag våga minska nån dos, ta bort nåt piller, och i två nätter nu har jag sovit på ett fetpiller och på en halv Stilnoct. Det är görfantastiskt! Halva Stilnoct är det duktigaste, för den ger mest abstinensbesvär och kan faktiskt hindra sömnen när man slutar. Så det har varit en kamp att somna så bra att jag kan gå ner i dos och ändå somna bra med den halva dosen, och sova så bra att jag inte blir sämre. Det har funkat bra! Det har kanske tagit en vecka-10 dagar, men nu var det tredje kvällen med det vinnande konceptet Fet och Halv.

Tyvärr glömde jag av att ta Fet i tid, så då glömde jag när jag skulle ta Halv, och efter tre timmar (de håller fyra, lite svagt i slutet) insåg jag att jag inte kommer att somna på en Halv, så jag tog en Halv till. Klockan åtta på morgonen. Det strilade in rätt mycket ljus mellan mörkläggningsrullgardinen och väggen och så inbillade jag mig att min ögonmask börjar lukta gammalt. Och insåg att jag inte har följt mina rutiner med varm oboy i magen, läsa en bok och vara lugn, lukta på sån där tinningsbalsam som jag ska önska mig mer av från Bodyshop (sätter den även strategiskt med ett litet litet dutt under näsan). Så jag tog i alla fall lavendellukten. Och låg lugnt och filosoferande om diverse julklappar och andra hemligheter. Jag är rätt bra på att inte stressa om jag inte somnar, för jag måste inte upp, jag har ingen tid att passa, jag kan sova vilka konstiga tider som helst. Så det är bara lite frustrerande att vara vaken på morgonen och förmiddagen och inte ha kunnat somna än, men mer än det är det inte. Och förutom att jag får migrän för att mitt dygn är så vridet. Men det är ett kommande problem.

Var var jag ju egentligen? Jo, efter en viss, rätt lång tid (jag kan känna halvtimmar när jag ligger i sängen. Kan ligga på ena sidan en halvtimme, och vill aldrig byta sida före det, så det är rätt säkert), nämligen 1½ timme, hade jag fortfarande inte somnat. Okejdå, tänkte jag, jag är väl på helt fel gata eller nåt. Har blivit för upphetsad av alla nagellack, surfplattor, hattar/mössor och klänningar jag har surfat på och lagt i FAVORITER. Så nu sitter jag här och hetsar upp mig istället, med magen full av den godaste mackan på länge -- nybakad källarfranska, tre rätt slirviga och tunna men goda skivor nånting-skinka, sallad, gurka och ett tunt, tunt lager dip. Yeah, man. Och så min kvällsoboy på det. Bara i en minimugg, rymmer kanske 2 dl.

Så nu är klockan inte 11:03 utan 23:03 och jag ska snart gå och lägga mig. Det blir nog en fem, kanske sex timmars sömn, för jag vaknar nog när jag brukar vakna, vid fem eller sex, och då blir det rätt upp till middagen. Borde använda min färska spenat (måste få i mig mer järn säger doktorn och jag vill inte ha några järntabletter). Är det helgerån att hacka den fint och stuva den? Eller vad har ni för tips? Annars blir det inte märkvärdigare än tonfisksallad med hälften spenat hälften isbergssallad. Förutom det andra. Så ni inte tror att min tonfisksallad är sån alltså. För den är faktiskt god! Den har mer i. En person som kommer hit och äter ibland och som inte ens brukar låta sig övertalas att äta en enda slamsa grönsak tar om när han får tonfisksallad här, sådetså. Och för den delen har han börjat äta grönsaker nu. Han har flyttat hemifrån, börjat raka sig och börjat på universitet. Då blir till och med grönsaker nästan goda, och föräldrar nästan vettiga. Får vi i alla fall hoppas.

