Rädd?

Jag brukar säga att jag är rädd för getingar, men inte för att vara ensam. För feta spindlar men inte för att misslyckas. Men är det sant?

Jag har ju levt mitt vuxna liv ensam och hade inte panik eller ångest för det. Men nu. Min syster var säkert inte rädd för att vara ensam tills hennes man dog. Hon är nog fortfarande inte rädd för att vara ensam på det viset att hon måste ha en lampa tänd eller inte vågar åka nånstans ensam. Men det RIKTIGA ensam, som man inte kan föreställa sig förrän man är det, det är jag numera rädd för.

Och misslyckande. Jag tar det inte personligt om riset sitter fast i botten av kastrullen, särskilt inte om folket kom en halvtimme sent. Men att misslyckas med mitt äktenskap, att bli mindre goda vänner, att leva separata liv, att gräla, det är att misslyckas på riktigt. Ris är ju inget i jämförelse.

Och visserligen går jag inte omkring och bekymrar mig för mitt äktenskap. Men för andras, både befintliga och ännu i vardande. Jag är inte rädd för att sluta älska Mikael, för jag tror inte det kommer att hända. Men ett sådant misslyckande skulle jag verkligen vara rädd för.

P.s. Ueberfeminister som firar skilsmässor och säger att de är bra kan skriva och klaga nån annanstans. Jag pratat inte om fruktansvärda levnadsförhållanden och misshandel. Jag talar om när man inte vet vad man gör, inte tänker efter noga på det, och gör fel mot sitt äktenskap. För till slut spricker det då. Och det är jag rädd för, i hela samhället liksom.