Jag tittade upp från nån blogg jag följer och så var det Sex and the City på tv. Inte nåt program jag rekommenderar, men det fick mig att tänka. Carries pojkvän var visst ledsen, stannade hemma från nån baluns och hon sa att han var förkyld. Vad skulle hända om man sa sanningen? Kanske det är upp till personen som är ledsen att avgöra vem som får veta det, men varför kan det inte vara lika naturligt att säga att nån är ledsen som att säga att nån är förkyld?
Tänker på Kate av England, som har hamnat på sjukhus för uttorkning för att hon gravidspyr så mycket. Det får man lov att säga. Att nån ska göra en hjärttransplantation eller operera bort en tumör också, eller spränga några njurstenar, det tror jag också är rumsrent att tala om. Men man får inte säga om nån är impotent, deprimerad eller har hemorrojder. Själva ordet får man knappt säga heller, utan "ändtarmsbesvär" tror jag är den politiskt korrekta omskrivningen.
Varför är det så? Vi väljer inte våra sjukdomar, och många gånger väljer vi inte heller vad som händer som gör oss ledsna. Och ingen människa med känsloregistret i behåll kan undvika det. Så varför får man inte svara när man träffas: Jo tack, jag jobbar med en svår sak som gör mig ledsen, men jag hoppas den här festen ska ta bort tankarna lite från det. Vad fint ni har det, förresten. Och hur mår du?
Jodå, jag är hård i magen.
9 kommentarer:
Japp, jag är ledsen. Och tyvärr påverkar det min familj och till viss del också andra jag träffar. Det jobbiga är ju att man inte riktigt vill lägga på andra att man är ledsen. Inte jag i alla fall. Jag vill inte vara någon party pooper...
Fast jag tänker att man ibland inte säger /hela/ sanningen för att man inte anser att den personen har rätt att veta, eller att man inte har lust att behöva svara på följdfrågor. Visst ska det inte behöva vara något socialt tabu mot att säga sanningen (förutom i vissa fall då jag faktiskt anser att man inte bör lägga på den frågande bördan av att höra det kompletta/riktiga svaret - yngre barn bör beskyddas från att behöva bli sina föräldrars terapeuter, till exempel), men ibland är det nog så enkelt som att man inte vill dela allt med alla som frågar, eller inte i den stunden, eller inte i det sällskapet, eller... Inte för att man inte "får", utan för att man inte mäktar med.
Sant Ellen.
Jag håller med er bägge två. Ni är kloka brudar. Det jag egentligen menade var nog att jag tycker att man borde få säga att man är ledsen om man vill det, lika väl som man borde få låta bli att säga nåt, eller gå in på nåt, om man inte vill det.
Jag är väldigt ledsen idag, men om jag träffade ngn som spontant informerade om att de var hårda i magen skulle det åtminstone liva upp lite! /Anna Linda
Lilla gumman, vad synd. Ni är ledsna alla tre, men inte hjälper det. När jag var ledsen härom dagen sjöng jag törnig själv den där bom sicka bom sicka bom bom bom - Om alla som var dumma osv. Det är en glad sång och synkoper livar alltid upp.
Imorgon är en ny dag. Kanske jag kommer träffa nån som sjunger synkoper OCH lider av katrinplommonbrist - vilken dag det kan bli! Annars får vi 4 väl bilda LLL. (Ledsna Ladies' Liga)
Jag är med! I klubben, menar jag. Fast just nu har magsjukan tagit över familjen och tro det eller ej, men det är skönt att slippa tänka på att vara ledsen ett litet tag...
Härligt. Konstigt nog är man en klippa i kriser och en lipsill i vardagsdeppen.
Nåja, jag sammankallar till klubbens första möte när som helst.
Skicka en kommentar