Jag håller ingen ordning längre och vet inte vad för dos Halv jag fortfarande har i kroppen. Förmodligen bara ett halvt uns, eftersom jag inte själv märker att jag är särskilt drogad. Inte ni heller? Bra. Då ska jag bara sätta igång med att lugna mig. Jag är INTE lugn. Svårt för det är så mycket som ska göras de kommande två månaderna:

Sätta upp nya gardiner i vardagsrummet, fast först stryka och fålla dem. De gamla är nere, som väl är.
Hitta på önskelistor åt mig själv. Få Mikael att hitta på något han önskar sig. Det där med Fars dag tänker jag bara inte ens lägga mig i. Vi har värre situationer att greppa, som jul. Så ska vi skicka julkort i år, har vi bestämt. Jag har storvulna planer för foto, vitsig genomgång av 2012 på ena flanken, egenmålad julkrubberelaterad clipartbild, snöre runt, papper i skärmaskinen, kuvert, adresser, hur många kort ska vi göra? 500 spänn på julkort?! Vi får nog tänka om. Eller inte. Och så ska man köpa saker. Jag tror M har köpt treårspresent till Neo. Men sen har vi julklappar till våra "norska släktingar", och de ska vara klara före jul. Dan före, eller dan före dan före dan ska vi packa ner (antar jag) mina syskons presenter i deras Amerikakoffertar. Tvillingarna var lättast. Ellen köpte loss halva Ullareds lager av trosor med prinsesstryck på. Det är visst det populäraste där hemma: "I'm wearing Belle" osv. Och lite annat som var fint men som jag inte minns längre. Det är i alla fall från oss också. Men så är det då mina tre syskon, Bettan, julkort måste med till Jennifer med familj och till Mormor och Nonno (nonno är italienska för morfar). Sen borde jag göra en dubbel sats Tandläkarens Fjällenresa, eller m a o livsfarligt goda chokladkola. Som, om man har otur, bekostar sagda tandläkarens fjällenresa, ja, ni fattar. Fast tullen skulle väl inte släppa igenom det. Tror dock att väskorna kommer att innehålla både bilar och marzipanbröd. Och mer säger jag inte, det kan gå illa för dem där i tullen. Och sen har vi julafton och då är det fyra eminenser som ska bli gedda gåvor, eller fem om jag ska räkna med Mikael. På juldagen ska vi byta enkla julklappar med mina föräldrar. Inte högre paniknivå än en bok eller tidningsprenumeration. Och nån måste få godis, så vi har nåt att göra när vi spelar spel. Sen på annandan är vi på Vreta Kaningård hos Mikaels mamma och Gösta, som ska få nåt, och så brukar Mikael ge nåt till sin syrra Sussi. Alltså, Vanja och Gösta har varsitt par vuxna barn. De träffades när barnen redan var stora och har inte bott ihop med barnen eller "fostrat" dem, vad jag förstår. Men det festliga är att Mikaels syster heter Susanne. Vet ni vad Göstas barn heter? Mikael och Susanne. What are the odds? Kanske rätt höga, tydligen!

Apropå många namn, så var min gymnasieklass rätt sorglig:
Malin 5st
Maria 3 st
Anna 3 st
Camilla, ett antal som jag har glömt nu. Eller var det fem Maria och tre Malin? Hur ska man minnas? Jag tog inte studenten med dem för då hade jag flyttat till Borås. Det var 50% bättre där, eller 100%, beroende på hur man ser det. Jag tror att vi kanske vid nåt tillfälle hade två killar i klassen i Kungsbacka, som sen nog bara blev en. Kan han ha varit en långhårig hårdrockare? I min studenthumanistklass på HALiB var det hela FYRA killar! Ja, ni fattar! Och sen efter några år på Humanisten, där de killar man såg liksom inte riktigt var så manliga som man ville ha dem, men säkert väldigt snälla, och man skulle tenta i stora tentasalen högst upp i den där backen, vad det nu hette, och det satt Chalmerister där, eller bara vilka killklasser som helst. Då fick man ta de första fem minutrarna till att titta sig omkring, så man sen kunde koncentrera sig på tentan. Å, att vara ung och utsvulten på manliga axlar.

Och en av presenterna jag har tänkt ut är lite jobbig, så den måste jag börja med på stört för att den ska kunna bli färdig. Och så måste julgrejerna fram. Det är väl snart första advent! Och så ska jag få botox i december och "få" mammografi i november. Och förhoppningsvis kunna sova så jag i alla fall någon gång i veckan kan tvätta mitt eget hår... AAAAAAAAAAAA! Och hjälp - J U L M A T !

Nej, nu är klockan halv tolv. Det är ju riktigt sent, ju.

Gonatt, gott folk! Hoppas jag kan sova! 23:43. Man kan inte lugna sig snabbt. Det måste få ta sin tid. Men jag vill göra det på stört. Det är just det som är problemet med min personlighet. Hej svejs!

Ha... Ma... Ha...

