En gåva

M och jag hade vakentid samtidigt inatt. Och nu har han somnat igen. Fortfarande med korsordstidningen framför sig och med pennan i handen. One of these days kommer han att lägga sig på pennan så den gör en oönskad trakoetomi. Jag kommer inte att vara klar i huvudet utan givetvis hysterisk, och rycka ut pennan, som nu inte gör stor skada, men istället ge honom en pennstor autostrada rätt in i aortan så blodet sprutar. Den där pennan han alltid har i sängen är livsfarlig, det är jag säker på.

Men nu var det nåt om en gåva. Jo, Mikael tog handen med blyertspennan i, tog min hand och flätade ihop våra fingrar. I sömnen. Efter ett tag vat jag tvungen att lossa greppet för min arm somnade. Så nu ligger hans hand så fint på min axel. Jag når att resa upp huvudet och pussa den. Jag har redan gjort det flera gånger. Samlat pussarna, känslan av hans hud mot mina läppar, och den svaga lukt i näsborrarna som bara är han. Samlat och sparat det i en vrå i hjärnan, i hjärtat. En burk med Mikael.

I går kväll bad Mikael i vår aftonbön att Gud skulle ta hand om Ellen och Rob. Själv skulle jag gärna ge henne en burk med pussar i. Robs hud, hans läppar, hans doft. En vacker gåva till en änka.

Men varje vackert ögonblick i livet är också en gåva. Vi längtar inte livet ur oss efter de stunderna, eftersom vi tror att en oändlig rad väntar på oss. Men man har faktiskt ingen garanti för det. Njut av varje ögonblick, om det går. Jag sniffar på Mikaels fingrar och kan inte ana min stora lycka att de vill hålla i mina. Fast armen sover fortfarande, så vi lugnar oss med det.