Igår skulle Mikael på kort möte med Ove m fl, så han gick hemifrån utan att låsa dörren. Jag var ju ändå hemma, även om jag låg och sov. Tydligen hade han inte tänkt på att stänga av larmet när han gick ut ur dörren, så en stund efteråt gick larmet. Det ringde 6 gånger till min mobil och fyra till hans (som låg på köksbordet eftersom han inte skulle kunna prata i telefon under mötet). Hemnumret vet vi inte vad som hände med. Efter ca 45 minuter kom en vakt, fann ytterdörren upplåst och gick in och tittade. Nähä, ingen hemma. Då åker jag och hämtar nyckeln och låser och larmar på. Nyckeln är i Nynäshamn och när han kom tillbaka satt Mikael vid köksbordet och jobbade. Ingen fattade nåt.
Så igår testade vi larmet efter samtal till SOS Alarm. Med öronproppar i låter det ungefär som besvärlig tinnitus. Men det funkar. Varför jag däremot inte hörde 10 olika samtal på mobilerna är en annan fråga. Och varför vakten inte ens tittade in i sovrummet är en tredje fråga.
Nu vet vi i alla fall att det verkligen kommer nån när larmet går. Och tydligen kan jag sova rätt djupt.
Och apropå ... ingenting. Nu är det en stor grämaskin som gräver bort de cirka 5 kubikmeterna snö de har hällt på vår lilla ynkliga häck nedanför balkongen. Eller så flyttar han bara bort det främsta lagret, lägger det längre in på vår gräsmatta, för att få plats med fem kubik till, framför. Vi hade som sagt en liten ynklig häck därunder. Jag tror inte den mår så bra.
Dessutom, när det verkar som om att det här inlägget inte har några begränsningar gällande ämne, kan jag också meddela att jag är stolt som en tupp. Några dagars arbete med planering och skrivande har resulterat i en novell. Mikel läste den igår, i nyskapat tillstånd (det vill säga jag hade inte redigerat nåt än, och visste flera saker på rak arm som behövde ändras. Men det ska man visst inte göra mitt i den kreativa processen. Mondän, t ex visste jag att jag inte ville skriva, men jag kom inte på en synonym nog snabbt så jag lät det stå.) och jag blev helsvettig av nervositet. Han sammanfattade sina intryck med Imponerande! Jag tror den är bättre än annat jag skrivit, för att jag har planerat den bättre. Har alltid trott att kreativt skrivande får vara fritt från planering och om man är riktigt begåvad, då kommer boken bara. BAH! Jag närmade mig det här projektet på samma vis som min D-uppsats -- la ut hela framför mig på bordet på lappar, skrev kommentarer där jag kom på, flyttade händelser genom att flytta lappar osv. Och det blev ett flyt i historien, de flesta detaljer som var nödvändiga för förståelsen kom med (förutom en som jag missade när jag tog bort att hon spände fast bägge tjejerna i bilen, för jag vet inte vad 3-4-åringar sitter på för sorts bältessitsar) utan att det blev massa tempostoppande backstory. Och jag tror att tempot i allmänhet är omväxlande lagom och sen snabbt, när det är något explosivt i händelserna och/eller hennes reaktioner på det. Om jag inte hittar några luriga villkor (det är ett jag är lite fundersam inför och som har med copyright att göra) ska jag tävla med den här novellen. Trodde aldrig jag skulle hinna, men nu har jag fortfarande 10 dagar på mig, och det är absolut rimligt att jag ska hinna/klara det. JAG ÄR SÅ GLAD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar