Rubriken idag är ett direkt citat från min morfar, Anders Mårdby, som -- trots att han var stolt över sin hjärnkapacitet och räknade bakåt från 100 i tre-hopp varje morgon för att se att han hängde med i skallen än -- inte hade särskilt lätt att veta vad hans barn hette. Han började med nån konsonant, och sen kom det ett a (faktiskt i alla fyra barnens namn) och sen blev det svårt.
(Förresten kan jag meddela att jag har glömt av vad jag skulle komma till, lagom till att jag skrivit klart detta. 100, 97, 93, nej 94, 91, hjälp...)
Paus.
Min man inspirerar mig med att kalla folk för Nisse när han inte kommer på vad de heter. Ibland säger han nåt helt vansinnigt namn som inte alls liknar det han vill säga, och ibland är han så pass nära att jag kan fatta. Då känner jag mig som om jag vunnit ett pris eller nåt, pris i sekundsnabba detektivtankar.
Jag vill bara berätta om tre namn, och be er dra era egna slutsatser. Ni vinner inget pris, men ni kan känna er som om ni vunnit ett pris i sekundsnabba detektivtankar om ni lurar ut vad jag har svårt med.
Själv heter jag Anja.
Min svärmor heter Vanja.
Vår lånehund heter Vanna.
Hejhej.
1 kommentar:
Haha, jag heter Stina och min svärmor heter Thina. :-)
Men det har aldrig blivit några felsägningar faktiskt.
Värre var det väl för länge sen i min ursprungliga familj. Jag hette Stina, min syster hette Nina, vår collie hette Tina, våra dvärghamstrar hette Lina och Mina. Vi kunde inte se skillnad på dem så när en dog döpte vi om den andra till Ina. ;-)
Fast flest felsägningar har mamma stått för och det har aldrig spelat någon roll om namnen var lika eller inte. :-)
Kul att du bloggat igen. Tänker på dig!
Skicka en kommentar