Nu börjar det faktiskt bli jul på riktigt

Luciadagen till ära (?) firar Mikael och jag 5-årsjubileum idag. Första dejten, första hålla handen, osv. Pepparbiff, julkonsert med Real Group. Han hade beställt fika till pausen. Jag kunde knappt släppa hans hand. Kan knappt släppa den än. Ljuva minnen. Vi har andra datum att fira, men jag minns inte ens om vi förlovade oss i oktober eller november. Det var i alla fall på Timmermansgatan på Söder, efter det tokigaste, vansinnigaste och roligaste besöket jag gjort på Grand hotel. Vi smög omkring i hemliga gångar, spejade på vackra möbler mellan våningarna och höll på att ta oss ut köksvägen. Det var som den överromantiserade delen av en deckare. You know me, och tydligen min man också. Sen var vi fattiga och hungriga och åt kinamat i godan ro när han råkade fria, fast han haft ringen i fickan en vecka utan att ha vågat fråga. Lite smickrande att han var rädd för det, när vi hade varit tillsammans ett år och jag mer än en gång och på kvinnors vis låtit honom förstå att jag var redo att svara ja redan på våren. Men nu blev det som det blev, och det var ypperligt så. Jag hade några fler nojor än jag visste om, och så var det ju det där med boken 100 difficult questions to ask before you get married, eller nåt. Han höll ut till ca 80, fast hans egentliga smärtgräns hade legat nånstans vid 30 gissar jag. Men jag hade svurit på att inte bli kär och blind -- och dum-- och planera bröllopet snarare än äktenskapet. Nu gifte vi oss med öppna ögon, och vi gillade vad vi såg. Så tycker jag det ska vara. Och trots att jag exploderade av lycka och kärlek så här det bara blivit bättre. Det sägs ju att det kan gå så, men man tror knappt det går att älska honom mer, där när man står och håller varandra i hand och svarar ja på livets viktigaste fråga. Och när man ser evighet fram, och evighet bak, och att det alltid är vi. Går det att älska ännu mer?

Kärleken tar fram det bästa i en. Får en att vilja försöka, orka diskutera svåra saker när man ännu är i stadiet innan man kommer ihåg både att den andre kan tänka kloka tankar fast de inte mimar mina, och att man faktiskt älskar honom. Men diskussionerna före det, så har i alla fall vi det, när jag emellanåt vill ropa Pucko åt honom, men inte gör det -- av självbehärskning mer än av kärlek -- då är det som att erlägga en avgift som på ett sätt kostar skjortan, men med skjortan följer mannen, så det är så värt det.

Idag pussade han mig i en hiss igen. När vi var nykära passade vi alltid på i hissar, och till och med tog oss till en tiovåningshiss som utflyktsmål. Jag hade glömt det, men hisskänslan i kombination med hans leende ögon och en puss på munnen -- är det möjligt att vara lyckligare? Att han påminner mig om allt som var himlastormande då, medan jag påminner mig om tryggheten i att vara sig själv fullt ut, och att bli helt accepterad för och trots det. Det här är som att skon inte är ny, och eftersom skinnet är mjukt och av god kvalitet har det format sig efter foten utan att fördenskull tappa formen.

Och vad har detta med jul att göra? Jo, vår kärleks början åsågs av Lucia. Och sen blev det bara bättre.

Och idag, på Lucia, fylls mitt hjärta inte bara av tacksamhet och kärlek till Mikael, utan också till hans döttrar och till Paul, och till lille store Neo som tänker så stort på hur allting hänger ihop. Jag var lite av urvriden disktrasa idag -- fick botox vilket följdes av migrän, vilket följdes av trevlig tid med Mikael och några ärenden, men det var så mycket för mycket att jag bara orkade blunda hela vägen hem och bara grymta enstavigt till svar. Skulle gjort grönpepparkyckling, men allt drog ut på tiden så vi åt pizza, och efter det fick jag ligga ner i några timmar. Neo kom in och skulle kolla mig, vad jag gjorde eller hur jag mådde, eller varför jag inte spelade spel med de andra. Han är fortfarande lite blyg för mig, men jag orkar inte ge mer och då tar ett förtroende tid.

Men mina ögon fylls faktiskt av tårar över de här människorna vars liv jag så generöst fått flytta in i. De är så fina människor och är så goda mot mig. Jag är verkligen välsignad.

Jag försöker låta bli att sörja att jag inte kan jaga Neo eller vara hans häst, eller ens hålla den röda tråden i ett samtal med en vuxen, utan tystnar fast jag har 1000 frågor men som jag inte kommer åt. Jag måste lyckas förmedla att dessa brister som märks, är allt annat än mitt eget val. Jag kan inte bara ta mig samman, försöka lite extra. Mikael har börjat förstå, men han ser mig varje dag. Sjukdomen ME kallades idag fruktad hjärnsjukdom i en tidning. Idag har min fruktade hjärnsjukdom hindrat mig från att leka, prata, visa kärlek och tacksamhet. Men de kanske läser detta och inte tycker jag är en usel plastis. Inget skulle betyda mer för mig än om jag finge användas till något de behöver i sina liv.

Jag tar mig snabbt tillbaka från ältande till tacksamhet. Det är där jag hör hemma, där jag vill bo.