Traditioner

I år är första julen i mitt 40-åriga liv som jag inte ska fira med min familj. Jag har tjötat om det förut, men man är ju traditionsbunden. (Jag är ingalunda ledsen, det är bara ovanligt.) Hela min barndom klagade vi ungar på att pappa tvingade oss att öppna presenter, en i taget, långsamt och som att vi njöt av det (men det var plågsamt att inte bara få riva upp presenterna och skrika överraskat åt allt kul vi fick), och så fick alla se vad alla hade fått, och glädjas åt glada reaktioner, eller klassikern "Jag har ju sagt att jag inte vill ha pussel". Sen när Olergårds öppnade presenter hos Vanja förra julen blev jag helt chockerad över kaoset, som var precis som jag själv hade velat ha det som barn. De gjorde ju inte som pappa! Så en tradition som jag har avskytt hela barndomen är numera standard och det enda rätta.

Dessutom har mamma alltid försökt läsa julevangeliet för oss. Det har vi också haft åsikter om, och en jul blev hon riktigt arg för att vi bara sa "krubba" med finlandssvensk brytning (som Stina Ekblad hade gjort i TV) och skrattade så vi dog. Före detta ingifta blev chockerade över vår brist på respekt, både för mamma och för jesusbarnet. Och nu skulle jag närmast skjuta den som inte vill höra julevangeliet. Före julklappsutdelningen helst (sicken tortyr för barn!!).

Läste hos Design- och Inredningsbloggen om traditioner. Hur P hade njutit av mormor och morfars julkrubba hela livet. Jag har inget julpynt efter mina släktingar, men negressen som står högst upp på bokhyllan älskar jag ju, fast den i ärlighetens namn är rätt ful. Fulcool liksom. Den är minnen, typ som kärlek wrapped up in a thing.

Så hur går det med de stackars barnen som lever idag, när man ska köpa nytt glitter varje år och än ha vit gran, än grön, än cerise. Ny gran, nytt pynt, ny man. Allt ska gå fort, vara nytt och coolt, och så ränner vi till plastsläkt och fyra omgifta mor- och farföräldrar och så käkar vi en skinkbit nästan som på stående fot.

Det kan faktiskt vara skönt att ta det lite långsamt, ha lite tråkigt, att inte varje sekund ha nåt nytt och exciting (som nytt julpynt varje år, både bokstavligt och bildligt). Det är nämligen materialet som traditioner vävs av. Och traditioner binder samman enstaka minnen på en lång tråd, eller kedja, och binder även oss människor samman, i långa kedjor. Guldkedjor, inte fängelsekedjor.

Det känns som om jag borde sluta med nån sorts kläm. Jag kommer inte på nån. Men det var ju jag som nyss förespråkade det långsamma, tråkiga. Så jag slutar på samma sätt. Låååååångsamt, tråkigt.

Hej hej.