Rubriken idag är ett direkt citat från min morfar, Anders Mårdby, som -- trots att han var stolt över sin hjärnkapacitet och räknade bakåt från 100 i tre-hopp varje morgon för att se att han hängde med i skallen än -- inte hade särskilt lätt att veta vad hans barn hette. Han började med nån konsonant, och sen kom det ett a (faktiskt i alla fyra barnens namn) och sen blev det svårt.

(Förresten kan jag meddela att jag har glömt av vad jag skulle komma till, lagom till att jag skrivit klart detta. 100, 97, 93, nej 94, 91, hjälp...)

Paus.

Min man inspirerar mig med att kalla folk för Nisse när han inte kommer på vad de heter. Ibland säger han nåt helt vansinnigt namn som inte alls liknar det han vill säga, och ibland är han så pass nära att jag kan fatta. Då känner jag mig som om jag vunnit ett pris eller nåt, pris i sekundsnabba detektivtankar.

Jag vill bara berätta om tre namn, och be er dra era egna slutsatser. Ni vinner inget pris, men ni kan känna er som om ni vunnit ett pris i sekundsnabba detektivtankar om ni lurar ut vad jag har svårt med.

Själv heter jag Anja.
Min svärmor heter Vanja.
Vår lånehund heter Vanna.

Hejhej.

Rasande snabba tankar

Brev från SöS. Sprätta sprätta. Kallelse till mammografi. 17.00, bra tid. Blyertspenna, skriva i almanackan.

Lördag, vila, äta. Mammografi?! Men det kändes som om det var nyss jag var där. Inte kan det vara dags redan? Soffläge, tar telefonen, googlar "mammografi" och "ueberserioest". Inlägg från 2011, what?, februari och mars, hjälp, de har lagt in att jag ska kallas tidigare, var det nåt skumt? Skummar blogginläggen, ser att jag verkligen var där förra året. Tvivlar, tvekar, tänker. Jag kan inte ha bröstcancer blandas med Jag har aldrig fattat hur knölar ska kännas, blandas med Det är inte bröstcancer man får av ME, det är lymfom. Till sist det äkta förnuftet: Jag måste kolla på deras hemsida. Tankarna spinner lite långsammare i den skeva trumma som är min hjärna.

18 månaders mellanrum mellan kallelserna. Jag har inte cancer.

Hur fort kan tankarna på sin egen påhittade men livshotande sjukdom gå till lugn och ro, och istället lojt läsa om hur Carolas Zoe satte igång överfallslarmet på sagda mammografiavdelning så väktarna kom springande. Från det ena till det andra på en sekund. Eller på "18 månader".

P.S. Tänk gärna på cancerfonden, kanske i jul, kanske nu.

33 eller 70

Härom dagen stod det att 33 personer hade dött i Sandy i USA. Sen fanns det typ fem features nedanför. Låååååångt nedanför stod det att 70 personer mist livet i Haiti. Minns också ordet svält i sammanhanget.

Folket i Haiti är inte mindre värda att rapporteras om. Varför får USA sånt stort utrymme? Min bror bor i New Jersey och har mig veterligen inte fått strömmen tillbaka. Och rent politiskt är jag varken USA-hatare eller USA-älskare. Det är bara sorgligt att hälften så många döda är dubbelt så viktiga som dubbelt så många döda på ett annat ställe.

Påminner mig om tsunamin i Thailand. Visst var det inte ens Thailand som drabbades värst, men eftersom det var där turisterna var, så var det det som media fokuserade sig på.

Och självklart är Robs död tusen gånger värre för mig än när en okänd människa besörjs i Mitt i Haninge.

Men vi måste låta tanken på den verkliga människan röra oss till medkänsla, var hon än bor, vem hon tror på, vad hon äter, eller inte har att äta. Osv.

Hur gör man för att sovra i media så att ens världsbild är rättvis? Jag har inte svaret, men det inbegriper alldeles säkert uppmärksamhet och eftertanke.

Sandy

Men en bror (och fru och brorsbarnstvillingar) i stormens "öga" så var jag ömsom orolig, ömsom sur för att media alltid överdriver. Nu blev det just för Johan inte så farligt. Dels var de inte precis i mitten, även om jag har sett hemska bilder från New Jersey och New York, utan precis på gränsen till området där man var tvungen att evakuera, så de valde att stanna hemma. De bor visst nån halvtrappa upp så han sa att de skulle klara om det kom 11 feet vatten. Strömmen har däremot gått. Och regnet och vinden rasade mest i natt och nu är det värsta tydligen över. Man kan ju tycka att det inte var så märkvärdigt att man skulle skrämma upp folk för det.

