Jag skäms!

Några dagar före jul fick vi en julklapp av församlingen. En kasse full med mat -- allt man kunde tänka sig,och till och med ett paket Bregott, som just hade tagit slut. Det var när Mikael var som värst i ryggen och jag kunde inte med att be honom gå och handla mat. Men jag tänkte att mjölk inte är livsnödvändigt och att vi bara får leva av det vi har i skåpen. (Det är i såna stunder man önskar sig bättre hälsa själv!) Men som sagt, så fick vi en hel kasse mat! Jag blev så tacksam så jag grät när jag plockade upp grejerna. Och jag kände mig så älskad.

Varför skäms jag då?

Trots att jag blev tacksam, intill tårar, har jag glömt av att tacka. Hur pinsamt är det?! Mikael ringde precis biskopen och tackade så mycket, och jag blev återigen så glad över att leva med honom. Det är liksom en räddningsplanka -- det jag glömmer kan han göra, som att tacka. Vi är i förbund med varandra, och tillsammans blir vi kanske en riktigt god människa :) Jag är tacksam.

Förresten skäms jag riktigt mycket för en sak till. Jag har inte tänkt på de ensamma i jul. Fick veta i söndags -- när Mikael hade gått till/från kyrkan hade han träffat vår granne Bosse, han som har den fantastiska trädgården -- att Bosses fru är död (det visste vi), att han inte riktigt har några vänner och jag tror inte han har barn heller (jag har glömt vad Mikael berättade, skäms!) så han hade varit ensam på jul. Detta är en man som är så genomsnäll och supertrevlig att det är skäms på hela jordklotet att en som han får vara ensam på jul. Önskar att jag åtminstone hade kommit ihåg att köpa en julklapp till honom, som jag hade tänkt. Han har säkerligen varit "tomte" åt oss och fixat med saker i vår trädgård innan jag har gått upp många gånger. Sen har vi personer i församlingen också som inte har någon. Jag tuppade upp mig så för att jag kom ihåg att slå in ett paket till Kristus, med en sak jag skulle göra för att vara en god kristen. Men jag glömde det viktigaste av allt!

Jag skäms!