Men å andra sidan har minst 33 människor dött, enligt SvD. Var det a) idioter som bara skulle ner till stranden och titta lite, eller b) idioter som lät bli att evakuera när de blev tillsagda, eller c) faktiskt folk som hade följt beredskapsplanerna men dog ändå?

Och på Hurricane Sandy-sidan på facebook har det visats förfärliga bilder (de värsta från hela stormen såklart, för att göra det intressant), så nog har det varit en storm alla gånger.

Hoboken, New Jersey

New York City

Jag är glad att min familj mår bra. Jag har inte hört om min svägerskas familj, men de bor lite längre från kusten. Men alla jag inte känner, de kan ju också drabbas och det är lika hemskt vem det än är, egentligen.

Jag är glad att vi har så lagom väder här jämt. Även om min syrras dyn-box hade landat i poolen en natt, och mina föräldrars trädgårdsbord hade landat uppåner i grannens trädgård i morse. Vi har det till och med varmt inomhus! Jag har fortfarande inte riktigt börjat ha strumpor inomhus sen i somras, och dessutom har vi inte bytt från sommartäcken och har ändå bara elementet på lågt. Det är ett riktigt lyxliv vi lever!

Tappa å tappa

Såg precis en reklam på fejan där man kunde förlora 16 kg.

Är det så man gör? En dag hittar man dem inte. Man har tappat bort dem. Förlorat dem! Så tragiskt och oförklarligt. Precis så lätt måste det i alla fall vara om man klickar på den där länken.

En liten skoorgie

Jag har längtat efter skor idag. Längtat efter att orka gå och stå på fötterna, och efter att kunna ha klackar, och efter att orka gå på så fancy fest att man måste ha superläckra skor. Så jag låtsades att jag var rik och frisk och "köpte" några skor. På Zara. Det blir så billigt och bra när man bara lägger dem i varukorgen och sen går därifrån. Inte ens window shopping -- soffshopping!

 

Hårspray med förhinder

Det här är nog det roligaste jag läst på länge. Man ska inte outa andra så jag har tagit bort namnen. Men om nån kommer på att det är min mamma så är det ju i alla fall henne jag ärvt min öppenhet från :)

 

Jag skulle just spreja håret inför sjukhusbesöket med Anja på Danderyd men tog av misstag doftsprejen i badrummet.

 

Jag stinker tallbarr så B måste öppna balkongdörren.

"Hur tänkte jag då liksom?"

Vet inte om det är sömnmedicinerna som har spökat igen, men jag gick nyss in på tradera. Och det stod att jag har blivit överbjuden på en Marie Antoinetteperuk. What?!?!?

Jag måste ha varit riktigt borta när jag bjöd på den. Och tack och lov att jag blev överbjuden!

Det har aldrig hänt förr att jag har gjort nåt vansinnigt som jag sen inte minns. Det kanske är dags att byta lösenord eller en gång för alla lära mig att hålla mig borta från allt när jag har tagit sömnpiller?! Det blir nog både och.

Ordkunskap

Som jag minns det -- och kan det stämma, folk? -- brukar jag få 20 av 20 på DN:s ordkunskapsprov från högskoleprovet, men jag klarar sällan alla 40 som jag brukar hitta "nån annanstans". Än så länge har jag bara gjort DN:s test och känner mig därför fortfarande stolt över alla rätt.

Prova själva här.

Förvånad över?

Jag läste ett antal svar på frågan "Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?" Fick mig såklart att börja tänka. Kom på massa tankar, men inga som direkt var särskilt kloka. Men så sa det liksom tjong i tankeverksamheten, och så mindes jag alla småuppsatserna vi skulle skriva i en av mina litteraturklasser, The Gothic Novel. Varje vecka skulle vi skriva ett citat ur boken som i sin tur skulle stödja en tes eller en fråga, och så skulle detta stödjas av 1-2 citat från andrahandskällor. Det var som att vi skulle hitta på ett embryo till C-uppsats om varje bok. Det tränade verkligen det litteraturanalytiska tankesättet. Mot slutet av kursen insåg jag att jag hade valt i stort sett samma tema ur alla böckerna -- två extremer sätts mot varandra och så undersöker jag vad mitten är och varför.

Detta slog an hos mig igår och jag insåg att hela jag är byggd av ett ganska stort antal extremer, motsatser if you will. Till exempel är jag blyg och livrädd för folk å ena sidan, men är å andra sidan  inte ett dugg rädd för att ställa en fråga i ett stort sammanhang, eller tala inför folk. Jag älskar fester, om man sitter och äter middag och diskuterar intressanta saker, men om man minglar och dansar så hatar jag det. Jag är superintelligent men kan ofta inte komma på vad de enklaste ord heter. Jag är stolt över mig själv på samma gång som jag inte tycker att jag duger till särskilt mycket. Jag tycker jag är görsnygg, fast jag tycker också jag är urfet. Jag är rik och har allt, fast jag har inte råd att åka en vecka till Egypten i november. Jag är kulturell och belevad, men klarar bara av att läsa lättsmälta deckare. Fast är de för lättsmälta (Camilla Läckberg) så blir jag alldeles upprörd över populasets förfall. Men när jag försöker mig på att läsa nåt vettigt så fattar jag inte vad det står. Jag anser mig vara en begåvad och duktig människa, duglig, men jag har inte haft ett jobb på säkert 10 år. Såna där okvalificerade jobb man tar bredvid högskolestudierna skulle jag ens klara nu.


Källa

Ja, mycket av mina motsatser kommer säkert av sjukdomen (för trött för att läsa och fatta osv). Men det som har förvånat mig mest angående mig själv är när jag upptäckte hur komplicerad jag är, vilka motsättningar som bor i mig. Jag har alltid haft lätt för att tänka analytiskt, även om mig själv, men ändå har jag inte kunnat sätta fingret på många saker som min sjukdom har fört fram i ljuset. Och jag kanske är bra på att tänka ut saker om mig själv, men det kanske finns många fler saker att upptäcka innan jag kan sortera allt i boxar, i bokstavsordning. Innan allt makes sense.

Vad har du blivit mest förvånad över hos dig själv?

Julget?

Säsongens första julinlägg? Passar bra med säsongens första snö. Och jo, det var vitt en liten stund. Kanske lika bra det. Jag har inte bytt sommarkläderna i garderoben mot vinterkläderna än.

Jul, ja. Jag vill typ vaccinera barn i Afrika den här julen. Inte utföra det såklart, men bekosta det. Jag vet att presenter är ett uttryck för kärlek, och jag älskar "folk", men ändå. Nånstans opponerar jag mig, inte mot presenterna i sig, men mot köptvånget. Köphysterin ligger inte i krubban när änglarna sjunger O Holy Night.

Källa

Om jag var pigg och frisk skulle jag älska att göra alla presenter! Å vad kul. Och personligt och verkligen kärlek i.

Nåt år fick vi i familjen en get som heter Margit* och som nu bor i nån by i Afrika. Det var en fin present.



*Morfar kallade alltid mormor för Geten. Och hon heter Margit också. Kul va?

Böcker

Goodreads är en jättebra idé. Hålla ordning på lästa böcker, ha en Att läsa-lista, byta favorittitlar med kompisar, se till att Stolthet & fördom får en femma till i betyg.

Tyvärr syns det där att jag inte är så bildad och kulturell som jag inbillar mig. Har nog inte läst en endaste ryss. Möjligen en Gogolnovell eller kanske Anna Karenina, men jag minns inte säkert. (Och ändå hade jag Brott och straff i nån kurs på universitetet. Öppnade den dock inte. Sjuk, och ni vet...)

Jag brukar i alla fall känna igen litteraturnobelpristagarens namn, så dock icke i år.

Dessutom kan man se på Goodreads att jag läser en bok på ungefär två månader. Jag har för hög prestationsnivå, litterärt sett, för att vara helt nöjd med att det syns. Särskilt som den senaste boken jag läser är en Grisham, som jag dessutom (50 sidor in i boken) upptäcker att jag redan har läst. Inte så avancerat. Och ändå så långsamt.

Och ändå så fort jag kan.

Men den som inte är så avancerad och snabb är ändå värdefull. En som har guldmedalj i att springa och får MS och hamnar i rullstol, inte är den personen plötsligt mindre värd? Vi är inte våra ben, eller våra böcker. Det är så mycket att komma ihåg här i världen. Fast just det borde man aldrig glömma bort.

P.S. Faktiskt är The Associate bra, den här gången ockå.

Däremot minns jag med viss rödfärg i ansiktet att jag på vår bröllopsresa för tre år sen läste en Läckberg-bok (första och sista) och en Dan Brown (varken den första eller sista!!). Men nu har jag kommit ut. Jag gillar litteraturens motsvarighet till en Toast Skagen.

Arg; så värdelöst

Jag har varit arg idag. Det var nog flera månader sen sist. Senast... Nu, efter drygt fyra timmar, kan jag nog säga att det har gått över. Men vilka värdelösa, bortkastade timmar! Att vara arg måste ju vara livets egen antites! Man har ingen kontroll över sina känslor, reagerar bara, ibland till och med ologiskt (huvva!). Man hakar upp sig på vissa saker som man (säkerligen) förstorar upp och så sitter man där, utan perspektiv och logik. Sen fortsätter det. Man gråter kanske, stirrar kanske in i en vägg. Eller ännu värre, kanske, höjer rösten, mister kontrollen över sin glottis. En del drämmer i dörrar. Har ingen fallenhet för just det, inte ens i tonåren.

Och så ser man säkert ful ut när man är arg. Jag som krampaktigt håller mig fast vid den sista fåfängan. Älskvärdhet syns ju i ögonen, precis som snällhet, respekt. Det gör säkert ilska också, mer än bara på ytan. Och inte bara man själv blir ilsket oattraktiv, utan den man är arg på är också alltid ful, som Reb sa om sin R.

Har ni hört det gamla uttrycket: Den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är i fara för helvetets eld.

Dumhuvud kan man lätt hitta på värre synonymer till. Idiot är så lätt att dra till med, och då håller man ändå inne med hälften av vad man egentligen tycker.

Men om man nu ska ta ett helt icke-religiös vändning på det sista, vad menas med "i fara för helvetets eld"? Som jag ser det, är ilskan en eld. (Visserligen sägs det att kärleken är som en brinnande eld, men i sammanhanget väljer jag att strunta i det.) Ilskan är en eld som brinner, bränner, förbrukar, tills det inte finns nåt kvar utom aska. Man kan ha haft ett helt hus eller en brygga att bada från eller en familj. Elden härjar utan hänsyn till person eller sak. Den bara tar vad som råkar vara i närheten. Så ser jag ilskan också. Den är halvblind och struntar i om det som finns närmast är något värdefullt som man inte vill ska brinna upp. Ilskan bara rasar. Även om man är rättvist upprörd över en orättvisa så blir alla ens argument blinda om man är arg. En som är arg tas kanske inte på allvar, ses inte som ett föredöme. Man tror aldrig att nån som är arg älskar en, vill ens bästa. Man kanske vet innerst inne, men det märks verkligen inte. Ilska och eld är svårt att prestera i små lagoma doser. Det är svårkontrollerbart och inte sällan ryker det med mer än man hade tänkt sig. Fråga min kusin, som råkade tända på övervåningen när han bara skulle tända brasa i öppna spisen.

Det är därför jag inte tycker om anarkism. De verkar så arga. Hur kan jag tro att deras värld ska bli bättre för mig, när jag nästan är rädd för dem? På alla plan är det mer produktivt om ingen är arg, nånsin.

Inklusive jag.


P.S. Jag vet också att ibland måste man tydligen ryta till för att den andre ska fatta, och är det ett land som behöver fatta nåt är det inte säkert att de hör sånt finlir som fredssamtal. Men exemplet att ibland behöver man dänga till en unge som inte fattar, det är ju helt fel. Så jag inser att jag inte har uttryckt alla åsikter om ilska som finns i min tanke ovan. Argumentet är inte färdigutrett. Men det blir kanske fler blogginlägg på det här stället!

Kul

Superhjälte?

Vi som är lite yngre garvar i mjugg när nån säger Läderlappen. Och jag som är tjej är inte så förfärligt intresserad av nån av superhjältarna. Snarare tycker jag att småbarnsmammor är superhjältar, till exempel.

På pinterest finns det väldigt mycket roligt att sy åt sina barn eller så. Neo skulle få så många caper och stackars flickan som inte ens är född skulle jag sy tonvis med änglavingar till. Bella skulle få fén och Mia ugglan. Nån skulle ju bara få fisken för att den är så cool.

Källa

Källa

Källa



Källa

Källa

Källa

Källa

 

Men om man nu vore en superhjälte på riktigt, vilken egenskap skulle man helst välja? Efter att ha sett mitt foto i Allers är jag mer än en aning benägen att välja smal. Men annars skulle det vara väldigt kul att flyga.

 

Fast egentligen behöver jag bara en Segway. Det går bra utan särskilda krafter. Har man en komet och en Mikael kan man vara rätt nöjd. My machine runs on lööööööv.